Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Månad: februari 2017

En uselt tajmad förkylning

Igårkväll tog jag mig i kragen och tvättade. Det var egentligen inte panik, men jag hade räknat ut att jag hade precis för få rena trosor kvar för att de skulle räcka över vecka nio, och jag har ingen lust att tvätta när mamma är här och hälsar på, så därför blev det tvättkväll. Vankade runt utanför tvättomaten och pratade i telefon med mamma för att fördriva tiden medan jag väntade, hon är tydligen lite förkyld och hade varit hemma från jobbet.

Såg verkligen framemot att komma hem och bädda ner mig i nytvättade lakan, eftersom det är en av de bästa känslorna som finns, men nytvättade-lakan-känslan blev irriterande kort. Mitt i natten vaknade jag av att det kändes som att jag svalt sandpapper, och jag var alldeles kallsvettig och febrig. Så jävla sämst. Mördarförkylningen Allan fyra dagar innan mamma kommer hit. Tack och lov så kunde jag byta bort mitt jobbpass ikväll, jag var och köpte halstabletter innan och blev alldeles yr och såg prickar av den korta promenaden ner till Sherpa och tillbaka, så nu är det intensiv vila och inget annat som gäller. Jag bara måste vara frisk tills på lördag.

Ofödelsedagspresent

Idag var första dagen jag åkte på mina nya skidor, även om jag faktiskt fick dem för tre dagar sedan.

Och det var härligt.

Varför har jag aldrig haft ett par vettiga pistskidor innan? Så korkat. Just nu befinner jag mig i ett stadie av ”kan inte sluta le” för jag är så glad.

Förresten tycker jag det är lite fint att modellserien heter Hero, för jag känner mig lite sådär lagom odödlig på dem. Inte alldeles för odödlig så att jag ska råka göra något dumt, men litegrann.

Dock måste jag namna dem eller sätta ett klistermärke på eller något, för de är rätt vanliga som hyrskidor, och det vore total katastrof om någon ölsnurrig medelålders man råkade ta fel skidor vid de där sällsynta tillfällena när jag faktiskt stannar till och pausar under en skiddag.

Jag litar inte på veckisar.

Uppkört men underbart

Vet ni, turiståken ner till Lac du Lou från Caron respektive La Masse är faktiskt inte så pjåkiga även om snöläget egentligen lämnar en del övrigt att önska. Snön ifråga är en blandning av solslaskpucklar med vissa inslag av ljung, gräs och sten (La Masse-sidan) och hårt packad med samma konsistens som ibland återfinns i pister utan konstsnö i som lämnats åt sitt öde en dag eller två (Caron-sidan) och bägge snösorterna är förvånansvärt trevliga, plus att det är befriande folktomt, vilket inte kan sägas om pisterna just nu.

(#älskasportlov)

Dagen idag inleddes med frukost – jag åt gröt, Harry sa att han skulle dricka en Red Bull, men det glömde han bort, vilket om inte annat räddade honom från x antal tonårspojkepoäng, och sen drog vi upp till Woken för vinterns tredje, fjärde eller femte (det beror på hur en räknar) snögropsgrävar-transceivertränings-tillställning med Ian och Will.

Nordsidan mellan Col och Thorens gjorde som vanligt sitt bästa för att förinta mina tår medan vi grävde snögrop, och om snöläget så kan väl kort nämnas att det är en förskräcklig blandning av stenhårda lager och sockersnö.. hu. Gött att veta vad som gömmer sig därunder iallafall. Efter att ha friskat upp kunskaperna och minnet lite lagom drog större delen av gänget iväg upp till Caron, och blandade mysåkning ner till sjön med diverse små instick om terräng, lutningar och annat matnyttigt. Paus i solen på bron innan pistmaskinsspåret, och sen en lika mysig men något slaskigare och gräsigare eskapad nerför La Masse.

Någonstans där passade jag på att reflektera lite kring min egen åkning, som i vanlig ordning blir ganska vinglig när det rör sig om slaskpucklar, vilket inte direkt blev bättre av att jag åkte runt på mina parkskidor, vilket var klockrent på den hårda snön på nordsidorna, men lite i oflytigaste laget för slasket i solen. Och även om jag ofta känner mig som Stig-Helmer har jag börjat inse att jag sällan faktiskt är Stig-Helmer numera. Ibland hemfaller jag åt att powerploga mig igenom saker, men jag tar mig faktiskt ner typ överallt, i vilken snö somhelst. Inte alltid med stil, men jag har faktiskt blivit mycket bättre på att åka de senaste två vintrarna, och det tror jag till stor del beror på att jag gett mig fan på att åka i alla väder och på alla sorters snö. Det är inte alltid tjo och hejsan där och då, men i efterhand är det ytterligt sällan jag känner att usch, det där var verkligen onödigt eller verkligen inte kul.

Karaktärsdanande var ordet.

Och det är gött att jag har mina grabbar att åka med som är lika förtjusta i skidåkning oavsett förutsättningar som jag är. Varken jag eller mina knän älskar pucklar, men de blir roligare när Jamie eller Olle förtjust tar sig an dem med hull och hår. Jag vill ju inte vara sämre, liksom.

Planen för återstoden av dygnet är att gå till Crewzer och dricka en öl eller två – jag lovade Harry sällskap i utbyte mot att han diskade, vilket han ändå hade tänkt göra så det var en rätt kass deal, men ändå. Imorgon är det rejsa pist som gäller, tills låren skriker eller jag får frispel på mängden turister och tvärt ger upp. Livet är på det stora hela väldigt bra just nu.

En stund av batteriladdning

Långpanna idag igen, men solen skiner så jag fick ta en paus nu mitt på dagen.

Finn ett fel i den meningen.

Solen skiner, och här sitter jag inne och skriver.

Jupp. Ibland blir det så. Klockan var typ halv två när jag traskade från jobbet, och eftersom jag är fast besluten att inte gå ner nå mer i vikt så gick jag hem och kokade pasta, och när det väl var gjort och pastan var äten kände jag att nej, jag orkar inte montera på mig sjuttioelva lager kläder för att stressa ut och åka tre vändor i Cascades och sen rusa tillbaka till jobbet innan fyra, så det gjorde jag inte heller.

Kombinationen av den senaste dryga veckans groteska mängder åkning, lång och stundtals ganska körig jobbdag igår, och att jag hamnade på Scandi efter jobbet igårkväll har resulterat i Trött-Hedda. Och om Trött-Hedda ska orka igenom en till kväll av takeawaykalabalik och allmän stress, då behöver hon vila. Inte stressa ut in backen. Så jag vilar. Efter ikväll har jag ledigt i 2,5 dagar och jag är hellre pigg och glad då än att jag fortfarande är slutkörd.

Så nu blir det powernap. Vi hörs!

Icke-pucklar och bränt bacon

Jag jobbar långpanna idag, nio till stängning, och det är nog faktiskt bra. De senaste tre dagarna har jag mosat hysteriska mängder pist, och snittat ungefär elvatusen fallhöjdsmeter per dag, och en kan väl lugnt säga att min hjärna och mina knän har vitt skilda åsikter om hur kul såna företeelser är. På sin plats med lite påtvingad vila alltså.

Till mitt försvar vill jag bara säga att jag faktiskt gjort knäna en tjänst, eftersom den mest notoriska av alla räliga puckelpister i Meribel (Bosses, en snorbrant och kroniskt isig historia som går rätt ner i skuggan under Plan de l’Homme-liften om någon undrar) av någon ungerlig anledning var pistad igår, så nu har jag bockat av den från streckjakten utan att ha plågat mig nerför en endaste puckel.. bara brant och stenblandad snö, vilket trots viss ogemytlighet ändå får ses som betydligt mer gemytligt än om pucklar hade varit inblandade, också.

Ursäkta bloggtorkan förresten, jag har inte så mycket att säga till mitt försvar mer än att jag periodvis jobbat rätt mycket, och utöver det råkade falla ner i en ond spiral av depp över det dystra snöläget blandat med ett par alldeles för intensiva utekvällar och därpå följande ifrågasättande av i princip hela min tillvaro. Föga inspirerande att skriva om, med andra ord.

Men nu är jag på banan igen, och det har kommit snö, och istället för att göra en evighetslång ”och sen, och sen” i detta inlägget ska jag försöka spotta ur mig ett gäng retroaktiva kreationer.. förutsatt att jag kan erinra mig ungefär vilka händelser som tilldragit sig vid ungefär vilka datum. Vi får se hur det går. Nu ska jag ta mig i kragen och käka frukost innan jag går till jobbet, även om jag känner mig lite elak när jag använder mikrovågsugnen när Harry kom hem gud-vet-när inatt. Det senaste livstecknet vid medvetande var i vår chattgrupp tjugo i fyra, då var han tydligen på efterfest med några danska gymnasieelever, och nu snarkar han intensivt nere i sin bäddsoffa så nån gång måste han ju ha gett upp och gått hem. Väldigt klassisk Val Thorens-grej (antagligen säsongsgrej i allmänhet). Ska bara gå hem till folk och spela ölpong – kommer hem tidigt på morgonen.

Skitsamma, här råder noll pardon, jag ska göra havregrynsgröt. Och efter gårdagens lilla bacon-debakkel så känner jag att tre minuters mikrovågsugnsmuller klockan halv nio på morgonen är en synnerligen mild hämnd.

Bacon-debakklet kräver nog en förklaring, när jag tänker efter.

Jag kom alltså hemstapplandes efter sex och en halv timmes skidåkning, som tillråga på allt avslutades med stakning i intensiv motvind på Pulverimetertransporten följt av ”ojdå, jag åkte visst upp med Plein Sud lagom tills att Fylleduschen stängde nu måste jag ta mig nerför backen genom ett myller av danska och svenska gymnasieglin vars genomsnittliga promillehalt är lite högre än vad som känns bekvämt”, och var på det stora hela väldigt trött. Öppnar dörren till lägenheten och det luktar som.. att någonting matlagningsrelaterat verkligen gått åt pipsvängen.

Påtalar ganska ovänligt (jag var trött, okej) att ”vad i helskotta har du gjort och varför har du inte vädrat ordentligt” och får återberättat för mig om den fullständigt briljanta idén att steka bacon i ugnen medans man tar en promenad till affären för att köpa bröd. Det råkade bara bli så att det var längre kö än vanligt (såklart det var, din pappskalle, det är högsäsong) och allting tog tid, och därför hann baconet omvandlas till någon sorts proteinrik kol innan brödet var inköpt och återfört till lägenheten.

Samma lägenhet som såvitt jag vet inte har någon fungerande brandvarnare.

Ridå.

Alltså, jag kan stå ut med att komma hem efter jobbet och hela stället (särskilt uppe i min loftsäng) stinker stekos, för den enda vädringsmöjligheten vi har är att öppna balkongdörren, och det är inte så najs när det tillexempel blåser full storm. Men att lämna ugnen på och gå hemifrån? Där snackar vi total jävla härdsmälta. (Och om någon undrar – ja, jag har självklart påtalat detta för Harry innan jag gnäller om det i ett blogginlägg.) Särskilt som ugnen ifråga faktiskt går att sätta på timer – den skulle tillexempel kunna stänga av sig efter tio minuter, men nej.

Nåja, det gick ju bra denhär gången iallafall, och nu luktar det såvitt jag kan känna (lite svårt att avgöra eftersom jag vistats i lägenheten ifråga hela natten – typ samma sak som att jag inte känner lukten av lax på jobbet hemma) nästan inte bränt längre, bara bakfull (högst sannolikt) sömntuta från sängen under. Oklart om det är en förbättring eller bara en förändring, haha.

Thåström – Bara Om Min Älskade Väntar

Thåström – Bara Om Min Älskade Väntar
Kärlek Är För Dom (2009)

Jag tänkte att jag kör en repris på fjolårets inlägg denna superkommersialiserade februaridag, och postar en låt som jag tycker är fin, även om jag anser att själva Alla Hjärtans Dag är ett satans krafs, här lämpligt illustrerad med en gif från nästa veckas avsnitt av Supergirl.

Så därför: Bara Om Min Älskade Väntar, denna gång i Thåströms magiskt ickestegrande version.

Prövotid

Vädret igår, eller rättare sagt den ökande temperaturen igår var inte direkt vad vi önskat oss, och med tanke på hur tung snön var på eftermiddagen och att det inte blivit kallare sedan dess så dissade jag alla planer på eventuell offpist idag. Istället tog jag av en händelse tag i Projekt ”Jag Vill Ha Nya Skidor”.

Först tänkte jag skriva ”behöver”, men jag vet inte om det är försvarbart, med tanke på att det redan står tre par skidor tillhörandes mig i vårt skidskåp.

Men, till mitt försvar vill jag bara nämna att jag har minimal överlappning mellan dessa olika lagg. Inte för att det är någon ursäkt, men det känns bättre att ha många par skidor om det är ett par gamla twintips, ett par överalltskidor med hybridbindning och ett par renodlade puderplöjare än om det hade varit tre par puderlagg. Faktiskt.

Iallafall, den uppmärksamma läsaren märkte kanske en kategori skidor som saknades i min uppräkning.

Jupp. Pistlagg.

Vilket är lika delar tragiskt och skrattretande med tanke på hur mycket jag åker pist, och framförallt hur roligt jag tycker att det är.

Hur har det nu blivit så? Tja, mina allra första egna lagg var ett par med den tidens mått mätt ”breda” parkskidor (80 millimeter under foten, waaaaaooow!), eftersom jag ville ha något lättåkt och allround. Sedan har jag mest fyllt på skidgarderoben med bredare plankor, undantaget det nuvarande paret parkskidor som till 90 procent körts i pist men som till sitt försvar inskaffades när jag fortfarande hade nån vision av att lära mig hoppa, och till råga på allt var oförskämt billiga.

Och inget ont om dem, men det senaste året har jag blivit bra mycket bättre rent tekniskt, och även starkare, och det börjar bli lite tröttsamt att hasa runt på parkskidor när jag försöker jaga ikapp Jamie. Förvisso hade jag kunnat åka på nåt av de andra paren jag har, men den trista verkligheten är att det innebär att långsamt fucka upp mina knän, och det har jag ingen lust med, så.

Hursomhelst – tillbaka till Projekt Nya Skidor. Det råkade nämligen vara så att Rossignol hade ett demotält på plats idag, med allt från FIS-races till de bredaste 7-skidorna. Bingo!

Bara att ta tillfället i akt, vilket jag gjorde. Första paret ut var Temptation 88, den där sortens skida som vissa vill kalla ”all mountain” men som i mina ögon är en bredare pistskida. Första riktiga åket, Genepi, kan ha varit det mest ögonöppnande jag gjort sen dendär januaridagen i Val d’Isère för så många år sedan. Jag vill inte vara dendär personen som skyller sina egna begränsningar på materialet, men att helt plötsligt kunna ligga ordentligt på skär, och kunna dra handen i snön i stora storslalomsvängar. Det, mina vänner, var en upplevelse.

Efter detta glädjerus tog jag tillfället i akt och undersökte skillnaderna mellan butiksracers med slalom- respektive storslalomskärning, och det var också en upplevelse, fast på ett annat sätt. För det första är det bara att konstatera att slalomskidor är vansinnigt roligt. Nu vet jag ju inte hur det såg ut när jag åkte, men jag kände mig som värsta proffset som nötte på oavbrutet i kortkorta svängar. Dock är det ungefär lika jobbigt som det är kul, ett klart effektivt sätt att plåga lårmuskler. Storslalomlaggen var å sin sida lite väl tröga för en spinkis som mig, jag har inte riktigt modet eller kraften som krävs för att stå på riktigt som de vill, plus att vädret blev sämre och sämre, tills dess att vi inte såg ett jota.

Därför blev jag lite extra stolt över mig själv när Jamie och Olle efter ett varv i Boismint till Caron påpekade att jag åkte minst lika fort som vanligt, fast på ett par skidor jag haft under fötterna i en dryg halvtimme, och utan att se längre än till nästa pistmarkör. Jag börjar nog faktiskt bli rätt bra på dethär ändå. Inte illa för en omotorisk pinne från Sveriges snöfattigaste landsända.

Efter att ha testat Hero ST (slalomskidorna) och Hero LT (storslalomskidorna) och insett att bägge nog var lite för specifika fast åt varsitt håll för mig hann jag även med några åk på Hero AT, som är lite av en nedbantad kombo av tidigare nämnda lagg. Svängradien är 14 meter, istället för 12 eller 18, och det är ingen metall i. Åkmässigt kändes de som en mer pistspecifik variant av  Temptationskidorna som jag hade testat allra först, lättkörda men inte mesiga, och samtidigt självförtroendeskapande. Riktigt jäkla sköj med andra ord.

Så summan av kardemumman är väl att jag ska ta och undersöka min ekonomi och ge mig en försenad julklapp. Frågan är bara vilka skidor det blir..

Upp i dimman

Det är mycket nu.. mycket jobb, försök till mycket skidåkning, ganska mycket fest eftersom Harry fyllde år häromdagen och bestämde sig för att fira i tre dagar. Jag deltog bara i firandet en kväll, det räckte mer än väl.

Snöar gör det också, vilket medför jobbiga saker som lunchpass följt av kvällspass. Jag är helt enkelt inte gjord för att jobba 14 timmar åt gången, och inte blir det bättre av att jag vet att samtidigt som jag står och svär över club sandwiches som vägrar samarbeta så härjar Jamie och Olle runt i kräksnön i någon lämplig skog. En kan ju bli deprimerad för mindre.

Anywho, idag har jag åtminstone fått åka, och vi har utvecklat en smärtsam men effektiv bakiskur för stackars (nåja) Harry.

Planen var som följer: allmän uppsamling nedanför La Masse, upp till Lac Noir och därefter en nätt promenad som enligt Jamie tar ungefär en kvart, för att sedan vända skidspetsarna mot Le Bettex och hoppas på bra snö.

Det gick i ärlighetens namn sådär bra. Redan när vi satt i liften upp så började sikten gå åt helskotta, och efter att ha svettats oss igenom en allt molnigare bootpack (tack Olle, Jamie och Ben-Tom för att ni gjorde spår) var det flatljus deluxe. Precis det en vill ha när en inte åkt ett ställe tidigare under vintern. Men ner skulle vi ju, och att gå tillbaka dit vi kom från för att skråa ut i pisten igen kändes inte som ett alternativ. Sagt och gjort, efter att ha väntat in Harry som fått ett minst sagt brutalt uppvaknade efter 72 timmars dekadens och vars ansikte skiftade i minst femtio nyanser av grönt så samlade vi ihop oss och började nedfärden enligt den klassiska devisen ”följ rygg, var trygg”. Trots den usla sikten så var snön riktigt bra den första biten, men i höjd med de högst belägna buskarna började det bli riktigt tungrott och sista biten ner till Bettex så tog jag, Simon och Harry och följde en fäbodstig istället för att chansa oss ner genom snår och staket.

Typ där kändes det som att ”nä, nu skiter jag i dethär”, men Jamie hade ett annat åk på lut som jag inte tänker berätta var det ligger eftersom flatljuskompatibla åk i Bellevilledalen är ungefär lika sällsynta som nyktra människor på Summit klockan 03. Så efter en extremt hopknycklad pain chocolat och lite vatten i liften var jag igång igen, och jag körde bara in i ett (1!) träd, det ni.

Det var svinkul, men eftersom mina energinivåer just nu är ganska svajiga så nöjde jag mig med tre vändor innan jag for upp till VT igen, trött och belåten.

La Masse i dimma: 3 av 5 pain chocolat

Skogsåkning: 4,5 av 5 pain chocolat

Jobba långpanna: 1 av 5 pain chocolat