Det är aldrig kul att vara sjuk.

Okej, vissa gånger i livet har nog alla känt att ”den där förkylningen är inte så ovälkommen ändå, yay för två dagar i soffan med bok/film och te”, fast det är ju på det stora hela bara en kortvarig bonus. Verkligheten och alla dess måsten brukar komma tillbaka och bita en i baken efteråt.

På det stora hela är det utomordentligt trist att inte vara frisk, och jag vet inte hur det är med er, men jag tycker det är mindre pissigt att ligga hemma med feber när det ändå inte är något väder som en längtar efter att vistas ute i, än att göra detsamma när solen skiner. Det går liksom inte att slippa undan dendär gnagande känslan av att solsken är lika med måste vistas utomhus (det känns förövrigt även väldigt typiskt svenskt *byter trottoar för att gå på den soliga sidan av gatan*). Och eftersom jag bor på den totala skuggsidan av mitt hus så kan jag inte bara vira in mig i en filt och sätta mig på balkongen, vilket förövrigt hade varit ett mycket trevligt sätt att tillbringa en sjukdag på, nä, ska jag ta del av D-vitaminerna (eller vad det nu är, jag minns inte) så måste jag ta mig i kragen och lämna lägenheten – något jag helst inte vill göra förrän vid halv fyra när jag ska gå och jobba.

Fast det måste jag nog ändå, för jag har slut på mjölk, och så kan vi ju bara inte ha det.

Nu ska jag göra ett nytt försök att kolla på sista avsnittet av Midnattssol, för mitt internet totalvägrade det igårkväll, och sen ska jag ta ett bad och se vad det får för effekter på min just nu tämligen gnälliga kropp.

Det lär ju knappast bli värre iallafall.

(Inser att det låter som att jag är supersjuk, men det är jag inte. Jag är bara febrig och har ont i halsen och värk i kroppen. Inte värre än att jag kan jobba om jag käkar Alvedon, med andra ord.)