Det kan helt klart kategoriseras som en futtig detalj, men det är ändå något förunderligt glädjande över att jag så gott som varenda dag denhär vintern har orkat fläta håret innan jag sticker ut och åker, även dagar när jag varit trött och purken.

Förra säsongen tänkte jag tanken nästan varje dag, men det blev som inte av, och istället fick jag trassla ut tovor stora som dvärghamstrar ur nackhåret varenda kväll. I år har hårflätandet blivit lika mycket rutin som att ta på sig skidstrumporna eller borsta tänderna. Ett litet tecken på att jag blir allt mindre orkeslös.

Det är så lätt att glömma, nu när jag lyckats åstadkomma någon sorts fungerande vardag, men för två år sedan vid denhär tiden på året tillbringade jag ungefär 22 timmar om dygnet liggandes på mammas soffa i Årsta. Och resterande tid i badrummet lösandes sudoku, eller möjligen på Årsta vårdcentral. Val Thorens kändes jävligt långt borat då, och även om det inte är rymdfysik att montera hamburgare så är jag rätt stolt över mig själv för att min ihop-plåstrade hjärna klarar av en såpass stressig och intensiv miljö som det mikroskopiska köket på American ändå är, utan att bli för trött för att fläta håret på morgonen.

Även små segrar räknas, kom ihåg det.