Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Månad: januari 2017

Bränns

Om någon undrade så är det en ganska dålig idé att byta tampong efter att ha handskats med jalapeños. Om en inte har tvättat händerna emellan, vill säga.

Det var nog det mest spännande, och obekväma, som hände på jobbet idag. Håhå jaja..

Ravenpuff

It’s a blizzard outside, som Sahara Hotnights sjöng en gång i tiden.

Så jag ligger i sängen och käkar tämligen smaklösa chicken nuggets som jag köpte nån gång i november, la in i frysfacket och tvärt glömde bort att de existerade. Tills nu.

Tre extremt pliktskyldiga åk i Cascades vid lunchtid räckte för att jag skulle bestämma mig för att nope, åka runt i nollsikt och riskera att skada mig på någon plötslig snöhög är inte värt det – det får bli en slappdag istället. Så därför tänkte jag ta tillfället i akt och skriva av mig lite om en diskussion som tilldrog sig förra söndagen.

Tanken den kvällen var att det skulle drickas finwhiskey och spelas Yatzy och kanske gå till RhumBox. Men någonstans efter att Osquar druckit upp whiskey nummer två och Olle och Simon anslutit stod det ganska klart att det inte skulle bli någon lugn kväll, tvärtom.

Hursomhelst, någon gång under den där kvällen påstod Harry att jag är en Hufflepuff, och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta. Jag hör absolut inte till dem som envist hävdar att Hufflepuff är sämre än alla andra (vilket på något mystiskt vis ofta sägs av samma personer som inte kan greppa att Slytherin inte nödvändigtvis innebär ondska) men vartenda Harry Potter-sorteringsquiz jag någonsin gjort, inklusive det på Pottermore, som väl ändå får sägas vara det mest officiella som finns, sorterar mig som Ravenclaw.

Och i quiz med dubbelsortering (det finns mycket att läsa om primära och sekundära Hogwartshus på tumblr om någon är intresserad) blir jag oftast Ravenclaw med Slytherintendenser, vilket jag antar beror på min generella motvilja mot dels folk och dels slentrianignorans.

På ett sätt kan jag nog förstå varför folk vid första anblicken skulle säga Hufflepuff, för jag är nästan hopplöst lojal ibland, och för det mesta ganska snäll, men samtidigt tycker jag att en person som (enligt sig själv) alldeles för ofta hamnar rätt i skottlinjen när jag sätter igång med en av mina (alldeles för långa, enligt Harry) nördmonologer borde förstå att snällhet till trots så är jag betydligt mycket mer Ravenclaw. Inte minst om man ser till teorin om att Ravenclaws inte nödvändigtvis är bra på att plugga, men väldigt bra på att insupa information om specifika intressen.

Oh well.

Nu kallar dom mig Heddlepuff, och det är ju långt ifrån det sämsta smeknamnet jag har haft, så..

Vitt, vitare, vitast

Det är ganska underbart att vakna till total whiteout och ljudet av Gazex-kanoner. Särskilt nu, för det var verkligen ett tag sedan. Och gudarna ska veta att vi behöver mer snö, detta kommer i de flesta fallen bara bli själva basen, det är många stenar häromkring och allt för få är i dagsläget täckta med snö, men jag är optimistisk.

Tar det med relativ ro. När snötorkan slår till verkar det alltid som att folk börjar snegla åt alla andra håll – Japan, Kanada, Skandinavien, andra delar av Alperna. Jag har lite tappat det beteendet. Jaha, okej nu har det dumpat i Italien, eller Revelstoke, eller Hakuba (nittio procent av alla jag följer på Insta verkar befinna sig på de två sistnämnda orterna just nu) men jag är inte där så kul för dem men vad spelar det mig för roll egentligen? Min bortlängtan är inte så stor. Jag vill ha mer snö här, i Tarentaise, så det blir värt att åka på expotitioner (läs Nalle Puh om ni inte fattar) till andra ställen i närheten. Och mer snö här-här, så jag och Jamie kan åka alla varianterna av La Masse till Saint Martin och Bettex.

Hyser även viss förhoppning om att den aktuella nederbörden kan styra upp det faktum att Boismint varit ett synnerligen onjutbart ishelvete i sex veckor, att det är mitten på januari och Mont Vallon inte ens har gondolerna ute på liftvajern än, och att de snart kan öppna Jerusalem och Pramint. Jo. Det som var lite dystert igår var insikten om att det var plusgrader nere i Meribel, typ upp till 1800 meter eller så, men förhoppningsvis blev det kallare där under natten. Regn är det sista som behövs just nu.

Nu ska jag snart tassa upp och göra gröt och känna mig som en hemsk roomie, eftersom Harry kom hem typ kvart över sju imorse och mikrovågsugnen är en gnutta högljudd, och sen undersöka vad som är öppet och hur mycket det egentligen blåser högre upp.

Projekt två för dagen är att städa.. det är ganska dammigt, tandkräm i hela handfatet, och toan ser ärligt talat förjävlig ut.

Pusshej!

Idag är en bra dag

Jag är lite svävig. Den närmaste liknande känslan jag kan komma på är nog när jag och CC gick och handlade mat i Valdi efter att ha varit på afterski på Cafe Face. Det gick inte jättebra.. om jag minns rätt skulle vi ha mjölk och ketchup, och kom hem med äpplen, tranbärsjuice och vodka.

Det är en härlig känsla ändå. Dendär lite lätt okontrollerbara glädjen som är en kombination av väldigt trevligt sällskap, skidåkning, och en och annan öl.

Jag kan spola tillbaka lite, för att göra det en smula mer begripligt. Maja har en kompis på besök, som i sin tur har typ sjuttioelva (läs: 13) kompisar till med sig. Igårkväll, efter att jag överlevt ett tämligen svettigt och utdraget jobbpass, var vi på Downunder och Summit (!) och idag mötte vi upp dem för att åka skidor. Sällskapet bestod till större delen av föredetta säsongare, men en kombination av vädret (tilltagande vind och tilltagande flatljus) och de varierande graderna av baksmälla resulterade i bästa sortens turiståkning istället för den typiska säsongarhetsen med lunch i liften. Två åk – fika – tre åk till – lunch, typ sådär. Vi strandade på Jack’s i ett slaskigt Meribel i nån timme, jag åt mac and cheese och fick en mindre matkoma, och efter det hade den utlovade snöstormen definitivt satt sina klor i Bellevilledalen och återfärden via den klassiska ”liftvisningsrutten” på Menuires-sidan var en blåsig och stakande historia som fick samtliga skidåkare att tycka ganska synd om snowboard-ditona och mig att krampaktigt hålla tag i säkerhetsbygeln när Grangesliften svajade sig den sista biten upp mot Roc des Trois Marches.

Vi fördrev tiden i liftarna med att upplysa varandra om diverse olika onödiga vetanden, och jag kan därför tryggt gå och lägga mig ikväll med vetskapen om att ”a kangaroo has three vaginas”. Håhå jaja, gott om skratt vart det iallafall, trots blåst och domedagsmoln som fått vädergudarna i Mordor att känna viss inspiration.

Efter avslutat åkningsvärv hamnade vi på Red Fox, den mig veterligen enda puben uppe på Balcons, och  förövrigt ett uteställe jag hittills aldrig bevistat. Vilket nog får sägas är synd, för förutom standard-Kronenbourgen har de även Grimbergen och Chouffe på tapp, och särskilt den sistnämnda är baske mig som gjord för att drickas lagom sakta i demi-form.

Inredningen på Red Fox påminner förövrigt extremt mycket om den på den sedan länge försvunna baren/fiket i Val d’Isère (som jag fullständigt just nu tappat namnet på) där jag och CC brukade snylta darrigt internet tills vi skämdes och datorbatterierna var helt urladdade i utbyte mot varsin kopp varm choklad.

Sidospår åsido, vi fastnade på ett gäng barstolar på Red Fox – jag, Maja, Em och Pip, och det var bara så jäkla härligt att sitta och tjöta om allt mellan himmel och jord (bland annat avhandlades den årliga knödelfestivalen i St Johann, Österrike) medan livebandet brötade på borta i sitt hörn, fötterna sakta tinade i pjäxorna, och snöfallet tilltog allt mer utanför de immiga fönstren. Ambitionen att hinna förbi Scandi för att hämta p-mat försvann i tomma intet ungefär samtidigt som Em gick och beställde en tredje vända med demi Chouffe, och tillslut var det med nöd och näppe jag hann hem innan skidförrådet låstes klockan sju. Ibland försvinner tiden helt omärkligt bara.

Och bara för sakens skull, för att bra dagar ska pricken-över-i:as ordentligt med flaggan i topp och allt såntdär, så tog jag och Maja tillfället i akt och åkte på gatan hem istället för att gå, de bitarna som lutade nerför.

Ja, jag vet att dylikt beteende kan bötfällas om police municipale eller gendarmeriet råkar dyka upp, och nej det är inte speciellt bra för belagen att åka skidor på en väg med några ynka centimeter nysnö ovanpå asfalten men vet ni vad? Det var kul. Och det är viktigt att ha kul. Idag var en rolig dag. Och det snöar, och jag är ledig. Då ska det banne mig njutas.

Befolkningsökning och vitlökskaos

Imorse välte jag ut en burk krossad vitlök så det skvätte över hela köket, och jag fick städa i fyrtio minuter istället för att göra klart salsa och guacamole som jag hade tänkt. Trevligt nog så hade schemat ändrats utan att jag visste det, så jag är faktiskt ledig idag, så efter att ha röjt upp vitlökskaoset och haft personalmöte så fick jag gå hem.

Tur det, tror jag, för jag har sovit som en kratta den senaste veckan, och har en efterhängsen förkylning som verkar vara osäker på huruvida den vill resultera i någon faktisk sjuka eller bara för mig att känna mig vagt eländig hela tiden. Ytterst tröttsamt.

Om en knapp timme är det lavintjohej, men jag är hyfsat säker på att jag inte kommer vara med.. det känns lite kontraproduktivt att stå och huttra på en kall nordsida och gräva snögrop när jag inte är riktigt frisk. Men samtidigt inte, för det går aldrig att fylla hjärnan med för mycket lavinkunskap. Jag får se hur jag gör, nu har jag i vart fall sovit en stund och ätit en stor portion havregrynsgröt. Allt för att bättra på grundförutsättningarna, liksom.

Förutom morgonens vitlöksexplosion är det mest intressanta som hänt de senaste dagarna att befolkningen i lägenheten tredubblats. Först kom Harry på nyårsafton, och igår kom min vän Osquar, aka Vattendroppe hitrullandes i sin lilla bobil. Men eftersom det är väldigt kallt här förtillfället så bor han hos oss istället för i bilen, och hittills har det faktiskt gått riktigt bra att mosa in tre personer på arton kvadrat. Det enda dryga är väl att det är väldigt svårt att klättra upp och ner från loftsängen när vi sover två där.. jag måste få tag på en såg och ta tag i Projekt Fixa Takhöjd, snarast.

Annars händer inte så mycket, åkte med Harry och Jamie igår.. Genepi var som vanligt helt okej, och Christine över förväntan. Berangèr å andra sidan var förskräcklig, och Grand Lac blev en studie i ”okej hur passerar jag så många bambiturister som möjligt så snart som möjligt utan att skada vare sig dem eller mig själv”. Det känns som att oroväckande många veckisar checkar in hjärnan i allmänhet och risktänkandet i synnerhet när de beger sig på skidsemester. Eftersom merparten av alla vuxna människor i den här delen av världen har körkort borde de väl också vara bekanta med begreppet ”döda vinkeln”? Om de är det så märks det väldigt dåligt.

Håhå jaja.