Det är inte det att elementet i hönshuset (vilket är namnet på det lilla uthuset i pappas trädgård som jag bor i, om någon inte visste) inte funkar – det är bara det att när det har varit avstängt en dryg vecka så har själva huset liksom andats ut all värme, och det tar ett bra tag för det lilla elementet, som praktiskt nog är placerat rakt under det enda fönstret, att andas in värme igen. Särskilt när fönstret ihärdigt fortsätter släppa ut mer värme än vad som får anses rimligt för ett fönster som på det hela taget inte är dragigt alls.

Följden av detta: jag vaknar tio över sex eftersom jag var idiotiskt optimistisk och gick och la mig iklädd endast t-shirt, mjukisbyxor (som är nya och åh-så-fluffiga på insidan *hjärtögonemoji*) och raggsockar. Bra där, Hedda. Bra där.

Därför vill jag nu berätta för er vad jag tänker på när jag vaknar okristligt tidigt en söndag i november (som vad jag förstår är någon sorts kommersialiserad fejkhögtid också, men eftersom min lille far uppfostrat mig till att tycka att kommersialiserade fejkhögtider är just fejk, och dessutom brukar ta på sig en t-shirt med texten ”SUITS SUCK” när han inte känner för att följa klädkoder så har jag en känsla av att jag inte behöver ge honom någon slips i år heller).

Alltså.

Saker jag tänker på när jag vaknar okristligt tidigt en söndag i november:

  1. Kallt. (Det är bokstavligen vad jag tänker. Min hjärna är inte kapabel att forma hela meningar före 06:30, åtminstone inte när den är lätt nedkyld.)
  2. Tröja. (Det var det här med hela meningar ja.)
  3. Varför identifierar jag mig så mycket med den uppochnervända emojin? Detta kommer förmodligen behöva ett eget blogginlägg någon gång, men inte just nu. Faktum kvarstår dock – den uppochnervända emojin förmedlar något väldigt vagt och odefinierbart som jag helt och fullt känner att jag kan ställa mig bakom.
  4. Vatten.
  5. På det hela taget är emojis på Androidmobiler sjuttioelva gånger gulligare än de på äppeltelefoner. Jag menar, kolla på dem! De ser ut som små påsar, straight outta Trasdockorna eller nåt. Det är omöjligt att hantera, jag vill bara gosa med dem!
  6. (Alltså kolla på dem! Sötdöden!)
  7. Hur tidigt är för tidigt att äta frukost?
  8. Finns det någon chans att jag inte får mens på tisdag?

Och med den sista funderingen dras vi därmed oundvikligen in på detta blogginläggs avslutande ämne. Mens. Jag råkar nämligen höra till den där delen av befolkningen som inte har vad som brukar kallas ”en regelbunden menscykel”.

???

Regelbunden menscykel? What is this sorcery?!

Nä.

Min kropp är en första klassens elak jävel ibland. Till exempel – lura den stackars innehavaren av kroppen (alltså jag) att den under flera månaders tid har något som åtminstone med lite god vilja skulle kunna kallas för regelbunden mens. Prokrastinera därefter två veckor extra vid ett väl valt tillfälle så att allting hoppar ur led med nämnda två veckor och fortsätt därefter vara typ regelbunden enligt tidigare princip. Resultatet?

Jadu.. sannolikheten att jag kommer genomlida första-dagen-mensvärk, som i mitt fall vanligtvis brukar omvandla mig till en soffliggande zombie, samtidigt som jag kör bil från Falkenberg till Val Thorens är lite högre än vad jag tycker är rimligt. Mitt jävla undermedvetna skrattar säkert högt åt mig men det är faktiskt inte roligt alls.

Och sist jag använde sånadär skjuta-upp-mensen-piller var eländet ur balans en hel vinter och det vetefan om det är värt. Inte för att jag kan få tag på såna heller, inser jag nu, för de är receptbelagda och gissa vem som snyltade på mammas gamla recept för såna piller när det begav sig?

(Inte jag, såklart, jag är en ordentlig och laglydig person.)

(Men jag är också en person som inte hade någon lust att gå till gynekologen eller vart man nu ska vända sig för att få ett eget sånt recept och haha, kolla vad bra det beslutet blev precis just nu. Avdelningen för när dåtids-Hedda tar dåliga beslut som kommer tillbaka och sparkar nutids-Hedda i arslet. Hah.)

Det skulle ju också kunna sluta med att min ondsinta kropp snällt väntar med att avyttra en massa oanvända slemhinnor tills jag i lugn och ro har landat i Frankrike, och bara håller på så här för att den tycker det är så oerhört underhållande att jag varje dag den senaste dryga veckan tänkt ”snälla snälla snälla dyk upp nån jävla gång” och varje gång menseländet inte gjort som jag säger (dvs varje gång) blir lite mer stressad över tanken på att kombinera lång bilresa med uselt mående.

Joråsåatteh.

Vi kan väl hoppas på det sistnämnda alternativet.

Vik hädan, onda kroppsfunktion. Åtminstone tills på torsdag, snälla?

Det var allt för nu, nu ska jag käka frukost och invänta dag två av slalompremiären på teve. Så frukta icke, kära läsare – nästa inlägg kommer högst sannolikt handla om slalom eller resfeber, inte mens och emojis.