Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Månad: december 2016 (sida 1 av 3)

Hisskaos, transferkaos, gott nytt år

Hej bloggen, och hej eventuella läsare.

Ursäkta inläggsbristen på sistone, livet kom ivägen. Och jobbet. Och så. Ni vet hur det är.

Någon ska ju skiva alla tomaterna till hamburgarna. Denna någon råkar vara jag. Typ så.

Det har varit jul sedan jag skrev någonting senast. Och idag är det nyår. Jag känner mig lagom likgiltig inför bägge, och eftersom jag jobbade precis hela dagen på julafton blev det inte ens nån Kalle Anka och Karl-Bertil för mig. Jag har sparat julgodis och en flaska julmust (som IKEA förövrigt översätter till ”Swedish Festive Drink”) så att det finn tillgängligt när jag eventuellt får feeling. Frågan är bara när. Inte just nu iallafall. Antagligen lagom till påsk.

Dansk julmat var åtminstone överraskande god, även om det är mer än en gnutta märkligt att äta kokt potatis dränkt i nåt brynt-socker-jox.

Jag önskade mig även ett par meter snö i julklapp, men tomten verkar ha satt mig väldigt långt ner på sin priolista, för det har fortfarande inte snöat. I år har det inte kommit någon officiell åthutning från borgmästaren, men mängden turister (och de medföljande och ytterst obefogade pucklarna i Moraine) i kombination med att jag på grund av jobb sällan varit ute i backen före klockan ett (och därför inte hinner över till Courchevel/bortre Meribel) gör verkligen sitt för att rasera motivationen. Genepi är en trevlig backe, men enformigheten och trängseln gnager i bakhuvudet. Det jag gillar mest med 3 Vallées, att kunna safariåka, är så gott som omöjligt just nu, och det är lite träligt. Men men.. det blir en go lön i januari om inte annat.

Den senaste tidens höjdpunkt har istället varit min och Majas miniroadtrip ner till Annecy, där vi traskade runt i en märkligt försenad julmarknad (vem har julmarknad den 28:e?), åt på en restaurang som slog Americans krimskramsmängd i inredning med hästlängder, och kollade på Rouge One (som var så bra så bra att jag nog kommer gå i självsnurr om jag får prata om den lite för länge, alltså på allvar). Plus allsång till diverse nittiotalsmusik i bilen påväg hem. Det var verkligen gött att göra något annat och se något annat än allt kalare berg, om så bara för en halv dag.

Och nu sitter jag och käkar carbonara och lyssnar på Hanson och väntar på att Harry ska lyckas ta sig hit. Det går sådär, Genève är tydligen ett ”clusterfuck” idag, någonting om dimma och förseningar och jag vet inte vad, så istället för att vara här vid sextiden kommer han nog inte upp förrän elva. Förhoppningsvis. Tydligen hade det varit en trafikolycka nere vid Saint Martin (jag har mina gissningar kring vilken kurva det kan ha smällt i.. vissa människor här kör som idioter) så det kan ta ännu längre om han har otur.

Den positiva bieffekten var att jag fick mer tid på mig att städa lägenheten än vad jag räknat med. Jag jobbade från sju imorse till strax efter tre, och sen skulle jag egentligen bara rusa hem och röja och duscha, men nu har jag städat i sakta mak, lagat mat (och gjort matlådor), ätit maten och nu ska jag strax ta ett bad.

En annan bra sak är att hissarna funkar igen. Igår jobbade jag hela dagen, minus en kort paus för att springa och handla mat till mig själv samt hämta p-mat till alla på American, och efter att ha genomlidit en väldigt sniglig kö på Sherpa och halvsprungit uppför gatan till mitt hus möttes jag av en inte allt för munter Pascal och en å andra sidan väldigt upprymd Yaya som meddelade att samtliga hissar i huset sagt tack och hej, och att problemet eventuellt skulle kvarstå tills på måndag.

Uff.

Vilket även var typ vad jag kände efter att ha kutat upp sju våningar, slängt in min mjölk och juice i kylen och sedan sprungit ner igen. Serac är en väldigt trevlig byggnad att bo i, men ibland är det lite jobbigt att bo på sjunde. Typ när hissarna lägger ner, eller när bambiturister på våning ett och två prompt ska ta hissen ner eftersom de – vilket den lilla trappan ut från huset är ett strålande exempel på – är fullkomligt oförmögna att gå i pjäxor. (Tips från coachen – det är lättare att gå i pjäxor om du knäppt spännena på smalbenen åtminstone litegrann, annars sitter de liksom inte fast och då blir det fantamej inte enkelt.)

Nåja, nu slipper vi bära upp Harrys prylar i trapporna, eftersom hissarna bestämde sig för att samarbeta igen någon gång efter att jag gick till jobbet imorse, och det är jag väldigt glad över. Och förhoppningsvis behöver vi inte fira nyår i en hiss heller, som mina tossiga grannar i Val d’Isère gjorde 2009.

Gott nytt på er folkens, nu avslutar vi dethär satans skitåret (det är ett skitår, åtminstone sett rent globalt) och börjar på ny kula. Förhoppningsvis vaknar vi imorgon och upptäcker att Donald Drumpf bara var ett konstprojekt, att Marine Le Pen tvärt lämnar politiken och att någon trevlig murvel grävt fram så mycket skit om Jimmie och gänget att ni-vet-vilka upphör att existera som politisk organisation en gång för alla.

Och så får det självklart gärna snöa lite också.

Puss & hej!

Kokt broccoli och perspektiv på livet

Vet ni en sak? Lukten av glögg och lukten av broccoli går inte jättebra ihop. Inte alls faktiskt.

Och varför är nu detta ens ett relevant samtalsämne? Jo, för att grönsaksdelen av dagens p-mat till största delen utgjordes av kokt broccoli, och eftersom jag inte tycker att broccoli passar speciellt bra ihop med carbonara heller (vilket var den övriga delen av p-maten) så struntade jag i att äta den, så den ligger kvar i takeawayboxen och luktar broccoli, eftersom det är vad kokt broccoli tenderar att lukta.

Och efter att ha ätit p-mat så tog jag mig en mugg av den lite för söta men fullt drickbara IKEA-saftglöggen som jag har införskaffat, och därför luktar min lägenhet just nu både glögg och broccoli och det är mer förvirrande än vad som får anses rimligt.

Om någon undrar – broccolin kommer följa med mig härifrån för vidare transport till soptunnan utanför huset när jag går hemifrån om en stund. Jag kan vara korkad ibland, men inte korkad.

Förresten, när vi ändå är inne på ämnet ”lösryckta funderingar i Heddas huvud” så har jag konstaterat att de danska orden för lök och lögn uttalas frustrerande lika (typ som det svenska ordet loj). Nämnde detta på jobbet igår och fick hundra procent bifall från alla närvarande danskar.

Annars då – de av er som har koll på alpint vet antagligen att storslalomen i Courchevel blåser bort, och när saker och ting ställs in på grund av blåst nere i Courch, då kan ni bara gissa er till hur mycket det blåst häruppe de senaste dygnen. Jag är glad att min balkong fortfarande sitter fast, typ. Det blev alltså ingen skidåkning alls idag, de öppnade Peclet först vid halv två, och då var stormbyarna nere i byn fortfarande av den magnituden att enbart allvarliga hot hade kunnat mota in mig i en plåtburk hängandes i två vajrar ett osmakligt högt antal metrar ovan marken. Tack, men nej tack, Plus att sjuttioelvatusen (viss överdrift) rastlösa turister hals över huvud rusade ut för att trängas i Peclet och i Lac Blanc som enligt mina observationer var den enda öppna backen.

Jag tror inte att jag gick miste om något. Imorgon ska det inte blåsa alls, så jag åker hellre massor då istället. Även om det med största sannolikhet kommer vara avblåst utav bara den.

Men seriöst, blåst och snöbrist, vad gör det? Jag ser ett 3562 meter högt berg utanför mitt fönster varje morgon när jag vaknar. Hur jäkla häftigt är inte det? Det är sjukt häftigt, och jag är så osmakligt priviligierad som kan fluffa runt i livet såhär, och med risk för att låta som Hugh Grants karaktär i Notting Hill (”people are starving in Sudan!”) så behöver jag banka in mer perspektiv i min hjärna på daglig basis. Det är så lätt att livet här fortgår i en bubbla och jag vill inte att det ska göra det. Jag har gjort så många säsonger att det inte längre är acceptabelt att släppa kontakten med omvärlden bara för att jag stoppar ner fötterna i ett par pjäxor.

Aleppo.

Berlin.

Att om en månad är världens mäktigaste människa en korrupt, rasistisk hyperkapitalist.

Tusentals andra saker som också är hemska.

Snöbrist är en jävla pettitess, stormar också. De allra flesta människor här i världen får aldrig någonsin åka skidor, och jag kan göra det nästan varje dag mellan december och maj. Då tänker jag att det på något vis är mitt jäkla ansvar att komma ihåg hur satans lyckligt lottad jag är varje dag jag gör det, jag får inte ta det för givet. Jag bara får inte. Jag skiter i om bergen tvärsöver från Saint Martin fortfarande har fläckar av grönt gräs på sig istället för snö, för jag är här och får se det, och det är en skitliten sak men jag blir själaglad av det ändå för jag tycker så mycket om domhär bergen och jag kan åka tvärsigenom Europa utan att ens visa mitt pass för att ta mig hit och det är en så futtigt liten del av världen som har det så att jag inte ens kan greppa det. Fattar ni? Jag kan sitta varm och mätt och skriva nonsenstexter om broccoli och att jag gillar berg och röra mig fritt i nästan hela världen för att det råkar stå Sverige på mitt pass – fattar ni hur få av oss som lever ett liv där det ens är möjligt? Jag blir så existentiell att jag trasslar in mig i mina egna tankar, men jag tror att ni begriper. Kanske. Skitsamma.

Nu ska jag fortsätta vara lyckligt lottad och traska upp till Scandi och ta mig en öl för att fira att jag i princip är frisk.

Och imorgon ska jag halka runt i isiga backar och njuta av livet för att jag kan. (Det är så jävla absurt dethär med perspektiv, när jag tänker efter. Så fullständigt uppåt väggarna vrickat. Hej på er.)

Planeringar och planer

Imorgon (idag, klockan är tydligen efter midnatt) hade jag tänkt åka över till Courchevel och kolla på världscupen.

Så blir det inte.

Dels för att det förmodligen fortfarande lär blåsa full storm – och då menar jag verkligen storm, inte bara något en säger om lite lagom hård vind för sakens skull – och dels för att jag är vänligt men bestämt beordrad att hålla mig i byn efter lunch för att hjälpa till att lasta av en varubil.

Jaja. Eftersom vädret som sagt inte är det bästa är det långtifrån säkert att jag hade kunnat ta mig över ändå, men det känns en gnutta bittert, det ska jag inte ljuga om.

Idag har jag heller inte fått åka, eftersom vädret är som det är så blir det invasion på American redan till lunch, för folk har inget annat för sig än att äta, och då blir det tolv timmar i världens minsta kök istället för lite färre timmar och även tid för skidåkning. Men å andra sidan så behövde jag inte jobba förrän klockan halv fem igår, och jag hade en alldeles underbar dag för mig själv nere i Saint Martin och Meribel. Inte en kotte i backen, precis som det brukar bli när snöbrist lurar upp alla veckisar till Val Thorens. Och ja, lurar är det rätta ordet, för vem får bäst åkning? Jag ensam i Saint Martin, även om det är konstsnö och lite smalare backar än vanligt, eller tiotusen människor som trängs i Moraine?

Nu är smaken förvisso som baken, men jag tar folktomheten före den marginellt bättre snön alla dagar i veckan.

Och det var galet skönt att äntligen få komma iväg neråt dit. Jag gillar verkligen bortkanten av Menuires såhär års, innan Grand Lac är ett sorgebarn fullt av bambiturister som krockar i parti och minut i sicksacksvängen före flacken. Det är så gött när det går att stå på, och hoppa över kanten innan Granges, och hoppa på alla andra krön hela vägen ner på den svinlånga transportbacken bort till Saint Martin.

Nu är jag svintrött och ögonen går i kors, så detta inlägg får helt enkelt ta slut här, men antagligen har jag tråkigt imorgon så då bloggar jag säkert lite mer.

Gonatt.

Total förvirring

Jag är så sjukt desorienterad. Klockan på datorn säger att det är lördag, och den brukar ha rätt så jag väljer att lita på den, men om någon hade kommit och sagt att det var måndag morgon klockan halv fem hade jag nog heller inte argumenterat emot.

Vadan detta nu då?

Igår mådde jag faktiskt bättre, så bra att jag tog tag i projekt tvätt, det vill säga jag förflyttade mig själv och två IKEA-kassar med all smutstvätt jag kunde uppbringa ner till tvättomaten bakom turistbyrån. Dags att mörda eventuella bakteriehärdar i lakan och handdukar för att påskynda tillfrisknandet, tänkte jag. Plus dendär lilla detaljen att jag jobbar lördag-söndag-måndag och började få akut slut på underkläder.

Efter tvättandet var jag ganska dock tämligen slutkörd och somnade i soffan. När jag vaknade var jag inte pigg längre, eftersom min kropp tydligen inte tyckte att denna helvetesvecka av snor, hosta, halsont och feber var nog utan bestämt sig för att toppa hela eländet med en ordentlig släng mensvärk.

Seriöst?! Det också? Till råga på allt samma dag som jag bytt till rena* lakan. Jävla universum.

JAG VILL BARA MÅ BRA JAG ÄR TRÖTT PÅ ATT VISTAS I EN DIMMA AV VIRUS OCH VÄRKTABLETTER!!

Gissa hur bra det gick att jobba långpanna idag?

Eh. Joråsåatte.

Jag kom dit vid tio, luddig i huvudet av kombinationen Alvedon och Ibumetin, preppade upp min station så mycket som behövdes och klockan strax efter ett gick jag hem, virade in mig i dubbla filtar som en annan bråkig chimichanga och somnade tvärt.

När jag vaknade var det mörkt ute.

Därför är jag desorienterad.

Det känns som om jag tappat bort en hel vecka, eller åtminstone ett par dagar. Hela grejen med att gå hem från jobbet när det är fullt dagsljus ute, och sedan vakna i mörker.. äugh. För en person som jag, som är sådär lagom mat-och-sovklocke-fyrkantig är det en mild form av tortyr. Tack och lov att jag vaknade i lagom tid för att hämta p-mat, annars hade det tagit en ände med förskräckelse.

Nä, usch. Nu ska jag peta i mig resten av korv stroganoffen, ta några värktabletter till efterrätt och spela Pokemon Diamond resten av kvällen.

Imorgon tycker jag att jag har förtjänat att vakna av mig själv halv åtta utan såväl feber som mensvärk, okej?

Förresten, snörapporten har äntligen börjat se lite positiv ut. Det kanske blir lite påfyllning innan jul ändå. Det vore trevligt.


Fotnöt: ”Rena”, det vill säga nytvättade, men med en av allt att döma outplånlig näsblodsfläck som envist klamrar sig kvar i det övre vänstra hörnet på underlakanet. Sånt händer.

En ögonblicksbild

”The funitel is not open today”, bräkte den brittiske familjefadern med mer magstöd och pondus än som vad egentligen får sägas var nödvändigt för situationen.

Två sekunder senare vrålade nämnda lifts motorer igång med ett ljud som utan tvekan hade gjort hundratretton trimmade gräsklippare gröna av avund.

Tajmingen har sällan varit bättre.

I övrigt så har jag i ytterst sakta mak åkt Pulverimetern – den var stenig – och tillbringat en stund i solen på bänken vid Cascades. Käkat kyckling med curry till kvällsmat (snacka om att den fick fart på min rinnsnuva) och lagt åtta omgångar patiens utan någonsomhelst framgång.

Nu ska jag ta ett bad. Förhoppningsvis mår jag ännu lite bättre imorgon.

Våga vara ersättlig

Ni får ursäkta att bloggen är så oinspirerande just nu, förhoppningsvis kan jag få till en ändring på det bara jag gjort mig av med denna satans megaförkylning/light-flunsa.

Idag vaknade jag faktiskt upp och kände att jag nog mår lite bättre än föregående dag, vilket inte hänt sen typ i fredags, så det är alltid något. Sen är det kanske inte så svårt att åstadkomma med tanke på att jag bestämde mig för att sova på soffan inatt eftersom jag ägnade gårdagskvällen åt att ha den där sortens seg-slemhostattacker som nästan men inte riktigt känns som att jag ska spy innan de är över. Då är det inte läge att sova i en loftsäng med så lågt till taket att det inte går att halvsitta, och som kräver en smärre akrobatisk manöver för att snabbt klättra ner från.

Kan eventuellt ha överdosat lite på slemlösande hostmedicin också, i ren desperation, men det gav ingen märkbar effekt på någonting förutom att jag hade jättesvårt att somna, så det var nog lugnt.

Nu har jag nått det där underbara stadiet av att vara alla sorters snorig som går att vara, på samma gång, toppat med lite efterhängsna rester av både halsont och hosta, så det blir säkert ännu en härlig dag i mestadels karantän. Just nu känner jag mig inte febrig, och mår jag inte sämre än såhär lite senare heller så kommer jag nog upprepa gårdagens exkursion i form av att åka upp och sätta mig på den soliga bänken jämte Cascades lifthus och bara andas utomhusluft ett tag. Åkningen jag behöver prestera för att ta mig dit tur och retur kräver inte ens att jag knäpper pjäxorna, och är ungefär lika fysiskt ansträngande som att gå till Sherpa (vilket jag nog också behöver göra.. jag har slut på mjölk och behöver verkligen skaffa någon till sort med te för jag mår illa bara jag tänker på mintte vilket inte är så konstigt eftersom jag drack fyra liter dito igår) så det känns rimligt.

I övrigt har jag bestämt mig för att skriva ner följande här (för har jag skrivit något så andra kan se det så måste jag också göra som det står, det är så min hjärna funkar):

Jag ska inte jobba om jag är sjuk, det är idiotiskt och kontraproduktivt.
(Läses med fördel med samma röst som katten Findus säger ”DU SKALL INTE JAGA RÄVAR” i Rävjakten, åh vilken fantastisk bok det är!)

Jag är arg. På mig själv, borde jag kanske tillägga så att inga missförstånd uppstår.

Jag vet inte om det är typiskt för just de yrkeskårer jag tillbringat mest tid i (restaurang och media) eller om det är någon sorts kollektiv idioti som genomsyrar hela samhället, men det är något skevt med attityden att ”höhö jag är sjuk men jag jobbar ändå”. För ärligt talat, om en tänker mer långsiktigt än typ tre dagar framåt, vem gynnas av att någon går till jobbet sjuk? Ingen alls faktiskt. Må så vara om en är en person med oersättliga egenskaper eller någon annan unik situation, men det är inte jag och det är det inte, så varför beter jag mig som om så vore fallet?

För att inte förvirring ska uppstå ska jag ta och definiera min uppfattning om vad som räknas som för sjuk för att jobba innan jag fortsätter.

För sjuk för att jobba (förkylningsversionen) är när en tagit de receptfria mediciner som är relevanta i sammanhanget, och likförbaskat mår skit.

Lite snorig, hostig eller ont i halsen? Okej.

Feber? Inte okej. Stanna hemma. Utan att ha dåligt samvete (för är du arbetstagare är det faktiskt någon annans ansvar att ta hand om eventuellt personalkaos som uppstår om någon är sjuk – påminnelse till mig själv och min ibland missriktade solidariska nerv).

Det enda jag åstadkom med att jobba söndag-tisdag var att tvinga min kropp att lägga energi på att försöka bromsa upp den megaförkylning som redan var på gång och som kanske hade blivit betydligt mindre mega om jag stannat hemma och sovit helt och hållet i några dagar och blivit av med skiten, istället för att peta i mig Alvedon och försöka hålla uppe någon sorts humör och fokus tre gånger åtta timmar i sträck. Så jävla kontraproduktivt. Nu är det ju snarare sannolikt att jag kommer vara någon mängd hängig även nästa knippe med jobbdagar, bra där Hedda.

På ett sätt är det nästan skrattretande, för jag har blivit ganska bra på att känna när själen säger från och behöver pausa, och jag har inga problem med att säga nej till saker för att hjärnan måste få vila, men samtidigt är jag korkad nog att inte tänka likadant när det gäller fysiska åkommor. Jag reagerar alltså helt olika om jag har feber i själen eller i kroppen. Vilket blir ännu lite mer komiskt med tanke på hur mycket svårare det är för andra att se om själen mår dåligt, samtidigt som jag har en helt annan orubblighet när det kommer till att säga ifrån vad gäller det, både till mig själv och min omgivning.

Hur var det nu? Utbränt barn skyr elden.

Nä men såhär va – det finns en obra attityd kring det här med att jobba fast en inte är frisk, och det är lätt att dras med i den. Men det tänker jag inte göra nå mer, och så är det med den saken. Jag har gjort så många säsonger och sett så många andra fastna i den onda cirkeln av jobba sjuk – nästan bli frisk – jobba nästan sjuk – bli sjuk igen och så vidare, jag borde veta bättre. Jag tänker inte hamna där.

Nånstans i ni vet den där boken jag alltid tjatar om (Väggen, läs den!) så finns det ett så himla bra stycke om insikten i att vara ersättlig. Jag orkar inte leta upp det nu, men det är ju sant. Jag är ersättlig, åtminstone i de delarna av livet som handlar om mig som yrkesperson. Så varför beter jag mig som att jag inte är det?

Jag är oersättlig som människa, som vän och storasyster och dotter och barnbarn och allt såntdär.

Som kallskänka?

Verkligen inte. Synnerligen utbytbar.

Så, nu lovar jag mig själv att inte gå till jobbet fast jag har feber någon mer gång, och att inte säga till min chef att jag mår okej när jag egentligen är så slut att utkanten av synfältet är alldeles luddigt. Och så är det med den saken. Skärp mig, liksom. Ingen gynnas av att jag försöker låtsas vara någon sorts übermensch, varken jag eller min omgivning.

Mitt liv som nörd

Jag måste tvätta. Innan lördag måste jag tvätta, för sen kommer jag ha slut på rena underkläder, och jag har inga rena kockrockar heller.

Fast mest vill jag tvätta för att min fealty-tröja har varit smutsig i två veckor, och även om antalet personer här i byn som fattat skämtet med den hittills är lika med noll så känner jag att det är viktigt att ha den så ofta jag kan. Eller kanske just därför, när jag tänker efter.

Jag har i och för sig inte smutsat ner min ”Everything changed when the fire nation attacked”-tröja än, men den är det fler som fattar, så den är inte lika kul.

Hmm.. det kanske är det jag ska göra imorgon om jag fortfarande har feber, kolla om Avatar. Det är antingen det eller Gilmore Girls som jag inte sett klart än.

Och när jag ändå är inne på det: om någon spoilar Gilmore Girls eller Rogue One – jag hoppas att ni vet att jultomten ogillar folk som spoilar saker. Det var bara det.

Natti

PS. Jag måste även bli vän med någon som har tvättmaskin.

Camerata Vocale – Sancta Lucia

Camerata Vocale (1965-2001 setup) – Sancta Lucia
Arr: K-F Jehrlanders
Dir: Anders ”Mogens” Gistorp

Inspelat 26/5 2001 i Vinbergs Kyrka, Falkenberg


Okej, jag är kanske lite partisk eftersom typ halva min släkt och en massa andra människor jag känner är involverade i denna inspelningen, men seriöst. Ta på ett par bra hörlurar och skruva upp ljudet. Detta är bra skit.

Det är liksom något visst med körsång, särskilt bra körsång. Glad lucia på er.

Den tedrickande språkpolisen

Fortfarande förkyld och febrig, så jag har inte direkt något nytt att delge er. Igårkväll droppade det in ett gäng britter på jobbet precis när vi skulle stänga köket, och ingen hade hjärta att säga nej och den kollektiva tanken var väl att de kanske kände av att vi höll på att packa ihop och därför inte skulle bli så långvariga efter att de fått sin mat.

Ha.

Ha.

Ha.

De roade sig med att shotta sig igenom i princip hela spritförrådet, och eftersom de råkade sitta vid den bänken som jag förvarar mina civila kläder + nycklar under medan jag jobbar så kunde jag liksom inte gå hem, även efter att jag gjort klart allt mitt.

Precis det en behöver efter att ha jobbat åtta timmar utan att vara frisk. Inte.

Annars då? Jag roar mig med att sova, skriva julkort och dricka hysteriska mängder te (grönt mintte, den billigaste Carrefoursorten, smakar ungefär som varm, flytande halstablett). Känner att jag har ackumulerat ett ofantligt antal ansvarsfullhetspoäng de senaste dagarna eftersom jag inte så mycket som funderat på att åka skidor, vilket kanske inte är så konstigt eftersom typ hela kroppen värker av förkylning, men jag håller på att bli lite skogstokig av att endast vistas i min lilla lilla lägenhet och i det möjligtvis ännu mindre köket på jobbet (jag ska ta och filma eller fota där någon dag så får ni som inte vet se exakt hur minimalistiskt det är, det är faktiskt ganska imponerande) så jag börjar faktiskt överväga att åka upp med typ 2 Lacs ett par vändor och sedan ta barnbacken ner, bara för att få lite frisk luft.

Men jag får se. Jag jobbar ikväll igen så det är nog inte världens bästa idé. Att gå tur och retur brevlådan jämte Sherpa känns som ett aningens rimligare mål. Hursomhelst är jag iallafall ledig ett par dagar med start imorgon, så förhoppningsvis ger denhär skiten med sig bara jag får vila något helt dygn i sträck.


På tal om ingenting annat i dethär inlägget överhuvudtaget – har ni tänkt på hur förbaskat sällan folk lyckas stava rätt till Val d’Isère? Okej att accenten över e:et hamnar åt fel håll ibland, men jösses. Givetvis var det en forumtråd på ni-vet-det-där-svenska-skidforumet som fick mig att börja tänka på saken, så bara för att jag är förkyld, bitter och lättretlig så får ni här en liten lista på hur man inte stavar till Val d’Isère.

<språkpolis>

  • Val Disere
  • Val D’Isere
  • Val DiSere
  • Val Diser
  • Val d’Isére
  • Valdisere
  • Val D Isere
  • Val Disär

Okej, jag vet, det är inte helt enkelt. Men vad är grejen med att skriva det satans d:et versalt?! Vaaaaa?! Mina ögon blöder, det är lika oskönt att läsa som när folk inte kan hålla isär de och dem (tips: är det inget superofficiellt som skrives går det finfint med ”dom” i nästan alla sammanhang) eller they’re/their/there. Auugh. Det är som känslan av att köra över ett riktigt lömskt farthinder i för hög fart, fast i textform. Jag är så jäkla tacksam att det inte är en massa apostrofer och krafs i Val Thorens (som, bör nämnas, även kan skrivas Val-Thorens, och vid sällsynta tillfällen Val Thoréns). Å andra sidan ryser jag alltid lite inombords när (i huvudsak) engelsktalande individer glömmer bort s:et på slutet och kallar byskrället för ”Val Thoren” med extremt mycket eftertryck på sista stavelsen, som de uttalar exakt likadant som andra halvan av Kylo Ren.

</språkpolis>

Förresten, när jag ändå babblar om språk – är det fler än jag som får upp specifika men svårdefinierade ljud i huvudet när ”!!!” eller ”???” används i text som fristående objekt? Som någon sorts korsning mellan ljud och känsla, liksom. Det är så intressant, och på sätt och vis en total självemotsägelse för lika mycket som jag är för rättstavning och språkregler är jag otroligt fascinerad av internetlingvistik. Det är som att det känns mer okej att bryta mot regler och att stava fel i vissa sammanhang och i vissa forum.

Nä. Om ni ursäktar, jag ska ta och gå vilse på Tumblr en stund innan jag trasslar in mig i någon lång harang om vad som egentligen är rätt och fel.

Jäsikens, sa gud, och försvann i ett moln av logik.

– Douglas Adams

När vädret skär sig med måendet

Det är aldrig kul att vara sjuk.

Okej, vissa gånger i livet har nog alla känt att ”den där förkylningen är inte så ovälkommen ändå, yay för två dagar i soffan med bok/film och te”, fast det är ju på det stora hela bara en kortvarig bonus. Verkligheten och alla dess måsten brukar komma tillbaka och bita en i baken efteråt.

På det stora hela är det utomordentligt trist att inte vara frisk, och jag vet inte hur det är med er, men jag tycker det är mindre pissigt att ligga hemma med feber när det ändå inte är något väder som en längtar efter att vistas ute i, än att göra detsamma när solen skiner. Det går liksom inte att slippa undan dendär gnagande känslan av att solsken är lika med måste vistas utomhus (det känns förövrigt även väldigt typiskt svenskt *byter trottoar för att gå på den soliga sidan av gatan*). Och eftersom jag bor på den totala skuggsidan av mitt hus så kan jag inte bara vira in mig i en filt och sätta mig på balkongen, vilket förövrigt hade varit ett mycket trevligt sätt att tillbringa en sjukdag på, nä, ska jag ta del av D-vitaminerna (eller vad det nu är, jag minns inte) så måste jag ta mig i kragen och lämna lägenheten – något jag helst inte vill göra förrän vid halv fyra när jag ska gå och jobba.

Fast det måste jag nog ändå, för jag har slut på mjölk, och så kan vi ju bara inte ha det.

Nu ska jag göra ett nytt försök att kolla på sista avsnittet av Midnattssol, för mitt internet totalvägrade det igårkväll, och sen ska jag ta ett bad och se vad det får för effekter på min just nu tämligen gnälliga kropp.

Det lär ju knappast bli värre iallafall.

(Inser att det låter som att jag är supersjuk, men det är jag inte. Jag är bara febrig och har ont i halsen och värk i kroppen. Inte värre än att jag kan jobba om jag käkar Alvedon, med andra ord.)