Hej bloggen, och hej eventuella läsare.

Ursäkta inläggsbristen på sistone, livet kom ivägen. Och jobbet. Och så. Ni vet hur det är.

Någon ska ju skiva alla tomaterna till hamburgarna. Denna någon råkar vara jag. Typ så.

Det har varit jul sedan jag skrev någonting senast. Och idag är det nyår. Jag känner mig lagom likgiltig inför bägge, och eftersom jag jobbade precis hela dagen på julafton blev det inte ens nån Kalle Anka och Karl-Bertil för mig. Jag har sparat julgodis och en flaska julmust (som IKEA förövrigt översätter till ”Swedish Festive Drink”) så att det finn tillgängligt när jag eventuellt får feeling. Frågan är bara när. Inte just nu iallafall. Antagligen lagom till påsk.

Dansk julmat var åtminstone överraskande god, även om det är mer än en gnutta märkligt att äta kokt potatis dränkt i nåt brynt-socker-jox.

Jag önskade mig även ett par meter snö i julklapp, men tomten verkar ha satt mig väldigt långt ner på sin priolista, för det har fortfarande inte snöat. I år har det inte kommit någon officiell åthutning från borgmästaren, men mängden turister (och de medföljande och ytterst obefogade pucklarna i Moraine) i kombination med att jag på grund av jobb sällan varit ute i backen före klockan ett (och därför inte hinner över till Courchevel/bortre Meribel) gör verkligen sitt för att rasera motivationen. Genepi är en trevlig backe, men enformigheten och trängseln gnager i bakhuvudet. Det jag gillar mest med 3 Vallées, att kunna safariåka, är så gott som omöjligt just nu, och det är lite träligt. Men men.. det blir en go lön i januari om inte annat.

Den senaste tidens höjdpunkt har istället varit min och Majas miniroadtrip ner till Annecy, där vi traskade runt i en märkligt försenad julmarknad (vem har julmarknad den 28:e?), åt på en restaurang som slog Americans krimskramsmängd i inredning med hästlängder, och kollade på Rouge One (som var så bra så bra att jag nog kommer gå i självsnurr om jag får prata om den lite för länge, alltså på allvar). Plus allsång till diverse nittiotalsmusik i bilen påväg hem. Det var verkligen gött att göra något annat och se något annat än allt kalare berg, om så bara för en halv dag.

Och nu sitter jag och käkar carbonara och lyssnar på Hanson och väntar på att Harry ska lyckas ta sig hit. Det går sådär, Genève är tydligen ett ”clusterfuck” idag, någonting om dimma och förseningar och jag vet inte vad, så istället för att vara här vid sextiden kommer han nog inte upp förrän elva. Förhoppningsvis. Tydligen hade det varit en trafikolycka nere vid Saint Martin (jag har mina gissningar kring vilken kurva det kan ha smällt i.. vissa människor här kör som idioter) så det kan ta ännu längre om han har otur.

Den positiva bieffekten var att jag fick mer tid på mig att städa lägenheten än vad jag räknat med. Jag jobbade från sju imorse till strax efter tre, och sen skulle jag egentligen bara rusa hem och röja och duscha, men nu har jag städat i sakta mak, lagat mat (och gjort matlådor), ätit maten och nu ska jag strax ta ett bad.

En annan bra sak är att hissarna funkar igen. Igår jobbade jag hela dagen, minus en kort paus för att springa och handla mat till mig själv samt hämta p-mat till alla på American, och efter att ha genomlidit en väldigt sniglig kö på Sherpa och halvsprungit uppför gatan till mitt hus möttes jag av en inte allt för munter Pascal och en å andra sidan väldigt upprymd Yaya som meddelade att samtliga hissar i huset sagt tack och hej, och att problemet eventuellt skulle kvarstå tills på måndag.

Uff.

Vilket även var typ vad jag kände efter att ha kutat upp sju våningar, slängt in min mjölk och juice i kylen och sedan sprungit ner igen. Serac är en väldigt trevlig byggnad att bo i, men ibland är det lite jobbigt att bo på sjunde. Typ när hissarna lägger ner, eller när bambiturister på våning ett och två prompt ska ta hissen ner eftersom de – vilket den lilla trappan ut från huset är ett strålande exempel på – är fullkomligt oförmögna att gå i pjäxor. (Tips från coachen – det är lättare att gå i pjäxor om du knäppt spännena på smalbenen åtminstone litegrann, annars sitter de liksom inte fast och då blir det fantamej inte enkelt.)

Nåja, nu slipper vi bära upp Harrys prylar i trapporna, eftersom hissarna bestämde sig för att samarbeta igen någon gång efter att jag gick till jobbet imorse, och det är jag väldigt glad över. Och förhoppningsvis behöver vi inte fira nyår i en hiss heller, som mina tossiga grannar i Val d’Isère gjorde 2009.

Gott nytt på er folkens, nu avslutar vi dethär satans skitåret (det är ett skitår, åtminstone sett rent globalt) och börjar på ny kula. Förhoppningsvis vaknar vi imorgon och upptäcker att Donald Drumpf bara var ett konstprojekt, att Marine Le Pen tvärt lämnar politiken och att någon trevlig murvel grävt fram så mycket skit om Jimmie och gänget att ni-vet-vilka upphör att existera som politisk organisation en gång för alla.

Och så får det självklart gärna snöa lite också.

Puss & hej!