Igår öppnade så liftarna, och jag hade redan innan jag somnade i fredags lämnat alla ambitioner på att vara först i backen därhän. Skynda långsamt är en bra grej, och eftersom kön till Carte Neige-kassan var för lång i fredags för att jag skulle ha hunnit fixa det, och i förlängningen säsongskortet innan jag drog till Lyon så bestämde jag mig för att ta en sak i taget i makligt tempo istället.

Efter frukost nummer ett började jag dagen med att köra ner till P2 och parkera Winston, eller rättare sagt först fösa väck fem centimeter snö från Winston, sen ner och parkera honom, köpa Carte Neige på vägen tillbaka upp genom byn och sen köpa liftkort. Fast den sista punkten blev fördröjd, först för att jag gjorde en alldeles för stor portion gröt men var fast besluten att äta upp alltihop, vilket tog lite tid, och sen för att Yaya råkade befinna sig i entrén när jag kom ner, och enligt hund-logikens alla regler är det tydligen viktigare att gosa och bli kliad på magen än att köpa liftkort. Oh well, gos är också bra för själen. Det finns nog en viss risk att jag kommer bli försenad till diverse saker på grund av ”hund satte sig på mina fötter” även i år.

Strax efter tolv hade jag hursomhelst införskaffat nämnda plastbit och begav mig ut i backen, och det var ungefär som det brukar vara, det vill säga härligt.
Det hade snöat av och till under morgonen, men slutade ungefär samtidigt som jag stack ut, och det var inte knallsol men definitivt inte mulet, och inte för blåsigt och inte för kallt och nästan inget folk och  fin snö. Typisk försäsong i Val Thorens med andra ord.
Eftersom jag åkte själv höll jag mig i pisterna, och jag känner liksom ingen brådska, jag kommer få åka massor med offpist i vinter så jag tar det hellre lite lugnt. Och det är en sak jag har funderat på, att jag ofta åker själv de första dagarna på säsong, det är inget jag har tänkt på utan nåt som bara har blivit, men det passar mig väldigt bra tror jag. Jag kan fluffa runt i mitt eget tempo och åka precis vart jag vill och bara inte tänka, typ. Förutom när det kommer till offpist är jag sällan särskilt beroende av sällskap när jag åker – det är trevligt men inget måste, och särskilt när jag inte vet hur mycket ork jag har eller hur vinglig jag kommer vara är det gött att bara ha sig själv att tänka på. Det är alltid lite läskigt första dagen på säsong, för tänk om jag inte tycker att det är roligt längre (ologisk tanke, men så är det), och den där tänk om-tanken behöver jag på sätt och vis vara själv med, tror jag.

Tjugo i fyra hade jag hursomhelst betat av alla öppna liftar, men inte alla backar för det hann jag inte, och var tillbaka i byn, varpå jag rusade hem och bytte om och var på jobbet strax efter fyra. Det är också en grej som är go med att komma ner tidigt, att kunna börja jobba lite lagom när det inte är supermycket att göra, så att jag hinner komma in i det innan det är högsäsongskaos. Det var hursomhelst kul, och gick bra, och bara jag lärt mig saker lite mer och vant mig vid det mycket lilla köket så kommer det nog gå alldeles galant. Igår var det ett stort gäng med Saloonfolk där och åt, och det resulterade i en kinabong av bästa sort, och enligt både Thomas och Johan var det typ så rörigt som det kan bli, och det gick ju bra så jag känner mig förhållandevis lugn för att ha jobbat bara en dag.

Hmm, ja. Det var en någorlunda kortfattad historik över gårdagen, nu ska jag äta lunch och masa mig ut i backen. Jag har träningsvärk men inte så farlig, men det är ganska blåsigt ute och jag ska jobba ikväll igen och jag är fast besluten att, som sagt, skynda långsamt så det blir nog ingen långvarig åkdag idag. Säsongen är lång, det är åkdag två av etthundrasextiofyra möjliga, jag har all tid i världen. Just nu är jag mest stillsamt glad över att knäna verkar må okej och att pjäxorna inte är oöverkomligt smärtsamma. Och det underfundigt trivsamma i att det är försäsong och jag kan åka Plein Sud och ha kul på riktigt.

(Och om ni inte visste det så är Carly Rae Jepsen – Run Away With Me en oväntat bra skidåkningslåt.)