Vi jobbade ända till tolv igår/inatt, och jag hade bestämt mig för att kolla på nya avsnittet av Supergirl nu på morgonen – segt internet be damned – så jag var inte så snabb ut i backen idag. Ärligt talat så tror jag att mina ben var väldigt nöjda med det beslutet, nästan sex timmars fullt-ös-åkning igår satte sina spår i låren.

Det är så gött just nu, nittio procent av alla som åker är skidlärare på uppstart eller racekids från andra skidorter i när(nåja)området, och det finns så mycket plats och det är så opuckligt och soligt och fint. Jag blir alldeles bubblig av att tänka på det.

Att nåt sånthär kan vara vardag, det är tamejtusan magiskt.

Jag gled runt helt planlöst, och så stötte jag på Ian och Wizz påväg ner mot Peclet, så jag hängde med dem några vändor i Tete Ronde innan jag fick kila tillbaka till byn för en timmes bärande av lådor till det stora John’s-lagret nere vid sportcentret. Lagom strängt, mina spagettiarmar tyckte att det var lite väl stretigt och jag skulle nog inte bli förvånad om jag har träningsvärk imorgon. När det var färdigt gick jag hem och åt lite, och sen stack jag ut i backen igen.

Det blir fort kallt på eftermiddagarna, men att masa mig ut i backen igen kan ha varit vinterns hittills bästa beslut. För det första var det typ folktomt, och för det andra smet jag runt nätet som hållit Christine-backen avspärrad och fick ett sådär sanslöst livet-på-en-pinne-moment att det liksom inte går att göra rättvisa i text.

Nästan orörd manchester. Solen påväg ner bakom Cime Caron, så snön skimrade i guld och rosa istället för blått och vitt. Ingen vind. Inte en själ i backen. Och första vändan var skuggkanten precis i linje med där backen mynnar ut i flacken under Kylen så hela det faktiska åket badade i den bästa sortens höst-kvällsljus.

Lyckotjutshärligt.

Är det ens ett ord? Skitsamma, det får bli det, för det är det. När Christine är i form är det utan tvekan den bästa backen i Val Thorens, och lätt topp fem i hela systemet. Det krävs att det är tidig morgon alternativt lågsäsong, för det är inte värt det om det är kräks-långa köer till Peclet, men när det är värt det – herre min pannkaka. Låren skriker av mjölksyra och resten av kroppen skriker av endorfiner.

Och just dethär med att ha en backe för sig själv, att kunna dra ut stora skärande svängar över hela härligheten istället för att hålla sig till en kant och därmed få svårt att hålla nere farten utan att köra med sladd ur sväng.

Asdfghjkl.

Så.

Jäkla.

Gött.

Jag älskar försäsong. Försäsong är det bästa som finns näst efter puder och möjligen slaskmanchester.

Och jag älskar franska pistörers avslappnade inställning till avspärrningar.