En sak som alltid är lite angstig med säsong, och kanske lite extra på ett ställe som Val Thorens, är dethär med folk att åka med.

Kommer jag hitta andra som vill åka lika mycket som jag, och ungefär lika fort, och ja.. ni vet. Och i år har jag ju visserligen Harry och Jamie, men inte än eftersom Harrys fot visade sig vara så stukad att han inte kan åka förrän i januari, och Jamie tydligen tillbringar sina dagar fram till mitten av december med att vara skidlärare i plastbackar i England istället för att nästan vara skidlärare på riktig snö.

Som tur är så har det visat sig att Maja, som är restaurangchef på Scandi, är ungefär lika förtjust i att ägna merparten av en dag åt att rejsa kors och tvärs i systemet utan lunchpauser och annat fånigt som jag är. Idag har vi betat av en sisådär 8700 fallhöjdsmeter och Googlekartor allena vete hur många kilometer pist, och nu är jag dödstrött i benen på ett bra sätt. Tror även jag har satt personligt rekord i att åka upp på Col utan att ha offpist i sikte, jag har varit upp där nästan varje dag den senaste veckan.

Det är dock fortfarande ingen snö i sikte, ens på långtidsprognoserna, och det börjar tyvärr göra sig påmint här och var, framförallt i botten av systemet, men än så länge är det så lite folk i backarna att det inte gör så mycket. Fast när vi var i Orelle drabbades vi först av en legendariskt oskön skidlärare som drog ut sin serpentin (av vuxna, till råga på allt) över precis hela backen där Peyron är som bredast och flackast, och jag höll på att få fullständigt frispel, och sedan fastnade vi i en nästan lika serpentinig klunga av gendarmer (fråga mig inte varför militärpolisen åker på skidresa i full uniform, men det är väl någon övning av nåt slag) i Mauriennaise och jag kände mig mer och mer purken för varje sekund. De gick liksom inte att komma förbi, de måste ha missat komihåglappen om att långsamt glidande skidåkare ska lämna ytterkanterna av backarna ifred.

Sen när vi kom upp med Rosael var det en ännu större klunga gendarmer som stod och gjorde sig redo för nedfärd och då tog jag och min falnande ork det något regelvidriga beslutet att smita ner i Falaise, den vänstraste av de röda backarna från Grand Fond, även om den var nätad, eftersom jag tänkte att militärpoliserna sannolikt inte skulle vara lika busiga, och det var dom inte heller.

Dessutom var backen fantastiskt fin, eftersom den var så gott som oåkt. Det är lite tråkigt med just Falaise, för den är ganska vindlig och smal, och det resulterar ofta i att den blir pucklig och isig för att vingliga varelser plogar sönder den, men när den är i bra form är den superhärlig. Håhå jaja, ilandsproblem deluxe.

Det är hursomhelst ett bakvänt i-landsproblem att ha folk att åka med som gillar att åka typ samma som jag.

Nu ska jag gå till Sherpa och köpa mjölk och solskyddsfaktor, och sen är det jobbdags, vilket jag misstänker kommer inledas med att skölja ett ännu okänt antal salladshuvuden.