Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Våga vara ersättlig

Ni får ursäkta att bloggen är så oinspirerande just nu, förhoppningsvis kan jag få till en ändring på det bara jag gjort mig av med denna satans megaförkylning/light-flunsa.

Idag vaknade jag faktiskt upp och kände att jag nog mår lite bättre än föregående dag, vilket inte hänt sen typ i fredags, så det är alltid något. Sen är det kanske inte så svårt att åstadkomma med tanke på att jag bestämde mig för att sova på soffan inatt eftersom jag ägnade gårdagskvällen åt att ha den där sortens seg-slemhostattacker som nästan men inte riktigt känns som att jag ska spy innan de är över. Då är det inte läge att sova i en loftsäng med så lågt till taket att det inte går att halvsitta, och som kräver en smärre akrobatisk manöver för att snabbt klättra ner från.

Kan eventuellt ha överdosat lite på slemlösande hostmedicin också, i ren desperation, men det gav ingen märkbar effekt på någonting förutom att jag hade jättesvårt att somna, så det var nog lugnt.

Nu har jag nått det där underbara stadiet av att vara alla sorters snorig som går att vara, på samma gång, toppat med lite efterhängsna rester av både halsont och hosta, så det blir säkert ännu en härlig dag i mestadels karantän. Just nu känner jag mig inte febrig, och mår jag inte sämre än såhär lite senare heller så kommer jag nog upprepa gårdagens exkursion i form av att åka upp och sätta mig på den soliga bänken jämte Cascades lifthus och bara andas utomhusluft ett tag. Åkningen jag behöver prestera för att ta mig dit tur och retur kräver inte ens att jag knäpper pjäxorna, och är ungefär lika fysiskt ansträngande som att gå till Sherpa (vilket jag nog också behöver göra.. jag har slut på mjölk och behöver verkligen skaffa någon till sort med te för jag mår illa bara jag tänker på mintte vilket inte är så konstigt eftersom jag drack fyra liter dito igår) så det känns rimligt.

I övrigt har jag bestämt mig för att skriva ner följande här (för har jag skrivit något så andra kan se det så måste jag också göra som det står, det är så min hjärna funkar):

Jag ska inte jobba om jag är sjuk, det är idiotiskt och kontraproduktivt.
(Läses med fördel med samma röst som katten Findus säger ”DU SKALL INTE JAGA RÄVAR” i Rävjakten, åh vilken fantastisk bok det är!)

Jag är arg. På mig själv, borde jag kanske tillägga så att inga missförstånd uppstår.

Jag vet inte om det är typiskt för just de yrkeskårer jag tillbringat mest tid i (restaurang och media) eller om det är någon sorts kollektiv idioti som genomsyrar hela samhället, men det är något skevt med attityden att ”höhö jag är sjuk men jag jobbar ändå”. För ärligt talat, om en tänker mer långsiktigt än typ tre dagar framåt, vem gynnas av att någon går till jobbet sjuk? Ingen alls faktiskt. Må så vara om en är en person med oersättliga egenskaper eller någon annan unik situation, men det är inte jag och det är det inte, så varför beter jag mig som om så vore fallet?

För att inte förvirring ska uppstå ska jag ta och definiera min uppfattning om vad som räknas som för sjuk för att jobba innan jag fortsätter.

För sjuk för att jobba (förkylningsversionen) är när en tagit de receptfria mediciner som är relevanta i sammanhanget, och likförbaskat mår skit.

Lite snorig, hostig eller ont i halsen? Okej.

Feber? Inte okej. Stanna hemma. Utan att ha dåligt samvete (för är du arbetstagare är det faktiskt någon annans ansvar att ta hand om eventuellt personalkaos som uppstår om någon är sjuk – påminnelse till mig själv och min ibland missriktade solidariska nerv).

Det enda jag åstadkom med att jobba söndag-tisdag var att tvinga min kropp att lägga energi på att försöka bromsa upp den megaförkylning som redan var på gång och som kanske hade blivit betydligt mindre mega om jag stannat hemma och sovit helt och hållet i några dagar och blivit av med skiten, istället för att peta i mig Alvedon och försöka hålla uppe någon sorts humör och fokus tre gånger åtta timmar i sträck. Så jävla kontraproduktivt. Nu är det ju snarare sannolikt att jag kommer vara någon mängd hängig även nästa knippe med jobbdagar, bra där Hedda.

På ett sätt är det nästan skrattretande, för jag har blivit ganska bra på att känna när själen säger från och behöver pausa, och jag har inga problem med att säga nej till saker för att hjärnan måste få vila, men samtidigt är jag korkad nog att inte tänka likadant när det gäller fysiska åkommor. Jag reagerar alltså helt olika om jag har feber i själen eller i kroppen. Vilket blir ännu lite mer komiskt med tanke på hur mycket svårare det är för andra att se om själen mår dåligt, samtidigt som jag har en helt annan orubblighet när det kommer till att säga ifrån vad gäller det, både till mig själv och min omgivning.

Hur var det nu? Utbränt barn skyr elden.

Nä men såhär va – det finns en obra attityd kring det här med att jobba fast en inte är frisk, och det är lätt att dras med i den. Men det tänker jag inte göra nå mer, och så är det med den saken. Jag har gjort så många säsonger och sett så många andra fastna i den onda cirkeln av jobba sjuk – nästan bli frisk – jobba nästan sjuk – bli sjuk igen och så vidare, jag borde veta bättre. Jag tänker inte hamna där.

Nånstans i ni vet den där boken jag alltid tjatar om (Väggen, läs den!) så finns det ett så himla bra stycke om insikten i att vara ersättlig. Jag orkar inte leta upp det nu, men det är ju sant. Jag är ersättlig, åtminstone i de delarna av livet som handlar om mig som yrkesperson. Så varför beter jag mig som att jag inte är det?

Jag är oersättlig som människa, som vän och storasyster och dotter och barnbarn och allt såntdär.

Som kallskänka?

Verkligen inte. Synnerligen utbytbar.

Så, nu lovar jag mig själv att inte gå till jobbet fast jag har feber någon mer gång, och att inte säga till min chef att jag mår okej när jag egentligen är så slut att utkanten av synfältet är alldeles luddigt. Och så är det med den saken. Skärp mig, liksom. Ingen gynnas av att jag försöker låtsas vara någon sorts übermensch, varken jag eller min omgivning.