Jag hade svinsvårt att somna efter jobbet igår, låg och vred mig till typ klockan tre, så jag var inte den snabbaste personen ut i backen idag vilket var lite deppigt eftersom det är lite ”ur led är tiden” angående lördagar såhär tidigt på vintern. Det är alltså mer folk i backen på helgerna fram till jul än under veckorna, och sedan är det tvärtom.

Jag började hursomhelst skiddagen med att åka upp Boismint, som under sommaren har övergått från att vara en charmerande gammal fyrstol till en något mindre skramlig sexstol, men backarna är desamma, och tyvärr har min älsklingsbacke Blanchot drabbats hårt av det tunna snötäcket i kombination med blåsten häromveckan. Isigt var ordet, och det i kombination med en viss överbefolkning eftersom de andra två backarna definitivt inte är åkbara än inspirerade inte till någon varvåkning. Ner och vidare, med andra ord.

Dagens irritationsobjekt bestod förövrigt av sex stycken skidklubbskids från Courchevel, plus deras tränare. Ingen av dem skulle förmodligen känna igen begreppet ”döda vinkeln” om det så hoppade upp och bet dem i näsan. Tråkigt nog verkade de tycka om exakt samma backar som jag vid exakt samma tidpunkter, nästan hela dagen. Gaah.

Desto trevligare var att jag fick åksällskap i en dryg timme i form av Lorna och Norman, två brittiska pensionärer som jag träffat tidigare genom Ian och Wizz. De ojade sig lite över att jag åkte fortare än dem, men jag förklarade att jag tyckte det var trevligt med sällskap i liften så att det var värt att vänta. Och jisses vilken dröm att vara pensionär och ha en lägenhet i Alperna. Tänk om, liksom..

Jag och Lorna diskuterade skidval, eftersom hon håller på och testar diverse olika innan hon köper nya, och jag fick återigen dendär känslan av att jag verkligen skulle vilja ha ett par riktiga pistskidor. Nåt med lite mer unf i, men inte så skrymmande som mina TST, liksom. Nåväl, den dagen den sorgen.. typ när jag fått lön.. kanske..

När Norman och Lorna skulle käka lunch på Caribou härjade jag vidare bort till Orelle, via Lory, som jag kan konstatera hör till kategorin backe som just nu är ytterst pliktskyldigt och stenigt öppen. Ovärt, alltså. Ta Mauriennaise istället, den är mycket bättre, även om den är isig på toppen. Och på tal om den så passade jag på att beta av den blåa sicksackbacken hela vägen uppifrån och ner, bara för att ha gjort det liksom. Streckjackten är i full gång även i år, kära vänner, och förhoppningsvis blir jag klar lite tidigare än 24 april denhär gången.

En trevligare åkupplevelse än Lory (pga sten) och Gentianes (pga tråkig) var att Medaille, den högraste av de röda från Grand Fond, var öppen och om inte nypistad (klockan var ändå halv tre) så förvånansvärt oåkt. Precis som de övriga röda backarna på nordsidan är den verkligen en himmel eller pannkaka beroende på dagsform, och idag var den riktigt najs.

Detsamma gäller Croissant, det upplevlade liftspåret jämte slalomstadion som jag tänkte ge mig på att recensera lite mer ordentligt typ imorgon. I liften upp dit satt jag och tjötade med en grabb från Österrike (lättidentifierad nationalitet eftersom han var iklädd fartdräkt i landslagsfärger) som pluggade ekonomi på Cambridge och tävlade för universitetets alpinklubb. Han och jag kom snabbt fram till att vi har ungefär samma åsikt om Oxbridge-veckan, eller Varsity-veckan (kärt barn blaha blaha) – förutom de drygt hundra alpinåkarna är resterande 3500 pers imponerande festsugna men bullrar mycket och åker i genomsnitt bedrövligt dåligt.

Så ja, där är vi väl nu. Byn invaderas i skrivande stund av brittiska studenter – kön till Skiset innan när jag gick och handlade nådde en bra bit ut på gatan, och livet går sin gilla gång. Jag är ledig ikväll, och har bytt två trasiga glödlampor så nu har jag lite mer ljus i mitt hus, och snart ska jag traska hem till Manne och försöka få honom att slita sig från Fallout 4 och hänga med mig på en rekognosceringstur på byn istället. Vi får se hur bra det går..

Vädermässigt så är det fortfarande ingen snö i sikte, inte ens på tiodagarsprognosen, men vi klarar oss bra häruppe sålänge det inte blir varmare. Misstänker dock att liftbolagen nere i Menuires, Meribel och Courchevel är lite svettiga om öronen – de ska öppna nästa lördag och barmarken är minst sagt förhärskande. Det här lutar mer och mer åt en repris av förra vintern – ingen snö förrän i januari, men jag har det faktiskt ganska bra ändå så än så länge tänker jag inte klaga.

Solskenet har även fått till effekt att jag enligt rådande prognos kommer ha en fullt synlig goggelbränna senast på tisdag, om det fortsätter i denhär takten. Och detta trots att jag (efter lite tjat från Maja) faktiskt har skärpt mig och använder solskyddsfaktor redan nu. Ja jisses.

Puss & hej!


PS. Har skaffat fransk adress och franskt mobilnummer, står här nedanför.

Mobil: +33 769 18 73 53

Snigelpost: Hedda Berander, Le Sérac A7 Rue de Gebroulaz, 73440 Val Thorens, La France