Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Månad: november 2016 (sida 1 av 3)

Uppfräschning av minnet

Favorit i repris, det vill säga att Ian och Will har lavingenomgång och jag fullständigt tappar känseln i fötterna när vi gräver snöprofil på en liten nordsida i närheten av Portette eftersom där alltid är skitkallt oavsett hur varmt det är överallt annars.

Dock väldigt skönt att dels ta sig en ordentlig titt på snön, och dels fräscha upp minnet i allmänhet. Som vanligt blir mitt mest bestående intryck av det hela att aldrig åka mer än en person i taget när det är brant nog att gå laviner. Flersök är så fruktansvärt ångestframkallande och svårt, och jag hoppas verkligen SETAM sätter upp övningsområdet snart så jag kan träna lite mer regelbundet. Det behöver jag.

Nästa gång jag har fått lön ska jag förresten kolla upp vad det kostar att sätta in värmare i mina sulor. De gamla gick ju hädan typ samtidigt som det förra paret pjäxor, och det är segt att bli så kall att det tar timmar att bli helt varm om fötterna igen.

Manchester är meningen med livet

Vi jobbade ända till tolv igår/inatt, och jag hade bestämt mig för att kolla på nya avsnittet av Supergirl nu på morgonen – segt internet be damned – så jag var inte så snabb ut i backen idag. Ärligt talat så tror jag att mina ben var väldigt nöjda med det beslutet, nästan sex timmars fullt-ös-åkning igår satte sina spår i låren.

Det är så gött just nu, nittio procent av alla som åker är skidlärare på uppstart eller racekids från andra skidorter i när(nåja)området, och det finns så mycket plats och det är så opuckligt och soligt och fint. Jag blir alldeles bubblig av att tänka på det.

Att nåt sånthär kan vara vardag, det är tamejtusan magiskt.

Jag gled runt helt planlöst, och så stötte jag på Ian och Wizz påväg ner mot Peclet, så jag hängde med dem några vändor i Tete Ronde innan jag fick kila tillbaka till byn för en timmes bärande av lådor till det stora John’s-lagret nere vid sportcentret. Lagom strängt, mina spagettiarmar tyckte att det var lite väl stretigt och jag skulle nog inte bli förvånad om jag har träningsvärk imorgon. När det var färdigt gick jag hem och åt lite, och sen stack jag ut i backen igen.

Det blir fort kallt på eftermiddagarna, men att masa mig ut i backen igen kan ha varit vinterns hittills bästa beslut. För det första var det typ folktomt, och för det andra smet jag runt nätet som hållit Christine-backen avspärrad och fick ett sådär sanslöst livet-på-en-pinne-moment att det liksom inte går att göra rättvisa i text.

Nästan orörd manchester. Solen påväg ner bakom Cime Caron, så snön skimrade i guld och rosa istället för blått och vitt. Ingen vind. Inte en själ i backen. Och första vändan var skuggkanten precis i linje med där backen mynnar ut i flacken under Kylen så hela det faktiska åket badade i den bästa sortens höst-kvällsljus.

Lyckotjutshärligt.

Är det ens ett ord? Skitsamma, det får bli det, för det är det. När Christine är i form är det utan tvekan den bästa backen i Val Thorens, och lätt topp fem i hela systemet. Det krävs att det är tidig morgon alternativt lågsäsong, för det är inte värt det om det är kräks-långa köer till Peclet, men när det är värt det – herre min pannkaka. Låren skriker av mjölksyra och resten av kroppen skriker av endorfiner.

Och just dethär med att ha en backe för sig själv, att kunna dra ut stora skärande svängar över hela härligheten istället för att hålla sig till en kant och därmed få svårt att hålla nere farten utan att köra med sladd ur sväng.

Asdfghjkl.

Så.

Jäkla.

Gött.

Jag älskar försäsong. Försäsong är det bästa som finns näst efter puder och möjligen slaskmanchester.

Och jag älskar franska pistörers avslappnade inställning till avspärrningar.

Himmel och härdsmälta

Ni vet den där boken som jag brukar tjata om? Väggen. Nu ska jag citera den lite igen.

jag är ständigt steget efter
märker för sent att
jag inte orkade
hoppfullheten
fäller mig
om och om igen


Men vi kan ta det från början, från i lördags morse. Jag hade stämt träff med Manne vid Cascades klockan nio. Han var inte där, men istället hittade jag diverse andra grabbar med och utan koppling till John’s, så jag hakade på dem istället. Lite smått chockade av folkinvasionen och liftköer som inte hade skämts för sig under sportlovsveckorna så drog vi bort till Orelle, där jag eftersom jag inte hade med mig lavinpryttlar var principfast och tråkig och körde pisten istället för den någorlunda ospårade offpisten under Peyronliften. Säsongen är lång och jag tänker inte börja rucka på mina regler för då vet en aldrig hur det slutar.

Trots folkmängden var backarna mycket fina, men vid halv tolv-snåret stack jag hem en snabbis för att käka gårdagens pastarester, och efter det hade Manne vaknat till liv, även om han enligt egen utsago var ”lite rund” fortfarande. Pistrejsandet fortsatte i samma stil fram till typ tre, när mina ben tyckte att nog fick vara nog. Sen blev det miniafterski på Christians och Johans balkong, vilket gav mig seriösa nostalgivibbar eftersom de bor i 68:an, samma som Anna bodde i 2011, och även om lägenheten är lite annorlunda möblerad nu är utsikten från balkongen sig lik.

När solen gick bakom berget traskade jag hemåt och skrynklade ihop mig i badkaret, som inte riktigt är optimerat för en långskånk som jag. Det är bara att välja – antingen badar benen, eller så badar överkroppen och möjligen fötterna plus halva smalbenen. Egentligen gör det inte så mycket, huvudsaken är att jag blir varm, och det blir jag ju.

Vid nio knatade jag upp till Scandi för att säga hej och snylta på wifit, eftersom mitt svajiga hotspot-internet i lägenheten hade lagt ner i exakt samma stund som en oherrans massa helgturister dök upp och förvandlade det innan så tysta våningsplan sju till ett buller av förvirrade gubbar (dethär med att lägenheterna har bokstäver istället för nummer är uppenbarligen inte helt okomplicerat) och ungar i tioårsåldern som lekte nån fransk variant av pantgömme över tre våningsplan. Och sen rullade det liksom på.

Tog en öl och satt och tjötade med Ian och Wizz, sen hamnade jag vid ett bord med Roger och hans vänner, och någonstans där började jag verkligen bestämma mig för att jag absolut skulle gå på Summits öppningskväll bara för att kunna säga att jag varit där. Nånstans kring att jag och Maja tog varsin öl på Saloon började den förnuftiga rösten i mitt bakhuvud att sträva emot, men jag lyssnade inte på den, och även om jag vet att jag gick hem strax efter tre, och att jag inte drack så värst mycket så är det mesta ändå väldigt dimmigt.

Typ så som det brukar bli när jag överbelastar mig själv med socialiserande.

Jag borde veta bättre, dela upp saker, göra en sak i taget. Inte både åka skidor med nya bekantskaper och sen gå ut med andra nya bekantskaper samma kväll. Det blir härdsmälta, så är det bara.

Men men, det är lätt att vara efterklok.

Igår blev därför inte alls som jag hade tänkt mig. Jag hade tänkt testa skidor, eftersom att det infernaliska öppningshelgsjippot inkluderade en hel liten by av skidteststält, inte helt olikt hur det brukar vara i Åre eller Sälen, fast med fler backar att testa nämnda åkdon i. Istället mäktade jag med en knapp timmes mycket vimmelkantig åkning, och tillbringade resten av dagen i soffan med att kolla på Wall-E, Jedins Återkomst, och samtliga avsnitt av Pitch och vänta på att vimmelkantigheten och darrigheten skulle gå över, vilket den såklart inte gjorde förrän imorse.

(Och om någon tråkpåse nu känner för att påpeka att darrigheten är en naturlig effekt av att vara bakis, så vill jag bara säga att det är skillnad på bakis-skakis och darrig pga bakis och överbelastad i själen. Tro mig, jag vet.)

Iallafall. Huääh. Typ.

Och även om Wall-E är en av världens bästa filmer så har idag hittills varit en bättre dag än igår.

Stack ut i backen vid lite efter tio, hann upp till toppen av Frysen och beundrade utsikten, och sen ringde Maja och efter det så härjade vi runt i typ vartenda öppet hörn av skidområdet, förutom Caron, och var tillbaka i byn först halv fyra med trötta ben och kalla fötter (jag) men pigga i själen. Bra åkdagar kan te sig på så många vis, och idag var det kombon solsken, folktomt och trevliga liftdiskussioner som var huvudingredienserna.

Så ja, sammanfattningsvis kan jag nog säga att jag är på fötter igen, nu återstår bara ett jobbpass med start om en halvtimme, så får vi se hur pigg jag är efter det, haha.

Hej på er.

Äggliftar är av ondo, eller ”Rädda Kylen, Död Eller Levande”

Eftersom jag är en nörd med dålig internetuppkoppling faller det sig tämligen naturligt att jag istället för att tillbringa kvällen på Snowcafes öppningsfest (vad alla andra här gör) eller med att kolla på nya Gilmore Girls (vad folk med bra internet gör) skriver ett ilsket blogginlägg med rötterna i den lokala infrastrukturen. Eller hur?

Såhär va:

I begynnelsen skapade Jean Pomagalski skidliften, och sedan skapades det fler skidliftar, och fler, och fler, och.. ja, ni fattar.

Jag orkar faktiskt inte googla exakt vem det var som uppfann äggliften (även känd som gondolliften, för den som föredrar ett tråkigt namn på en tråkig transportform), men jag är inte överförtjust i hens uppfinningsförmåga. Äggliftar är bra för fyra kategorier av människor.

  1. Skidlärare, som genom dessa på ett enkelt sätt kan få med sig en smärre skock med hjälmfotingar uppför berget utan att ställas inför den logistiska mardröm som är ”placera en unge per liftstol i tio liftstolar och be till alla tillgängliga högre makter (har högre makter också sportlov?) att personen jämte respektive unge inte är en total bambiturist som ofrånkomligen kommer krascha in i det stackars skidskolebarnet vid avstigningstillfället”.
  2. Nyss nämnda bambiturister. Framförallt bambiturister med tillhörande barn. (Ve och fasa!)
  3. Folk som vill effektivisera åkdagen så till den milda grad att lunchen förtärs i liften (det vill säga jag). Det är enklare att handskas med en termos i ett ägg än i en stollift.
  4. Folk som vill kunna kryssa av ”haft sex i en skidlift” på sin hinklista.

I övrigt så är främst stolliftar, men även levlade äggliftar (funiteler och 3S-banor), släpliftar av alla de slag, kabinbanor och kanske till och med rullband (beroende på den lokala bambiturist-tätheten) att föredra framför äggliftar. Så är det bara.

Stolliftar, släpliftar och rullband kräver ingen avtagning av åkdon, och avtagning av åkdon är en företeelse som i allra möjligaste mån bör undvikas, eftersom det är tidsödande, tråkigt och ibland även resulterar i blöta vantar.

Levlade äggliftar samt kabinbanor kräver, förutom i unika fall av ”här är inget folk ska vi gå in med skidorna på bara för att det går och se om liftwaffen säger något” avtagning av åkdon, men de går åtminstone ganska fort. Fortare än äggliftar i vart fall.

Vad är det då som har föranlett denna harang om äggliftars oförträfflighet? Jo, att jag, i egenskap av nörd, då och då (läs: dagligen) går in och läser på det franska skidliftsnördforumet Remontees Mecaniques. Bara det faktum att ett sådant

1. existerar

och

2. är otroligt omfattande och har trådar rörande så detaljerade saker att det är helt galet

är värt en applåd, men iallafall. Där sitter jag i godan ro och slöskrollar runt i en tråd om kommande projekt i Tre Dalarna när det mitt i all den halvt obegripliga franskan och en lång spekulation om den väldigt skramliga Ariondaz-gondolen borta i 1650:s vara eller icke vara dyker upp ett ord som jag känner igen mer än väl.

Moraine.

*högt inbromsningsljud*

*ljud av kassettband som aggressivt spolas tillbaka*

*skeptisk tystnad*

Jorå såatte.

Någon eller några på SETAM (liftbolaget) måste ha blivit tappade i marken hyfsat nyligen, för enligt diverse personer på nämnda nördforum kommer kära gamla Kylen skrotas i vår och ersättas av en ägglift.

EN ÄGGLIFT!

Ursäkta min (brist på ) franska, men hur tänker dom?!

I ett allra första skede av tankeprocess kan jag ändå förstå att idén med en ägglift kommer på tal, eftersom liftskrället ifråga är flera kilometer långt och sniglar sig upp längs en moränrygg jämte ett Mycket Stort Berg (en bra dag tar det åtta minuter, oftast längre) och den geografiska situationen inte sällan får liftens sträckning att bete sig som en bakvänd skorsten för plågsamt kalla vindar. Det finns alltså en bekvämlighetsaspekt/inte förfrysa näsan-aspekt att ta hänsyn till här.

Men nämnda vindar är även en annan del av problemet. Det finns en anledning till att Menuires och Meribel ståtar med stolliftar som inte skulle vara helt bortkomna på en mässa för soffor, och att Val Thorens inte gör det. Soffliftar med bubbla fångar vind. Och här uppe blåser det nästan jämt. Tillräckligt mycket och ofta för att liftstolarna på samtliga stolliftar här har hål utskurna i ryggstöden för att de ska fånga så lite vind som möjligt, typ som demonstrationsbanderoller.

Vet ni vad som också fångar vind, på ungefär samma sätt som stolliftar med bubbla?

Äggliftar. Och dom är en sällsynt art i Val Thorens, det finns bara två, och de ligger längst ner där det blåser som allra minst, och bara de senaste dagarna har de varit väldigt mycket stängda när diverse stolliftar samt Funitelen stretat på i stormbyarna.

Så även bortsett från att det är skitirriterande att byta en stollift som är som gjord för att köra varv i (alla som dödscarvat vårslask i Moraine och Genepi, upp med en hand) mot en ägglift som liksom hämmar lusten att köra varv (det var det här med att ta av och på skidorna) så känns det som en sensationellt usel idé att smälla upp en ägglift just där.

Och då har jag inte ens kommit in på det värsta än.

Några av nördarna påstår att de kanske kommer riva Frysen. Ta bort. Finito. Inte sätta dit nån annan lift.

Och även där kan jag i ett första skede finna ett uns av förståelse för tanken. Den sista släpliften uppe på Chaviéreglaciären togs bort för tjugofem år sedan, alltså samma år som jag agerade hjälmfoting i skidbacken i Hammarstrand, och faktiskt även samma år som den nuvarande Moraine-liften byggdes (Col-liften är, tro det eller ej, tre år yngre.. det märks inte). Sedan dess har Col varit en frostig återvändsgränd med en enda nedfart som mest av allt är ett smärtsamt bevis på att glaciärerna krymper. Backens nuvarande sträckning är en nödlösning som tvingats fram det senaste knappa decenniet eftersom den tidigare sträckningen helt sonika har smält bort.

Så, förutom tillgången till en vidunderlig utsikt och en ofantlig massa lättillgänglig offpist och fantastisk topptursterräng, vad finns det att uppröras över när det kommer till Frysens öde?

Jag är ironisk.

Spekulationerna på det franska nördforumet följer huvudsakligen två spår. Antingen byts Kylen ut mot en ägglift, som möjligen kommer gå lite högre upp – för att få med den goaste biten av Col-backen, och Frysen tas bort helt, eller så blir det en ägglift hela vägen upp fast med en mellanavstigning vid Kylens nuvarande avstigning. Problemet med teori nummer två är att Frysens avstigning ligger på kanten av nationalparken Vanoise, och sannolikheten att de skulle få bygga nåt större än den minimalistiska bergsstation som nu existerar är minst sagt petit. För egen del förstår jag inte varför de måste riva Frysen bara för att nån pappskalle fått för sig att Kylen gör sig bättre i äggform, men det verkar inte vara en tanke som slagit folket på Remontees Mecaniques.

Nä. Jag kommer ingen vart med dethär. Nu har jag skrivit av mig i vart fall, och om inte annat så tänker jag åka så jävla många varv i Kylen i vår, för den är (i hård konkurrens med Boismint) den bästa liften som finns för gemytlig högfartscarving samt att odla den perfekta goggelbrännan.

Men ärligt talat – om nu SETAM har lessnat på att Kylen stannar i tid och otid (den börjar i ärlighetens namn bli ganska skramlig) varför inte bara sätta dit en ny, lite mindre skramlig stollift? Varför ett jävla ägg?

Äggliftar alltså. Vilket himla otyg.

För att avsluta detta långa och plågsamt nördiga blogginlägg på ett lite mer positivt sätt ger jag er härmed en lista.

Heddas lista över faktiska äggliftar i Tre Dalarna som är värda att åka varv i:

  1. Bruyéres (Les Menuires). En vanlig dag är de två röda backarna plus den blå en fantastisk plats att carva sig trött på, och har det snöat så har det snöat. Och tro det eller ej, men tack vare kortare köer är Bruyéres snabbare än stolliftkombon Doron/Menuires + Mont de la Chambre.
  2. La Tania-gondolen. Eftersom skogsbacken (Folyeres) är underbar och det inte finns någon annan lift upp. Det handlar alltså mer om nödtvång än något annat.
  3. Mont Vallon (Mottaret). Om det har dumpat. Återigen i total brist på alternativ.
  4. Saulire Express (Meribel). Bara övre halvan, och bara om det är folktomt och Biche/Chamois är bra pistade.

TL;DR: Gammal lift som stannar lite för ofta behöver bytas. Hedda ogillar äggliftar. Någonting om en glaciär.

Lugnet före stormen

Lagom till att jag tagit två vissna åk i Cascades med ungefär ingen sikt alls, och allvarligt funderade på att åka hem och äta lunch, så öppnade Plein Sud och solen kom fram.

Jag har sagt det förut och jag kommer garanterat säga det igen – du vet att det är försäsong när det är roligt att åka Plein Sud. Typ som idag. Tredje först i liften, ett par decimeter nysnö som var förvånansvärt o-blöt och o-vindpinad, och bara två pliktskyldiga pistade spår i backen. Resten fluff, som jag delade med kanske femton andra.

Jag falsksjöng Shake It Off och kände mig lite som Stig-Helmer, och åkte elva eller tolv varv innan jag dels tappade räkningen, dels blev trött-hungrig och dels hade tappat känseln i tårna. Ner till en mycket öde värmestuga för lite Twixpaus och uppvärmning, där jag på knagglig franska sa till damen som höll på och fixa iordning att det var ”la calme avant la tempete” inför morgondagens officiella öppning. Jag tror hon förstod mig. Hoppningsvis.

Väl i värmestugan såg jag att jag hade ett missat samtal från Manne, så jag ringde upp honom och stack tillbaka till snötorget där vi fixade hans Carte Neige och liftkort innan vi hann med några avslutande och lagom euforiska piståk. På det hela taget en mycket, mycket bra dag.

Lite skeptisk inför morgondagen dock.. det ryktas att närmare femtontusen pers är påväg hit, och att döma av invasionen i hissarna i huset ikväll är det nog inte bara rykten. Det kommer bli trångt imorgon, tror jag. Men men, jag siktar ändå på att vara i liften vid nio, öppningspartyt på Snowcafe får ursäkta men jag är inte på humör för det.

Väderflyt och blötsnö

”Det här är Hedda. Du kommer inte lära känna henne, för hon åker bara skidor hela jäkla tiden”.

Med typ de orden presenterade Summit-Rasmus mig för en av sina kollegor på Saloons öppningskväll igår.

Ärligt talat så blev jag märkligt smickrad. Det finns sämre saker att vara ihågkommen som än hon som åker skidor hela jäkla tiden. Tack och bock, liksom. Det är ju faktiskt därför jag är här. Allt annat är sekundärt.

Saloon var förövrigt rätt trevligt, jag hade druckit några öl med Manne härhemma innan, så jag kände mig inte hundraprocentigt fyrkantig iallafall. Men jag tror det var klokt att jag gick hem där vid ettsnåret, för jag mår oförskämt bra nu. Det är jättekonstigt, men jag blir oftast mer bakfull om jag dricker öl än om jag dricker drinkar. Kan nån förklara varför?

För att spola tillbaka lite så kan jag börja med att det gick bra att köra till Geneve igår. Jag sov som en jäkla kratta (misstänker att jag var invändigt stressad över väderleksrapporten) och gick därför upp senare än jag tänkt, vilket fick till följd att jag inte var på IKEA förrän strax innan tio och rusade igenom men ändå hittade typ allt jag behövde utom ett till grenuttag. Sen var det bara att brumma bort till nästa avfart och flygplatsen, plocka upp Robin och Simon och rulla hemåt igen.

Förutom att macken i Menuires hade en svårartad livskris och totalvägrade så gick allting bra, när jag körde ner så hade det kommit typ fem centimeter blötsnö – de som var påväg upp fick stanna och lägga på kedjor, men nerför gick det fint, det var bara att köra väldigt sakta. På tillbakavägen hade det blivit lite varmare, och det var plogat och saltat, så förutom i själva byn var det snöfritt på vägarna. Det gick även finfint att plöja igenom det decimeterdjupa slasket i byn, tro det eller ej men odubbade vinterdäck är bättre än en kan tro.

På vägen upp genom byn efter att jag parkerat Winston så började det lägga sig på riktigt, så jag hade helt klart bra tajming med allting. Och sen dess har det snöat, och just nu kräker det ner. Yr påstår att det ska sluta typ vid lunch, så jag tar nog en långsam frukost innan jag sticker ut, för som det är nu så ser jag knappt huset mittemot min balkong ens, och då är det nog inte kul att åka, även om snön förhoppningsvis har skärpt sig sedan igår.

Jo, för jag hann med några svängar igår efter bilkörandet också, men de var så kassa att jag nästan förträngt dem redan. I korthet kan det väl beskrivas som tre vändor i Cascades, som avslutades med att jag körde in i ett fält med nysnö, fullständigt sögs fast och gjorde en graciös faceplant precis där jag skulle börja ta fart för att glida upp för backen jämte hotell Marmotte. Lyckligtvis var det ingen annan som var korkad nog att vara ute och åka i skitvädret, så det fanns inga ögonvittnen till denna meningslösa vurp.

Ingen missförstår mig som Buzzfeed

När jag är hemma i Sverige brukar Buzzfeed av någon oklar anledning skicka in mig på den indiska versionen av sajten i tid och otid. Jag förstår inte riktigt varför.. kanske för att jag bokmärkte en artikel om Skruva Den Som Beckham en gång, det är det enda som överhuvudtaget har en koppling till Indien som jag någonsin gjort på Buzzfeed vad jag kan minnas.

Nu då? Tja, det första franskspråkiga som dyker upp i sidofältet är en artikel som jag tolkar som en lista över saker som är bra med svensk vinter (men jag är inte riktigt säker, knagglig franska ni vet..) och jag känner bara att jag vill klappa Buzzfeed-algoritmen på huvudet och vira in den i en filt och bjuda den på varm choklad, för uppenbarligen är det något som inte står riktigt rätt till.

Jag åker ju till Frankrike på vintern, inte tvärtom.

Gå hem internet, du är full.

Ullr, vadihelskotta?

Hej och välkommen till ännu ett inlägg när Hedda tjatar om vädret.

Gissa vad? Nästan alla liftar är fortfarande stängda på grund av vent violent, det är plusgrader och regnar av och till, och jag roar mig med att timme för timme se hur gräs och stenar smälter fram i slänten utanför mitt fönster. Bläh.

Dock kan jag meddela att skidåkningen faktiskt är över förväntan, även om den just idag medförde viss förvirring i årstidsdelen av min hjärna. Det är nämligen slaskmanchester i backarna, eftersom det töar och typ ingen är ute och åker. Men jag var ute en dryg timme efter lunch och åkte varv i Plein Sud, eftersom jag bedömde att den var aningens mindre det-blåser-satan-svajig än Cascades och Funitelen och det var förvånansvärt trevligt, minus själva liftåkandet eftersom jag som ni vet vid det här laget inte tycker om att åka lift när det blåser onödigt mycket.

Nu är jag förövrigt ledig från jobbet i några dagar (oklart hur länge, men troligen över helgen) eftersom en kille som heter Christian, som också ska jobba i köket på American, kom häromdagen och nu är det hans tur att komma igång och jobba. Egentligen hade jag tänkt gå ner dit sen och ta en öl och säga hej, men eftersom jag ska köra till Geneve imorgonbitti så tror jag att jag sparar det tills imorgon eller nåt istället.

Som det ser ut nu så verkar jag ha hyfsad tumme med vädergudarna, så det är bara all hålla tummarna för att prognosen stämmer.. annars riskerar jag att få krångla med snökedjor på vägen tillbaka imorgon. Hääuh. Det ska nämligen börja kräksnöa, men enligt samtliga prognoser jag kollat kommer nollgränsen ligga högt, och fram till nån gång på eftermiddagen kommer den vara högre upp än byn, vilket betyder att om det flyter på hem från Geneve så kommer vi hinna tillbaka hit innan snön börjat lägga sig i någon större mängd vilket i sin tur betyder inga snökedjor. Hoppas hoppas.

Alltså ska jag gå upp typ klockan fem imorgon, köra till Geneve så jag är på IKEA när det öppnar klockan nio, rusa in och skaffa diverse krokar och hängförvaring, pysa bort till flygplatsen och plocka upp Robin och sen köra tillbaka till Val Thorens så fort hastighetsbegränsningarna och de femtioelvatusen rondellerna mellan Annecy och Albertville tillåter. Det blir nog kul!

Vad som även är kul är att det ska sluta blåsa till helgen. Jag längtar lika mycket efter det som efter kylan och snön.

Har även konstaterat att den inglasade balkongen är en mycket bra ljuddämpare vad gäller vindbyarna som hela tiden drar ner i svackan mellan huset och slänten. Den är alltså inte bara en eminent avställningsplats för skrymmande resväskor, öl och toapapper, tänka sig.

Fotnöt: Ullr är snöguden.

Balansen och orken

Det var trevligt igårkväll, även om jag och Manne lyckades missa beerpongen eftersom vi jobbade. När vi väl kom till förfesten hade de övergått till att spela Rimmer istället, vilket kan vara det mest meningslösa ölspelet som finns. Jag orkar inte ens förklara hur det funkar, så meningslöst är det. Och det har inte bara att göra med att jag är skitkass.

Trevligt med lite nya ansikten iallafall, och Frog var halvfullt och högljutt som vanligt. I efterhand kan jag konstatera att jag kunde gått hem nån timme tidigare, men det är lätt att vara efterklok.

Idag har jag mått konstigt, först var jag bakis, eftersom jag varit korkad och frångått min regel om att inte dricka alkohol efter midnatt, men när bakisheten (är det ens ett ord?) gick över vid typ tio så fortsatte jag vara vimmelkantig resten av dagen. Jag har självdiagnostiserat det som en intrycksöverdos, för det känns som att det är vad det var. Det är ju inte så konstigt egentligen, den senaste veckan har varit mycket nytt folk och många intryck, toppat med ofrivillig bastu eftersom köksfläkten på jobbet inte funkar, och det blir hiskeligt varmt där på typ ingen tid alls.

Hursomhelst så var jag påväg ut i backen men ändrade mig när jag blev alldeles svimlig av att ta på mig pjäxorna. Enligt rapporter från dem som var ute och åkte missade jag iallafall inte direkt någonting, fortfarande mycket stängt på grund av vent violent, och väldigt avblåst. Istället så gjorde jag mest ingenting fram tills att det var dags att gå till jobbet, och då mådde jag ändå helt okej.

Det känns som att vädret håller folk inomhus, för det var jättelugnt på jobbet och vi stängde köket tidigt, så nu är jag hemma och ska försöka lura SVT Play att jag inte alls befinner mig i Frankrike, så att jag kan kolla på Midnattssol.

Tydligen sänds det i Frankrike också, vilket ju inte är någon superskräll, men vad jag förstått så går det på Canal Plus, och även om jag haft en teve så tror jag knappast att jag haft den kanalen eftersom det är en betalkanal, så.. ja. VPN är min vän.

Natti!

Vent violent

Någon har uppenbarligen förolämpat vädergudarna.

Igår åkte jag ett åk i Cascades och konstaterade att det blåste sådär mycket att jag tycker det är obehagligt, åtminstone om jag sitter själv i liften och inte har något sällskap som kan distrahera mig. Sen åkte jag alla tre rullbanden, eftersom jag fick lite hjärnsläpp och glömde stanna vid det som går upp till snötorget, och jag inte hade någon lust att ta Plein Sud upp för den låg rätt i sidvinden.

Det blåste så mycket att de två första rullbanden, de som går parallellt med nära-döden-backen, stannade massor med gånger, och det lät på liftwaffen i det ena som att det berodde på att vinden blåste rätt in i rullbandsrören och fick nån stoppgrej att reagera. Inte vet jag hur det kan tänkas hänga ihop men det blåste satan iallafall. Blåser satan, för det håller fortfarande på. Idag har bara dubbelrullbanden upp till byn varit öppna, allt annat är stängt på grund av ”vent violent”, och sorry men det är alldeles för dålig lift/åk-ratio på den snutten till backe för att det ska vara värt att krångla på sig skidkläderna för, så idag har jag inte åkt alls.

Redan igår hade all snö som inte är nerpistad blåst bort till oklar destination (Menuires? Valmorel?) så fasen vet hur detta kommer sluta. Hanna säger att det ska vara plusgrader och regna på onsdag, men efter det verkar det iallafall ordna upp sig lite.. snötorm på ingång lagom tills jag ska köra till Geneve och hämta Robin, men inte Harry för hans fot är fortfarande stukad så han stannar hemma någon vecka till. Tråkigt, men med tanke på vädret går han ju inte miste om jättemycket. Även om det nu skulle ramla ner en knapp meter snö i slutet av veckan är här så avblåst nu att det vette tusan om det går att åka nån offpist alls. Tiden får utvisa.

Vad göra om det inte går att åka då.. tja, jag har suttit och hängt på Scandi ett jäkla tag, och försökt lista ut lösenordet till wifit där, som alla har lyckats glömma bort. Sjukt irriterande. Lite som att mataffärerna såhär års ägnar sig åt den fåniga företeelsen siesta, och har stängt mellan ett och fyra. Fantastiskt, särskilt när Minna kom på att hon skulle gå och handla mat fem över ett. Haaaa.

Idag har det även dykt upp lite nya säsongare i byn, tydligen ska det spelas beerpong hemma hos Minna ikväll, så en inte helt okvalificerad gissning är att jag och Manne drar dit direkt efter jobbet. Igår var det jättelugnt, men även om det blir mer att göra idag tror jag inte vi jobbar senare än typ halv elva, så förhoppningsvis hinner vi dit en sväng innan alla går till Frog.

Det är liksom Frog som är den kollektiva samlingsplatsen nu, även om Crewzer (det som hette Ski-In innan) och RhumBox också har öppnat. Nån dag ska jag gå till RhumBox och dricka chokladrom, men jag tror inte att det blir ikväll.