Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Den tedrickande språkpolisen

Fortfarande förkyld och febrig, så jag har inte direkt något nytt att delge er. Igårkväll droppade det in ett gäng britter på jobbet precis när vi skulle stänga köket, och ingen hade hjärta att säga nej och den kollektiva tanken var väl att de kanske kände av att vi höll på att packa ihop och därför inte skulle bli så långvariga efter att de fått sin mat.

Ha.

Ha.

Ha.

De roade sig med att shotta sig igenom i princip hela spritförrådet, och eftersom de råkade sitta vid den bänken som jag förvarar mina civila kläder + nycklar under medan jag jobbar så kunde jag liksom inte gå hem, även efter att jag gjort klart allt mitt.

Precis det en behöver efter att ha jobbat åtta timmar utan att vara frisk. Inte.

Annars då? Jag roar mig med att sova, skriva julkort och dricka hysteriska mängder te (grönt mintte, den billigaste Carrefoursorten, smakar ungefär som varm, flytande halstablett). Känner att jag har ackumulerat ett ofantligt antal ansvarsfullhetspoäng de senaste dagarna eftersom jag inte så mycket som funderat på att åka skidor, vilket kanske inte är så konstigt eftersom typ hela kroppen värker av förkylning, men jag håller på att bli lite skogstokig av att endast vistas i min lilla lilla lägenhet och i det möjligtvis ännu mindre köket på jobbet (jag ska ta och filma eller fota där någon dag så får ni som inte vet se exakt hur minimalistiskt det är, det är faktiskt ganska imponerande) så jag börjar faktiskt överväga att åka upp med typ 2 Lacs ett par vändor och sedan ta barnbacken ner, bara för att få lite frisk luft.

Men jag får se. Jag jobbar ikväll igen så det är nog inte världens bästa idé. Att gå tur och retur brevlådan jämte Sherpa känns som ett aningens rimligare mål. Hursomhelst är jag iallafall ledig ett par dagar med start imorgon, så förhoppningsvis ger denhär skiten med sig bara jag får vila något helt dygn i sträck.


På tal om ingenting annat i dethär inlägget överhuvudtaget – har ni tänkt på hur förbaskat sällan folk lyckas stava rätt till Val d’Isère? Okej att accenten över e:et hamnar åt fel håll ibland, men jösses. Givetvis var det en forumtråd på ni-vet-det-där-svenska-skidforumet som fick mig att börja tänka på saken, så bara för att jag är förkyld, bitter och lättretlig så får ni här en liten lista på hur man inte stavar till Val d’Isère.

<språkpolis>

  • Val Disere
  • Val D’Isere
  • Val DiSere
  • Val Diser
  • Val d’Isére
  • Valdisere
  • Val D Isere
  • Val Disär

Okej, jag vet, det är inte helt enkelt. Men vad är grejen med att skriva det satans d:et versalt?! Vaaaaa?! Mina ögon blöder, det är lika oskönt att läsa som när folk inte kan hålla isär de och dem (tips: är det inget superofficiellt som skrives går det finfint med ”dom” i nästan alla sammanhang) eller they’re/their/there. Auugh. Det är som känslan av att köra över ett riktigt lömskt farthinder i för hög fart, fast i textform. Jag är så jäkla tacksam att det inte är en massa apostrofer och krafs i Val Thorens (som, bör nämnas, även kan skrivas Val-Thorens, och vid sällsynta tillfällen Val Thoréns). Å andra sidan ryser jag alltid lite inombords när (i huvudsak) engelsktalande individer glömmer bort s:et på slutet och kallar byskrället för ”Val Thoren” med extremt mycket eftertryck på sista stavelsen, som de uttalar exakt likadant som andra halvan av Kylo Ren.

</språkpolis>

Förresten, när jag ändå babblar om språk – är det fler än jag som får upp specifika men svårdefinierade ljud i huvudet när ”!!!” eller ”???” används i text som fristående objekt? Som någon sorts korsning mellan ljud och känsla, liksom. Det är så intressant, och på sätt och vis en total självemotsägelse för lika mycket som jag är för rättstavning och språkregler är jag otroligt fascinerad av internetlingvistik. Det är som att det känns mer okej att bryta mot regler och att stava fel i vissa sammanhang och i vissa forum.

Nä. Om ni ursäktar, jag ska ta och gå vilse på Tumblr en stund innan jag trasslar in mig i någon lång harang om vad som egentligen är rätt och fel.

Jäsikens, sa gud, och försvann i ett moln av logik.

– Douglas Adams