Vädret igår, eller rättare sagt den ökande temperaturen igår var inte direkt vad vi önskat oss, och med tanke på hur tung snön var på eftermiddagen och att det inte blivit kallare sedan dess så dissade jag alla planer på eventuell offpist idag. Istället tog jag av en händelse tag i Projekt ”Jag Vill Ha Nya Skidor”.

Först tänkte jag skriva ”behöver”, men jag vet inte om det är försvarbart, med tanke på att det redan står tre par skidor tillhörandes mig i vårt skidskåp.

Men, till mitt försvar vill jag bara nämna att jag har minimal överlappning mellan dessa olika lagg. Inte för att det är någon ursäkt, men det känns bättre att ha många par skidor om det är ett par gamla twintips, ett par överalltskidor med hybridbindning och ett par renodlade puderplöjare än om det hade varit tre par puderlagg. Faktiskt.

Iallafall, den uppmärksamma läsaren märkte kanske en kategori skidor som saknades i min uppräkning.

Jupp. Pistlagg.

Vilket är lika delar tragiskt och skrattretande med tanke på hur mycket jag åker pist, och framförallt hur roligt jag tycker att det är.

Hur har det nu blivit så? Tja, mina allra första egna lagg var ett par med den tidens mått mätt ”breda” parkskidor (80 millimeter under foten, waaaaaooow!), eftersom jag ville ha något lättåkt och allround. Sedan har jag mest fyllt på skidgarderoben med bredare plankor, undantaget det nuvarande paret parkskidor som till 90 procent körts i pist men som till sitt försvar inskaffades när jag fortfarande hade nån vision av att lära mig hoppa, och till råga på allt var oförskämt billiga.

Och inget ont om dem, men det senaste året har jag blivit bra mycket bättre rent tekniskt, och även starkare, och det börjar bli lite tröttsamt att hasa runt på parkskidor när jag försöker jaga ikapp Jamie. Förvisso hade jag kunnat åka på nåt av de andra paren jag har, men den trista verkligheten är att det innebär att långsamt fucka upp mina knän, och det har jag ingen lust med, så.

Hursomhelst – tillbaka till Projekt Nya Skidor. Det råkade nämligen vara så att Rossignol hade ett demotält på plats idag, med allt från FIS-races till de bredaste 7-skidorna. Bingo!

Bara att ta tillfället i akt, vilket jag gjorde. Första paret ut var Temptation 88, den där sortens skida som vissa vill kalla ”all mountain” men som i mina ögon är en bredare pistskida. Första riktiga åket, Genepi, kan ha varit det mest ögonöppnande jag gjort sen dendär januaridagen i Val d’Isère för så många år sedan. Jag vill inte vara dendär personen som skyller sina egna begränsningar på materialet, men att helt plötsligt kunna ligga ordentligt på skär, och kunna dra handen i snön i stora storslalomsvängar. Det, mina vänner, var en upplevelse.

Efter detta glädjerus tog jag tillfället i akt och undersökte skillnaderna mellan butiksracers med slalom- respektive storslalomskärning, och det var också en upplevelse, fast på ett annat sätt. För det första är det bara att konstatera att slalomskidor är vansinnigt roligt. Nu vet jag ju inte hur det såg ut när jag åkte, men jag kände mig som värsta proffset som nötte på oavbrutet i kortkorta svängar. Dock är det ungefär lika jobbigt som det är kul, ett klart effektivt sätt att plåga lårmuskler. Storslalomlaggen var å sin sida lite väl tröga för en spinkis som mig, jag har inte riktigt modet eller kraften som krävs för att stå på riktigt som de vill, plus att vädret blev sämre och sämre, tills dess att vi inte såg ett jota.

Därför blev jag lite extra stolt över mig själv när Jamie och Olle efter ett varv i Boismint till Caron påpekade att jag åkte minst lika fort som vanligt, fast på ett par skidor jag haft under fötterna i en dryg halvtimme, och utan att se längre än till nästa pistmarkör. Jag börjar nog faktiskt bli rätt bra på dethär ändå. Inte illa för en omotorisk pinne från Sveriges snöfattigaste landsända.

Efter att ha testat Hero ST (slalomskidorna) och Hero LT (storslalomskidorna) och insett att bägge nog var lite för specifika fast åt varsitt håll för mig hann jag även med några åk på Hero AT, som är lite av en nedbantad kombo av tidigare nämnda lagg. Svängradien är 14 meter, istället för 12 eller 18, och det är ingen metall i. Åkmässigt kändes de som en mer pistspecifik variant av  Temptationskidorna som jag hade testat allra först, lättkörda men inte mesiga, och samtidigt självförtroendeskapande. Riktigt jäkla sköj med andra ord.

Så summan av kardemumman är väl att jag ska ta och undersöka min ekonomi och ge mig en försenad julklapp. Frågan är bara vilka skidor det blir..