Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Datum: 25 november, 2016

Äggliftar är av ondo, eller ”Rädda Kylen, Död Eller Levande”

Eftersom jag är en nörd med dålig internetuppkoppling faller det sig tämligen naturligt att jag istället för att tillbringa kvällen på Snowcafes öppningsfest (vad alla andra här gör) eller med att kolla på nya Gilmore Girls (vad folk med bra internet gör) skriver ett ilsket blogginlägg med rötterna i den lokala infrastrukturen. Eller hur?

Såhär va:

I begynnelsen skapade Jean Pomagalski skidliften, och sedan skapades det fler skidliftar, och fler, och fler, och.. ja, ni fattar.

Jag orkar faktiskt inte googla exakt vem det var som uppfann äggliften (även känd som gondolliften, för den som föredrar ett tråkigt namn på en tråkig transportform), men jag är inte överförtjust i hens uppfinningsförmåga. Äggliftar är bra för fyra kategorier av människor.

  1. Skidlärare, som genom dessa på ett enkelt sätt kan få med sig en smärre skock med hjälmfotingar uppför berget utan att ställas inför den logistiska mardröm som är ”placera en unge per liftstol i tio liftstolar och be till alla tillgängliga högre makter (har högre makter också sportlov?) att personen jämte respektive unge inte är en total bambiturist som ofrånkomligen kommer krascha in i det stackars skidskolebarnet vid avstigningstillfället”.
  2. Nyss nämnda bambiturister. Framförallt bambiturister med tillhörande barn. (Ve och fasa!)
  3. Folk som vill effektivisera åkdagen så till den milda grad att lunchen förtärs i liften (det vill säga jag). Det är enklare att handskas med en termos i ett ägg än i en stollift.
  4. Folk som vill kunna kryssa av ”haft sex i en skidlift” på sin hinklista.

I övrigt så är främst stolliftar, men även levlade äggliftar (funiteler och 3S-banor), släpliftar av alla de slag, kabinbanor och kanske till och med rullband (beroende på den lokala bambiturist-tätheten) att föredra framför äggliftar. Så är det bara.

Stolliftar, släpliftar och rullband kräver ingen avtagning av åkdon, och avtagning av åkdon är en företeelse som i allra möjligaste mån bör undvikas, eftersom det är tidsödande, tråkigt och ibland även resulterar i blöta vantar.

Levlade äggliftar samt kabinbanor kräver, förutom i unika fall av ”här är inget folk ska vi gå in med skidorna på bara för att det går och se om liftwaffen säger något” avtagning av åkdon, men de går åtminstone ganska fort. Fortare än äggliftar i vart fall.

Vad är det då som har föranlett denna harang om äggliftars oförträfflighet? Jo, att jag, i egenskap av nörd, då och då (läs: dagligen) går in och läser på det franska skidliftsnördforumet Remontees Mecaniques. Bara det faktum att ett sådant

1. existerar

och

2. är otroligt omfattande och har trådar rörande så detaljerade saker att det är helt galet

är värt en applåd, men iallafall. Där sitter jag i godan ro och slöskrollar runt i en tråd om kommande projekt i Tre Dalarna när det mitt i all den halvt obegripliga franskan och en lång spekulation om den väldigt skramliga Ariondaz-gondolen borta i 1650:s vara eller icke vara dyker upp ett ord som jag känner igen mer än väl.

Moraine.

*högt inbromsningsljud*

*ljud av kassettband som aggressivt spolas tillbaka*

*skeptisk tystnad*

Jorå såatte.

Någon eller några på SETAM (liftbolaget) måste ha blivit tappade i marken hyfsat nyligen, för enligt diverse personer på nämnda nördforum kommer kära gamla Kylen skrotas i vår och ersättas av en ägglift.

EN ÄGGLIFT!

Ursäkta min (brist på ) franska, men hur tänker dom?!

I ett allra första skede av tankeprocess kan jag ändå förstå att idén med en ägglift kommer på tal, eftersom liftskrället ifråga är flera kilometer långt och sniglar sig upp längs en moränrygg jämte ett Mycket Stort Berg (en bra dag tar det åtta minuter, oftast längre) och den geografiska situationen inte sällan får liftens sträckning att bete sig som en bakvänd skorsten för plågsamt kalla vindar. Det finns alltså en bekvämlighetsaspekt/inte förfrysa näsan-aspekt att ta hänsyn till här.

Men nämnda vindar är även en annan del av problemet. Det finns en anledning till att Menuires och Meribel ståtar med stolliftar som inte skulle vara helt bortkomna på en mässa för soffor, och att Val Thorens inte gör det. Soffliftar med bubbla fångar vind. Och här uppe blåser det nästan jämt. Tillräckligt mycket och ofta för att liftstolarna på samtliga stolliftar här har hål utskurna i ryggstöden för att de ska fånga så lite vind som möjligt, typ som demonstrationsbanderoller.

Vet ni vad som också fångar vind, på ungefär samma sätt som stolliftar med bubbla?

Äggliftar. Och dom är en sällsynt art i Val Thorens, det finns bara två, och de ligger längst ner där det blåser som allra minst, och bara de senaste dagarna har de varit väldigt mycket stängda när diverse stolliftar samt Funitelen stretat på i stormbyarna.

Så även bortsett från att det är skitirriterande att byta en stollift som är som gjord för att köra varv i (alla som dödscarvat vårslask i Moraine och Genepi, upp med en hand) mot en ägglift som liksom hämmar lusten att köra varv (det var det här med att ta av och på skidorna) så känns det som en sensationellt usel idé att smälla upp en ägglift just där.

Och då har jag inte ens kommit in på det värsta än.

Några av nördarna påstår att de kanske kommer riva Frysen. Ta bort. Finito. Inte sätta dit nån annan lift.

Och även där kan jag i ett första skede finna ett uns av förståelse för tanken. Den sista släpliften uppe på Chaviéreglaciären togs bort för tjugofem år sedan, alltså samma år som jag agerade hjälmfoting i skidbacken i Hammarstrand, och faktiskt även samma år som den nuvarande Moraine-liften byggdes (Col-liften är, tro det eller ej, tre år yngre.. det märks inte). Sedan dess har Col varit en frostig återvändsgränd med en enda nedfart som mest av allt är ett smärtsamt bevis på att glaciärerna krymper. Backens nuvarande sträckning är en nödlösning som tvingats fram det senaste knappa decenniet eftersom den tidigare sträckningen helt sonika har smält bort.

Så, förutom tillgången till en vidunderlig utsikt och en ofantlig massa lättillgänglig offpist och fantastisk topptursterräng, vad finns det att uppröras över när det kommer till Frysens öde?

Jag är ironisk.

Spekulationerna på det franska nördforumet följer huvudsakligen två spår. Antingen byts Kylen ut mot en ägglift, som möjligen kommer gå lite högre upp – för att få med den goaste biten av Col-backen, och Frysen tas bort helt, eller så blir det en ägglift hela vägen upp fast med en mellanavstigning vid Kylens nuvarande avstigning. Problemet med teori nummer två är att Frysens avstigning ligger på kanten av nationalparken Vanoise, och sannolikheten att de skulle få bygga nåt större än den minimalistiska bergsstation som nu existerar är minst sagt petit. För egen del förstår jag inte varför de måste riva Frysen bara för att nån pappskalle fått för sig att Kylen gör sig bättre i äggform, men det verkar inte vara en tanke som slagit folket på Remontees Mecaniques.

Nä. Jag kommer ingen vart med dethär. Nu har jag skrivit av mig i vart fall, och om inte annat så tänker jag åka så jävla många varv i Kylen i vår, för den är (i hård konkurrens med Boismint) den bästa liften som finns för gemytlig högfartscarving samt att odla den perfekta goggelbrännan.

Men ärligt talat – om nu SETAM har lessnat på att Kylen stannar i tid och otid (den börjar i ärlighetens namn bli ganska skramlig) varför inte bara sätta dit en ny, lite mindre skramlig stollift? Varför ett jävla ägg?

Äggliftar alltså. Vilket himla otyg.

För att avsluta detta långa och plågsamt nördiga blogginlägg på ett lite mer positivt sätt ger jag er härmed en lista.

Heddas lista över faktiska äggliftar i Tre Dalarna som är värda att åka varv i:

  1. Bruyéres (Les Menuires). En vanlig dag är de två röda backarna plus den blå en fantastisk plats att carva sig trött på, och har det snöat så har det snöat. Och tro det eller ej, men tack vare kortare köer är Bruyéres snabbare än stolliftkombon Doron/Menuires + Mont de la Chambre.
  2. La Tania-gondolen. Eftersom skogsbacken (Folyeres) är underbar och det inte finns någon annan lift upp. Det handlar alltså mer om nödtvång än något annat.
  3. Mont Vallon (Mottaret). Om det har dumpat. Återigen i total brist på alternativ.
  4. Saulire Express (Meribel). Bara övre halvan, och bara om det är folktomt och Biche/Chamois är bra pistade.

TL;DR: Gammal lift som stannar lite för ofta behöver bytas. Hedda ogillar äggliftar. Någonting om en glaciär.

Lugnet före stormen

Lagom till att jag tagit två vissna åk i Cascades med ungefär ingen sikt alls, och allvarligt funderade på att åka hem och äta lunch, så öppnade Plein Sud och solen kom fram.

Jag har sagt det förut och jag kommer garanterat säga det igen – du vet att det är försäsong när det är roligt att åka Plein Sud. Typ som idag. Tredje först i liften, ett par decimeter nysnö som var förvånansvärt o-blöt och o-vindpinad, och bara två pliktskyldiga pistade spår i backen. Resten fluff, som jag delade med kanske femton andra.

Jag falsksjöng Shake It Off och kände mig lite som Stig-Helmer, och åkte elva eller tolv varv innan jag dels tappade räkningen, dels blev trött-hungrig och dels hade tappat känseln i tårna. Ner till en mycket öde värmestuga för lite Twixpaus och uppvärmning, där jag på knagglig franska sa till damen som höll på och fixa iordning att det var ”la calme avant la tempete” inför morgondagens officiella öppning. Jag tror hon förstod mig. Hoppningsvis.

Väl i värmestugan såg jag att jag hade ett missat samtal från Manne, så jag ringde upp honom och stack tillbaka till snötorget där vi fixade hans Carte Neige och liftkort innan vi hann med några avslutande och lagom euforiska piståk. På det hela taget en mycket, mycket bra dag.

Lite skeptisk inför morgondagen dock.. det ryktas att närmare femtontusen pers är påväg hit, och att döma av invasionen i hissarna i huset ikväll är det nog inte bara rykten. Det kommer bli trångt imorgon, tror jag. Men men, jag siktar ändå på att vara i liften vid nio, öppningspartyt på Snowcafe får ursäkta men jag är inte på humör för det.

Väderflyt och blötsnö

”Det här är Hedda. Du kommer inte lära känna henne, för hon åker bara skidor hela jäkla tiden”.

Med typ de orden presenterade Summit-Rasmus mig för en av sina kollegor på Saloons öppningskväll igår.

Ärligt talat så blev jag märkligt smickrad. Det finns sämre saker att vara ihågkommen som än hon som åker skidor hela jäkla tiden. Tack och bock, liksom. Det är ju faktiskt därför jag är här. Allt annat är sekundärt.

Saloon var förövrigt rätt trevligt, jag hade druckit några öl med Manne härhemma innan, så jag kände mig inte hundraprocentigt fyrkantig iallafall. Men jag tror det var klokt att jag gick hem där vid ettsnåret, för jag mår oförskämt bra nu. Det är jättekonstigt, men jag blir oftast mer bakfull om jag dricker öl än om jag dricker drinkar. Kan nån förklara varför?

För att spola tillbaka lite så kan jag börja med att det gick bra att köra till Geneve igår. Jag sov som en jäkla kratta (misstänker att jag var invändigt stressad över väderleksrapporten) och gick därför upp senare än jag tänkt, vilket fick till följd att jag inte var på IKEA förrän strax innan tio och rusade igenom men ändå hittade typ allt jag behövde utom ett till grenuttag. Sen var det bara att brumma bort till nästa avfart och flygplatsen, plocka upp Robin och Simon och rulla hemåt igen.

Förutom att macken i Menuires hade en svårartad livskris och totalvägrade så gick allting bra, när jag körde ner så hade det kommit typ fem centimeter blötsnö – de som var påväg upp fick stanna och lägga på kedjor, men nerför gick det fint, det var bara att köra väldigt sakta. På tillbakavägen hade det blivit lite varmare, och det var plogat och saltat, så förutom i själva byn var det snöfritt på vägarna. Det gick även finfint att plöja igenom det decimeterdjupa slasket i byn, tro det eller ej men odubbade vinterdäck är bättre än en kan tro.

På vägen upp genom byn efter att jag parkerat Winston så började det lägga sig på riktigt, så jag hade helt klart bra tajming med allting. Och sen dess har det snöat, och just nu kräker det ner. Yr påstår att det ska sluta typ vid lunch, så jag tar nog en långsam frukost innan jag sticker ut, för som det är nu så ser jag knappt huset mittemot min balkong ens, och då är det nog inte kul att åka, även om snön förhoppningsvis har skärpt sig sedan igår.

Jo, för jag hann med några svängar igår efter bilkörandet också, men de var så kassa att jag nästan förträngt dem redan. I korthet kan det väl beskrivas som tre vändor i Cascades, som avslutades med att jag körde in i ett fält med nysnö, fullständigt sögs fast och gjorde en graciös faceplant precis där jag skulle börja ta fart för att glida upp för backen jämte hotell Marmotte. Lyckligtvis var det ingen annan som var korkad nog att vara ute och åka i skitvädret, så det fanns inga ögonvittnen till denna meningslösa vurp.