Det är mycket nu.. mycket jobb, försök till mycket skidåkning, ganska mycket fest eftersom Harry fyllde år häromdagen och bestämde sig för att fira i tre dagar. Jag deltog bara i firandet en kväll, det räckte mer än väl.

Snöar gör det också, vilket medför jobbiga saker som lunchpass följt av kvällspass. Jag är helt enkelt inte gjord för att jobba 14 timmar åt gången, och inte blir det bättre av att jag vet att samtidigt som jag står och svär över club sandwiches som vägrar samarbeta så härjar Jamie och Olle runt i kräksnön i någon lämplig skog. En kan ju bli deprimerad för mindre.

Anywho, idag har jag åtminstone fått åka, och vi har utvecklat en smärtsam men effektiv bakiskur för stackars (nåja) Harry.

Planen var som följer: allmän uppsamling nedanför La Masse, upp till Lac Noir och därefter en nätt promenad som enligt Jamie tar ungefär en kvart, för att sedan vända skidspetsarna mot Le Bettex och hoppas på bra snö.

Det gick i ärlighetens namn sådär bra. Redan när vi satt i liften upp så började sikten gå åt helskotta, och efter att ha svettats oss igenom en allt molnigare bootpack (tack Olle, Jamie och Ben-Tom för att ni gjorde spår) var det flatljus deluxe. Precis det en vill ha när en inte åkt ett ställe tidigare under vintern. Men ner skulle vi ju, och att gå tillbaka dit vi kom från för att skråa ut i pisten igen kändes inte som ett alternativ. Sagt och gjort, efter att ha väntat in Harry som fått ett minst sagt brutalt uppvaknade efter 72 timmars dekadens och vars ansikte skiftade i minst femtio nyanser av grönt så samlade vi ihop oss och började nedfärden enligt den klassiska devisen ”följ rygg, var trygg”. Trots den usla sikten så var snön riktigt bra den första biten, men i höjd med de högst belägna buskarna började det bli riktigt tungrott och sista biten ner till Bettex så tog jag, Simon och Harry och följde en fäbodstig istället för att chansa oss ner genom snår och staket.

Typ där kändes det som att ”nä, nu skiter jag i dethär”, men Jamie hade ett annat åk på lut som jag inte tänker berätta var det ligger eftersom flatljuskompatibla åk i Bellevilledalen är ungefär lika sällsynta som nyktra människor på Summit klockan 03. Så efter en extremt hopknycklad pain chocolat och lite vatten i liften var jag igång igen, och jag körde bara in i ett (1!) träd, det ni.

Det var svinkul, men eftersom mina energinivåer just nu är ganska svajiga så nöjde jag mig med tre vändor innan jag for upp till VT igen, trött och belåten.

La Masse i dimma: 3 av 5 pain chocolat

Skogsåkning: 4,5 av 5 pain chocolat

Jobba långpanna: 1 av 5 pain chocolat