Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Månad: mars 2017

Från Isaberg till Courchevel

På den tiden när min årliga dos av skidåkning sällan bestod av mer än sju dagar var den första friluftsdagen efter jullovet, den där det gick att välja att åka till Hestra för att åka skidor, i princip vårterminens höjdpunkt. Det är väldigt länge sedan, vilket är konstigt för jag kan fortfarande känna den kallfuktiga luften i bussen på väg hem längs Riksväg 26 i februarimörker, känna hur mitt fjortonåriga jag fick en nervös klump i magen av att titta upp mot den skräckinjagande svarta backen till liftåkarens vänster om botten av anläggningen, och smaken av medhavd polarkaka och varm choklad i en våtvarm värmestuga.

Hundratals skiddagar, och ett halvt liv.

Och därför är idag lite extra kul, för utan att jag hade en aning om det i förväg så visade det sig att Thessan är här denna veckan, med sin pojkvän och familj och några polare från Chalmers. Och dels har jag inte träffat henne sen Moa och Joakim gifte sig, vilket bara det är närmare två år, och dels så har vi inte åkt skidor ihop sedan de där friluftsdagarna på högstadiet.

(För de bloggläsare som inte känt mig i en halv evighet – jag lärde känna Thessan på dagis, och sen gick vi i samma klass genom hela grundskolan.)

Det är långt från Tångaskolan till Val Thorens, men det är nånting visst med folk en har vuxit upp med, det är svårt att förklara men det är något speciellt över att få visa en liten bit av min värld för en person som jag lärde känna innan jag ens tappat mjölktänderna. På många sätt är jag ju lite frånkopplad härnere – mina första säsonger var internet svårtillgängligt och ringa hem svindyrt så jag har liksom vant mig vid att leva halvårsvis, jag är förfärligt dålig på att hålla kontakten med dem därhemma när jag är här, och det är väl kanske därför som jag blir så ända in i märgen glad när folk kommer hit.

Hursomhelst så har jag ägnat dagen åt att lotsa runt tio pers till Courchevel och tillbaka, vilket var jättekul trots stundtals skralt med snö (liften ner till Meribel Centre från Altiporten säger det mesta som behöver sägas) och lite blåsigt. Thessans kompis Johannes kom bort vid Chanrossa, och det uppstod till lite väntan och förvirring, men i övrigt var det bara sköj, och alltihopa rundades av med pizza och öl när vi kom tillbaka till Val Thorens.

Och nu ska jag njuta av en ledig kväll och bara vara en hösäck.

Vi hörs!

Allez, l’OL

Jag har aldrig varit i Lyon förut. Tanken var att jag skulle åkt ner dit förra våren, när Olympique Lyonnais spelade kvartsfinal i Champions League mot Paris Saint-Germain och mer eller mindre massakrerade dem med 5-0 eller vad det nu var, men en snöstorm och ett korkat löfte om att köra en hemvändande kollega till Genève satte stopp för planerna den gången.

I år hade jag mer flyt.

För det första var Chrille en ängel och tog mitt jobbpass igår, och för det andra så var väderleksrapporten solsken istället för snöstorm.

Dessutom lyckades jag utan någon som helst övertalning få med mig grabbarna, varav exakt ingen av dem någonsin uttryckt någotsomhelst intresse för fotboll, så jag hade sällskap/tvivelaktiga kartläsare också.

Våren här i krokarna är lite knäpp, eller åtminstone full av kontraster – bara för sakens skull stack jag ut och åkte en och en halv timme igår morse innan vi drog iväg, och fem timmar senare sitter jag och svettas i tjugonånting-gradig värme utanför Donken i Lyon-förorten med det för oss som är vana vid svenska teveserier smått illavarslande namnet Bron. Det var förövrigt ett klart udda matstopp – de höll på att bygga om hela restaurangen, så alla, även såna som oss som inte tänkt utnyttja den, var tvungna att beställa mat via drive thru-luckan. Den var praktiskt nog placerad strax under midjehöjd för en lång person, och det går inte riktigt att återge i text hur kul det ser ut när drygt 190 centimeter Olle viker ihop sig till en nittiogradersvinkel för att beställa kycklingburgare.

Eftersom ingen av oss hade någonsomhelst koll på själva staden Lyon, och vi hamnade i utkanten av den begynnande eftermiddagstrafiken togs ett gemensamt beslut om att inte ägna oss åt någon seriösare sightseeing. Istället körde vi till en konstgjord sjö/damm nån kilometer från fotbollsarenan och traskade runt där, kastade macka och bara njöt av att befinna oss nånstans där luften är varm även i skuggan och där det finns gröna träd.

Som sagt, Val Thorens kan göra en lite knäpp ibland.

Matchen då? Lyon fick stryk med 1-0 efter att Wolfsburg fått en ganska tveksam straff i slutet av andra halvlek (särskilt tveksam eftersom Lyon borde fått en straff i första, som domaren efter att ha pekat mot straffpunkten sedan ändrade sig om till publikens stora ilska) men går ändå vidare till semi eftersom de vann bortamatchen i förra veckan med 0-2. Detta betyder i förlängningen att jag nog kommer göra en till fotbollsresa till Lyon innan jag åker hem i vår – semifinalerna spelas nämligen senast 29/30 april.

En annan reflektion var att jag för typ första gången någonsin, eller iallafall för första gången sedan VM 2011, vart genuint imponerad av Alex Morgan i en hel match. Så gott som alla gånger jag sett henne spela har det varit i landskamper med Sverige på andra planhalvan, vilket i sig skapar ett visst ointresse och en viss aversion. Och affischnamn i världens bästa landslag i all ära, min känsla har alltid varit ”måltjuv men en gnutta överhajpad” och att hennes sejour i Lyon kändes mer som en PR-grej än ett genuint spelarbehov, men igår var jag på fullaste allvar impad. Det kanske beror på att Lyon spelade 4-3-3 med Morgan på ena kanten, jämfört med USA som de flesta gånger jag sett dem kört nån sorts 4-4-2 med Morgan mer centralt, men det var kul att se henne göra mer än djupledslöpningar hela tiden.

Som helhet blev det snabbt ganska tydligt att Lyon ville hålla hårt i sin tvåmålsledning från första matchen, det var inte lika defensivt som Sverige i OS, men det tog ett tag innan de började bygga egna anfall istället för att bara kontra om man säger så. Hursomhelst var det en kul match, det hände mer än vad siffrorna visar, och det var ofantligt trevligt att se något annat än berg för en dag.

Men nu är det tillbaka till vardagen och ännu en kväll i hamburgarmonterandets tjänst. Tjipp och hej!/H

Vikten av en frisyr

Det kan helt klart kategoriseras som en futtig detalj, men det är ändå något förunderligt glädjande över att jag så gott som varenda dag denhär vintern har orkat fläta håret innan jag sticker ut och åker, även dagar när jag varit trött och purken.

Förra säsongen tänkte jag tanken nästan varje dag, men det blev som inte av, och istället fick jag trassla ut tovor stora som dvärghamstrar ur nackhåret varenda kväll. I år har hårflätandet blivit lika mycket rutin som att ta på sig skidstrumporna eller borsta tänderna. Ett litet tecken på att jag blir allt mindre orkeslös.

Det är så lätt att glömma, nu när jag lyckats åstadkomma någon sorts fungerande vardag, men för två år sedan vid denhär tiden på året tillbringade jag ungefär 22 timmar om dygnet liggandes på mammas soffa i Årsta. Och resterande tid i badrummet lösandes sudoku, eller möjligen på Årsta vårdcentral. Val Thorens kändes jävligt långt borat då, och även om det inte är rymdfysik att montera hamburgare så är jag rätt stolt över mig själv för att min ihop-plåstrade hjärna klarar av en såpass stressig och intensiv miljö som det mikroskopiska köket på American ändå är, utan att bli för trött för att fläta håret på morgonen.

Även små segrar räknas, kom ihåg det.

En miljon kottar och return of the Ski Friend

Den sista knappa månaden har varit märklig. Först blev jag sjuk, sen var jag ledig när mamma var här (och fortfarande lite sjuk), sen fick vädret och jag själv fullständigt spatt, och nu börjar saker och ting återgå till någon sorts normalvardag igen. Och Jamie är tillbaka från sin skidlärarexamination i Verbier.

Tydligen är BASI (det brittiska skidlärarutbildningssystemet) upplagt så att en gör sjuttioelvatusen olika delkurser, med tillhörande examination på var och en, och nu har Jamie klarat av steg tre-kursen i teaching, och ska göra nåt som heter mountain safety i Courchevel nästa vecka. Var nånstans examinationerna äger rum verkar variera, och givetvis är typ inga av dem i närområdet, så han får flänga iväg en del, stackarn.

Hursomhelst, Jamie är tillbaka, och vill efter två veckors tragglande på pistskidor göra precis allting utom att åka pist. Så utomordentligt vältajmat då att jag just idag bestämt mig för att beta av x antal backar till årets upplaga av streckjakten. Jag hade nämligen fått nys om att de pistat Rocher/Lac Noir, och det händer inte alltför ofta, så jag var fast besluten att masa mig iväg till La Masse och ta mig an dessa oftast rätt eländiga backar i ett så opuckligt skick som möjligt.

Konstaterande 1: Slask är kul.

Konstaterande 2: Jamie åker oförskämt fort i uppkört halvisigt knöggel. Typ lika fort som jag åker på utplattad snö. Livet är orättvist.

När vi hade harvat upp och nerför La Masse ett par vändor, jag i pisten och Jamie lite utanför, föreslog jag att vi skulle ta oss över till Courchevel för att åka de svarta mördarbackarna ner till 1300 innan de fullständigt förångats i det rådande högtrycket. Sagt och gjort, ner i Mottaret där viss besvikelse uppstod för att klockan var fem över ett, det vill säga fem över Sherpa stänger för siesta, inhandla dricka, klunka i sig drickan i liften upp, muttra sig nerför Combe de Saulire (varför kan inte alla bambiturister bara ge fan i att åka backar som är alldeles för branta för dem?) och sedan Plantrey upp till starten på Jean Blanc.

Att påstå att jag ägnade nittio procent av nyss nämnda liftfärd till att berätta för Jamie hur katastrofalt usel, lerig, ispucklig och allmänt vedervärdig denna fornlämning till nedfart är – det vore att underdriva. Han bara ”du försöker verkligen sälja in denhär backen”, med en sarkasm som tillochmed jag är kapabel att förstå.

Jag bara ”det känns dumt att vara oärlig”, varpå jag stakade snett högerut.

Första biten var förvånansvärt trevlig, men jag anade inga ugglor i orådet, de brukar platta ut den översta delen när de ändå pistar den röda backen under Plantreyliften. Men när jag försiktigt sladdade över krönet där det som brukar vara ispuckelmardrömmen från helvetet skulle ta sin början insåg jag att idag, idag har jag tur.

Inte en puckel. Rien. Nada.

Istället mysmjuk slaskmanchester, strösslad med ett och annat granbarr efter den senaste semi-orkanen, vansinnig utsikt över byarna nere i dalen med Bellecôte och Mont Blanc som fond, och ett par breda, suger-i-magen-branta hang som folktomma böljar ner i skogen.

Bingo räcker liksom inte till för att beskriva det hela. För er som är bekanta med Åre så tänk er slaskmanchester i första branten i Lundsrappet, det är det närmaste en rimlig jämförelse jag kan komma. Lyckotjuten och superlativen vi öste ur oss var mer än befogade.

Dock fick vi igen det hela när vi åkte Jockeys, den andra gamla störtloppsbacken ner till Le Praz. Mittenpartiet bestod till åtminstone 75 procent av kottar, med lite dyster snö emellan dem. Tack och lov är kottar inte lika elaka mot kanter och belag som stenar kan vara, men det skar ändå i hjärtat av att utsätta mina nästan nya pistskidor för ett underlag som inte var snö. En bieffekt av detta blev att jag ylade ”pinecones!” som ett stridsvrål då och då under resten av dagen. Det är liksom så underhållande med saker som är obegripliga för omgivningen, som ju inte har tillgång till någon kontext.

Påväg hemåt stannade vi till vid Grand Lac och åt varsin våffla samtidigt som Bellevilledalen dränktes i detdär vansinnesvackert disiga eftermiddagsljuset som liksom drar med sig en doft av vår tillsammans med kvällskylan. Vissa dagar alltså. Att detta är mitt liv.

Och nu är jag så trött att jag inte vet vad jag heter, och kommer förmodligen somna med kläderna på, så hej på er!

Att inte lära sig av sina misstag

Sak jag uppenbarligen fortfarande inte har lärt mig: Om du nyss har handskats med jalapeños är det smart att tvätta händerna innan du byter tampong.