Vet ni, turiståken ner till Lac du Lou från Caron respektive La Masse är faktiskt inte så pjåkiga även om snöläget egentligen lämnar en del övrigt att önska. Snön ifråga är en blandning av solslaskpucklar med vissa inslag av ljung, gräs och sten (La Masse-sidan) och hårt packad med samma konsistens som ibland återfinns i pister utan konstsnö i som lämnats åt sitt öde en dag eller två (Caron-sidan) och bägge snösorterna är förvånansvärt trevliga, plus att det är befriande folktomt, vilket inte kan sägas om pisterna just nu.

(#älskasportlov)

Dagen idag inleddes med frukost – jag åt gröt, Harry sa att han skulle dricka en Red Bull, men det glömde han bort, vilket om inte annat räddade honom från x antal tonårspojkepoäng, och sen drog vi upp till Woken för vinterns tredje, fjärde eller femte (det beror på hur en räknar) snögropsgrävar-transceivertränings-tillställning med Ian och Will.

Nordsidan mellan Col och Thorens gjorde som vanligt sitt bästa för att förinta mina tår medan vi grävde snögrop, och om snöläget så kan väl kort nämnas att det är en förskräcklig blandning av stenhårda lager och sockersnö.. hu. Gött att veta vad som gömmer sig därunder iallafall. Efter att ha friskat upp kunskaperna och minnet lite lagom drog större delen av gänget iväg upp till Caron, och blandade mysåkning ner till sjön med diverse små instick om terräng, lutningar och annat matnyttigt. Paus i solen på bron innan pistmaskinsspåret, och sen en lika mysig men något slaskigare och gräsigare eskapad nerför La Masse.

Någonstans där passade jag på att reflektera lite kring min egen åkning, som i vanlig ordning blir ganska vinglig när det rör sig om slaskpucklar, vilket inte direkt blev bättre av att jag åkte runt på mina parkskidor, vilket var klockrent på den hårda snön på nordsidorna, men lite i oflytigaste laget för slasket i solen. Och även om jag ofta känner mig som Stig-Helmer har jag börjat inse att jag sällan faktiskt är Stig-Helmer numera. Ibland hemfaller jag åt att powerploga mig igenom saker, men jag tar mig faktiskt ner typ överallt, i vilken snö somhelst. Inte alltid med stil, men jag har faktiskt blivit mycket bättre på att åka de senaste två vintrarna, och det tror jag till stor del beror på att jag gett mig fan på att åka i alla väder och på alla sorters snö. Det är inte alltid tjo och hejsan där och då, men i efterhand är det ytterligt sällan jag känner att usch, det där var verkligen onödigt eller verkligen inte kul.

Karaktärsdanande var ordet.

Och det är gött att jag har mina grabbar att åka med som är lika förtjusta i skidåkning oavsett förutsättningar som jag är. Varken jag eller mina knän älskar pucklar, men de blir roligare när Jamie eller Olle förtjust tar sig an dem med hull och hår. Jag vill ju inte vara sämre, liksom.

Planen för återstoden av dygnet är att gå till Crewzer och dricka en öl eller två – jag lovade Harry sällskap i utbyte mot att han diskade, vilket han ändå hade tänkt göra så det var en rätt kass deal, men ändå. Imorgon är det rejsa pist som gäller, tills låren skriker eller jag får frispel på mängden turister och tvärt ger upp. Livet är på det stora hela väldigt bra just nu.