Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Datum: 20 december, 2016

Kokt broccoli och perspektiv på livet

Vet ni en sak? Lukten av glögg och lukten av broccoli går inte jättebra ihop. Inte alls faktiskt.

Och varför är nu detta ens ett relevant samtalsämne? Jo, för att grönsaksdelen av dagens p-mat till största delen utgjordes av kokt broccoli, och eftersom jag inte tycker att broccoli passar speciellt bra ihop med carbonara heller (vilket var den övriga delen av p-maten) så struntade jag i att äta den, så den ligger kvar i takeawayboxen och luktar broccoli, eftersom det är vad kokt broccoli tenderar att lukta.

Och efter att ha ätit p-mat så tog jag mig en mugg av den lite för söta men fullt drickbara IKEA-saftglöggen som jag har införskaffat, och därför luktar min lägenhet just nu både glögg och broccoli och det är mer förvirrande än vad som får anses rimligt.

Om någon undrar – broccolin kommer följa med mig härifrån för vidare transport till soptunnan utanför huset när jag går hemifrån om en stund. Jag kan vara korkad ibland, men inte korkad.

Förresten, när vi ändå är inne på ämnet ”lösryckta funderingar i Heddas huvud” så har jag konstaterat att de danska orden för lök och lögn uttalas frustrerande lika (typ som det svenska ordet loj). Nämnde detta på jobbet igår och fick hundra procent bifall från alla närvarande danskar.

Annars då – de av er som har koll på alpint vet antagligen att storslalomen i Courchevel blåser bort, och när saker och ting ställs in på grund av blåst nere i Courch, då kan ni bara gissa er till hur mycket det blåst häruppe de senaste dygnen. Jag är glad att min balkong fortfarande sitter fast, typ. Det blev alltså ingen skidåkning alls idag, de öppnade Peclet först vid halv två, och då var stormbyarna nere i byn fortfarande av den magnituden att enbart allvarliga hot hade kunnat mota in mig i en plåtburk hängandes i två vajrar ett osmakligt högt antal metrar ovan marken. Tack, men nej tack, Plus att sjuttioelvatusen (viss överdrift) rastlösa turister hals över huvud rusade ut för att trängas i Peclet och i Lac Blanc som enligt mina observationer var den enda öppna backen.

Jag tror inte att jag gick miste om något. Imorgon ska det inte blåsa alls, så jag åker hellre massor då istället. Även om det med största sannolikhet kommer vara avblåst utav bara den.

Men seriöst, blåst och snöbrist, vad gör det? Jag ser ett 3562 meter högt berg utanför mitt fönster varje morgon när jag vaknar. Hur jäkla häftigt är inte det? Det är sjukt häftigt, och jag är så osmakligt priviligierad som kan fluffa runt i livet såhär, och med risk för att låta som Hugh Grants karaktär i Notting Hill (”people are starving in Sudan!”) så behöver jag banka in mer perspektiv i min hjärna på daglig basis. Det är så lätt att livet här fortgår i en bubbla och jag vill inte att det ska göra det. Jag har gjort så många säsonger att det inte längre är acceptabelt att släppa kontakten med omvärlden bara för att jag stoppar ner fötterna i ett par pjäxor.

Aleppo.

Berlin.

Att om en månad är världens mäktigaste människa en korrupt, rasistisk hyperkapitalist.

Tusentals andra saker som också är hemska.

Snöbrist är en jävla pettitess, stormar också. De allra flesta människor här i världen får aldrig någonsin åka skidor, och jag kan göra det nästan varje dag mellan december och maj. Då tänker jag att det på något vis är mitt jäkla ansvar att komma ihåg hur satans lyckligt lottad jag är varje dag jag gör det, jag får inte ta det för givet. Jag bara får inte. Jag skiter i om bergen tvärsöver från Saint Martin fortfarande har fläckar av grönt gräs på sig istället för snö, för jag är här och får se det, och det är en skitliten sak men jag blir själaglad av det ändå för jag tycker så mycket om domhär bergen och jag kan åka tvärsigenom Europa utan att ens visa mitt pass för att ta mig hit och det är en så futtigt liten del av världen som har det så att jag inte ens kan greppa det. Fattar ni? Jag kan sitta varm och mätt och skriva nonsenstexter om broccoli och att jag gillar berg och röra mig fritt i nästan hela världen för att det råkar stå Sverige på mitt pass – fattar ni hur få av oss som lever ett liv där det ens är möjligt? Jag blir så existentiell att jag trasslar in mig i mina egna tankar, men jag tror att ni begriper. Kanske. Skitsamma.

Nu ska jag fortsätta vara lyckligt lottad och traska upp till Scandi och ta mig en öl för att fira att jag i princip är frisk.

Och imorgon ska jag halka runt i isiga backar och njuta av livet för att jag kan. (Det är så jävla absurt dethär med perspektiv, när jag tänker efter. Så fullständigt uppåt väggarna vrickat. Hej på er.)

Planeringar och planer

Imorgon (idag, klockan är tydligen efter midnatt) hade jag tänkt åka över till Courchevel och kolla på världscupen.

Så blir det inte.

Dels för att det förmodligen fortfarande lär blåsa full storm – och då menar jag verkligen storm, inte bara något en säger om lite lagom hård vind för sakens skull – och dels för att jag är vänligt men bestämt beordrad att hålla mig i byn efter lunch för att hjälpa till att lasta av en varubil.

Jaja. Eftersom vädret som sagt inte är det bästa är det långtifrån säkert att jag hade kunnat ta mig över ändå, men det känns en gnutta bittert, det ska jag inte ljuga om.

Idag har jag heller inte fått åka, eftersom vädret är som det är så blir det invasion på American redan till lunch, för folk har inget annat för sig än att äta, och då blir det tolv timmar i världens minsta kök istället för lite färre timmar och även tid för skidåkning. Men å andra sidan så behövde jag inte jobba förrän klockan halv fem igår, och jag hade en alldeles underbar dag för mig själv nere i Saint Martin och Meribel. Inte en kotte i backen, precis som det brukar bli när snöbrist lurar upp alla veckisar till Val Thorens. Och ja, lurar är det rätta ordet, för vem får bäst åkning? Jag ensam i Saint Martin, även om det är konstsnö och lite smalare backar än vanligt, eller tiotusen människor som trängs i Moraine?

Nu är smaken förvisso som baken, men jag tar folktomheten före den marginellt bättre snön alla dagar i veckan.

Och det var galet skönt att äntligen få komma iväg neråt dit. Jag gillar verkligen bortkanten av Menuires såhär års, innan Grand Lac är ett sorgebarn fullt av bambiturister som krockar i parti och minut i sicksacksvängen före flacken. Det är så gött när det går att stå på, och hoppa över kanten innan Granges, och hoppa på alla andra krön hela vägen ner på den svinlånga transportbacken bort till Saint Martin.

Nu är jag svintrött och ögonen går i kors, så detta inlägg får helt enkelt ta slut här, men antagligen har jag tråkigt imorgon så då bloggar jag säkert lite mer.

Gonatt.