Den sista knappa månaden har varit märklig. Först blev jag sjuk, sen var jag ledig när mamma var här (och fortfarande lite sjuk), sen fick vädret och jag själv fullständigt spatt, och nu börjar saker och ting återgå till någon sorts normalvardag igen. Och Jamie är tillbaka från sin skidlärarexamination i Verbier.

Tydligen är BASI (det brittiska skidlärarutbildningssystemet) upplagt så att en gör sjuttioelvatusen olika delkurser, med tillhörande examination på var och en, och nu har Jamie klarat av steg tre-kursen i teaching, och ska göra nåt som heter mountain safety i Courchevel nästa vecka. Var nånstans examinationerna äger rum verkar variera, och givetvis är typ inga av dem i närområdet, så han får flänga iväg en del, stackarn.

Hursomhelst, Jamie är tillbaka, och vill efter två veckors tragglande på pistskidor göra precis allting utom att åka pist. Så utomordentligt vältajmat då att jag just idag bestämt mig för att beta av x antal backar till årets upplaga av streckjakten. Jag hade nämligen fått nys om att de pistat Rocher/Lac Noir, och det händer inte alltför ofta, så jag var fast besluten att masa mig iväg till La Masse och ta mig an dessa oftast rätt eländiga backar i ett så opuckligt skick som möjligt.

Konstaterande 1: Slask är kul.

Konstaterande 2: Jamie åker oförskämt fort i uppkört halvisigt knöggel. Typ lika fort som jag åker på utplattad snö. Livet är orättvist.

När vi hade harvat upp och nerför La Masse ett par vändor, jag i pisten och Jamie lite utanför, föreslog jag att vi skulle ta oss över till Courchevel för att åka de svarta mördarbackarna ner till 1300 innan de fullständigt förångats i det rådande högtrycket. Sagt och gjort, ner i Mottaret där viss besvikelse uppstod för att klockan var fem över ett, det vill säga fem över Sherpa stänger för siesta, inhandla dricka, klunka i sig drickan i liften upp, muttra sig nerför Combe de Saulire (varför kan inte alla bambiturister bara ge fan i att åka backar som är alldeles för branta för dem?) och sedan Plantrey upp till starten på Jean Blanc.

Att påstå att jag ägnade nittio procent av nyss nämnda liftfärd till att berätta för Jamie hur katastrofalt usel, lerig, ispucklig och allmänt vedervärdig denna fornlämning till nedfart är – det vore att underdriva. Han bara ”du försöker verkligen sälja in denhär backen”, med en sarkasm som tillochmed jag är kapabel att förstå.

Jag bara ”det känns dumt att vara oärlig”, varpå jag stakade snett högerut.

Första biten var förvånansvärt trevlig, men jag anade inga ugglor i orådet, de brukar platta ut den översta delen när de ändå pistar den röda backen under Plantreyliften. Men när jag försiktigt sladdade över krönet där det som brukar vara ispuckelmardrömmen från helvetet skulle ta sin början insåg jag att idag, idag har jag tur.

Inte en puckel. Rien. Nada.

Istället mysmjuk slaskmanchester, strösslad med ett och annat granbarr efter den senaste semi-orkanen, vansinnig utsikt över byarna nere i dalen med Bellecôte och Mont Blanc som fond, och ett par breda, suger-i-magen-branta hang som folktomma böljar ner i skogen.

Bingo räcker liksom inte till för att beskriva det hela. För er som är bekanta med Åre så tänk er slaskmanchester i första branten i Lundsrappet, det är det närmaste en rimlig jämförelse jag kan komma. Lyckotjuten och superlativen vi öste ur oss var mer än befogade.

Dock fick vi igen det hela när vi åkte Jockeys, den andra gamla störtloppsbacken ner till Le Praz. Mittenpartiet bestod till åtminstone 75 procent av kottar, med lite dyster snö emellan dem. Tack och lov är kottar inte lika elaka mot kanter och belag som stenar kan vara, men det skar ändå i hjärtat av att utsätta mina nästan nya pistskidor för ett underlag som inte var snö. En bieffekt av detta blev att jag ylade ”pinecones!” som ett stridsvrål då och då under resten av dagen. Det är liksom så underhållande med saker som är obegripliga för omgivningen, som ju inte har tillgång till någon kontext.

Påväg hemåt stannade vi till vid Grand Lac och åt varsin våffla samtidigt som Bellevilledalen dränktes i detdär vansinnesvackert disiga eftermiddagsljuset som liksom drar med sig en doft av vår tillsammans med kvällskylan. Vissa dagar alltså. Att detta är mitt liv.

Och nu är jag så trött att jag inte vet vad jag heter, och kommer förmodligen somna med kläderna på, så hej på er!