Ni vet den där boken som jag brukar tjata om? Väggen. Nu ska jag citera den lite igen.

jag är ständigt steget efter
märker för sent att
jag inte orkade
hoppfullheten
fäller mig
om och om igen


Men vi kan ta det från början, från i lördags morse. Jag hade stämt träff med Manne vid Cascades klockan nio. Han var inte där, men istället hittade jag diverse andra grabbar med och utan koppling till John’s, så jag hakade på dem istället. Lite smått chockade av folkinvasionen och liftköer som inte hade skämts för sig under sportlovsveckorna så drog vi bort till Orelle, där jag eftersom jag inte hade med mig lavinpryttlar var principfast och tråkig och körde pisten istället för den någorlunda ospårade offpisten under Peyronliften. Säsongen är lång och jag tänker inte börja rucka på mina regler för då vet en aldrig hur det slutar.

Trots folkmängden var backarna mycket fina, men vid halv tolv-snåret stack jag hem en snabbis för att käka gårdagens pastarester, och efter det hade Manne vaknat till liv, även om han enligt egen utsago var ”lite rund” fortfarande. Pistrejsandet fortsatte i samma stil fram till typ tre, när mina ben tyckte att nog fick vara nog. Sen blev det miniafterski på Christians och Johans balkong, vilket gav mig seriösa nostalgivibbar eftersom de bor i 68:an, samma som Anna bodde i 2011, och även om lägenheten är lite annorlunda möblerad nu är utsikten från balkongen sig lik.

När solen gick bakom berget traskade jag hemåt och skrynklade ihop mig i badkaret, som inte riktigt är optimerat för en långskånk som jag. Det är bara att välja – antingen badar benen, eller så badar överkroppen och möjligen fötterna plus halva smalbenen. Egentligen gör det inte så mycket, huvudsaken är att jag blir varm, och det blir jag ju.

Vid nio knatade jag upp till Scandi för att säga hej och snylta på wifit, eftersom mitt svajiga hotspot-internet i lägenheten hade lagt ner i exakt samma stund som en oherrans massa helgturister dök upp och förvandlade det innan så tysta våningsplan sju till ett buller av förvirrade gubbar (dethär med att lägenheterna har bokstäver istället för nummer är uppenbarligen inte helt okomplicerat) och ungar i tioårsåldern som lekte nån fransk variant av pantgömme över tre våningsplan. Och sen rullade det liksom på.

Tog en öl och satt och tjötade med Ian och Wizz, sen hamnade jag vid ett bord med Roger och hans vänner, och någonstans där började jag verkligen bestämma mig för att jag absolut skulle gå på Summits öppningskväll bara för att kunna säga att jag varit där. Nånstans kring att jag och Maja tog varsin öl på Saloon började den förnuftiga rösten i mitt bakhuvud att sträva emot, men jag lyssnade inte på den, och även om jag vet att jag gick hem strax efter tre, och att jag inte drack så värst mycket så är det mesta ändå väldigt dimmigt.

Typ så som det brukar bli när jag överbelastar mig själv med socialiserande.

Jag borde veta bättre, dela upp saker, göra en sak i taget. Inte både åka skidor med nya bekantskaper och sen gå ut med andra nya bekantskaper samma kväll. Det blir härdsmälta, så är det bara.

Men men, det är lätt att vara efterklok.

Igår blev därför inte alls som jag hade tänkt mig. Jag hade tänkt testa skidor, eftersom att det infernaliska öppningshelgsjippot inkluderade en hel liten by av skidteststält, inte helt olikt hur det brukar vara i Åre eller Sälen, fast med fler backar att testa nämnda åkdon i. Istället mäktade jag med en knapp timmes mycket vimmelkantig åkning, och tillbringade resten av dagen i soffan med att kolla på Wall-E, Jedins Återkomst, och samtliga avsnitt av Pitch och vänta på att vimmelkantigheten och darrigheten skulle gå över, vilket den såklart inte gjorde förrän imorse.

(Och om någon tråkpåse nu känner för att påpeka att darrigheten är en naturlig effekt av att vara bakis, så vill jag bara säga att det är skillnad på bakis-skakis och darrig pga bakis och överbelastad i själen. Tro mig, jag vet.)

Iallafall. Huääh. Typ.

Och även om Wall-E är en av världens bästa filmer så har idag hittills varit en bättre dag än igår.

Stack ut i backen vid lite efter tio, hann upp till toppen av Frysen och beundrade utsikten, och sen ringde Maja och efter det så härjade vi runt i typ vartenda öppet hörn av skidområdet, förutom Caron, och var tillbaka i byn först halv fyra med trötta ben och kalla fötter (jag) men pigga i själen. Bra åkdagar kan te sig på så många vis, och idag var det kombon solsken, folktomt och trevliga liftdiskussioner som var huvudingredienserna.

Så ja, sammanfattningsvis kan jag nog säga att jag är på fötter igen, nu återstår bara ett jobbpass med start om en halvtimme, så får vi se hur pigg jag är efter det, haha.

Hej på er.