Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Månad: april 2017

Ute skiner solen, här inne är det grått

Jag vet inte riktigt vad det är med mitt immunförsvar denhär vintern, men nu är jag sjuk igen, har varit sedan i måndags. Och inte följer det mitt normala halsont-hosta-snor-förlopp heller. Nä, denhär gången har det bara varit hög feber, värk i typ hela kroppen, och skitont i halsen och öronen. Jag börjar allvarligt fundera på om det är något med tvättomaten som jag inte tål, för det är andra gången på två månader som jag blivit sjuk efter att ha varit och tvättat. Ofantligt långsökt, men ändå..

Tack och lov börjar skiten ge med sig nu, för jag börjar bli hjärtinnerligt less på att ligga i sängen när solen skiner, oavsett hur många tusen bambiturister som ägnar sig åt påskinvasion. Det enda positiva är väl att jag dels har jättefina kollegor i Chrille, Manne och Rasmus som hoppar in så jag slipper jobba med ont överallt och huvudet i ett moln av Alvedon och Ibumetin, och dels att jag betat av en och en halv säsong av Arrow.

Mindre kul är att jag nog sumpat möjligheten att slå mitt åkdagar-på-en-säsong-rekord, men skitsamma, är det någon sak här i livet jag håller hårt på så är det att en inte ska anstränga sig när en har feber, och de senaste dagarna har jag inte ens blivit av med febern efter att ha tagit värktabletter, så nåt åkande blir det inte idag heller. Karensdag, punkt slut.

Jag kanske går en maklig promenad sedan bara för att komma ut i solen, men det är typ allt.

Borde även ta tag i projekt städa, men av tystnaden att döma så har Harry somnat (jag blir inte klok på den mannens (brist på) dygnsrytm ibland) och väckning medelst dammsugare känns lite väl brutalt. Plus att jag av någon oförklarlig anledning inte tycker om att städa med sällskap.

Tror jag nöjer mig med projekt ta en dusch, samt projekt plocka in Dave the Second från balkongen, han har nog fått sin dagliga dos av solsken nu, och verkar på det stora hela må oförskämt bra för att vara en krukbasilika på 2300 meters höjd med begränsad tillgång till solljus. Fortsätter det såhär lär det sluta med att han får hänga med hem till Sverige tror jag, jag har en fånig tendens att bli alldeles för fäst vid saker och ting och jag kan ju inte direkt plantera ut honom i en rabatt eller nåt häruppe.

Att sola som en stereotypsvensk

Igår kan summeras i typ tre delar.

En del ensamåkning i Menuires och Meribel, med ett knippe magiska slaskåk i Teppes och förvånansvärt o-usla icke-slaskåk i Lagopede som höjdpunkt. (Sidospår: det finns två backar i 3 Vallées som heter Lagopede, och bägge två är nio dagar av tio tämligen usla, mest på grund av konvexhet och i största allmänhet folk. Den ena är den krokiga stumpen som förbinder botten av Grand Fond med Caronkabinens dalstation, och den andra är den röda backen som snirklar sig utanför puckelpisten vid Roc de Tougne-släpliften, och att åka nån av dem och inte komma ner med en överväldigande känsla av ”usch” är ungefär lika ovanligt som att DJ:n på Folie skulle spela Kentlåtar. Det är förövrigt något väldigt älskvärt med hur vårväder kan ge vissa delar av skidområdet små upprättelser på grund av att folk håller sig borta och snön håller sig mjuk.)

En del häng på Simons tak, vilket till en början var väldigt soligt och trevligt, men efter att jag hämtat mat blev väldigt kallt på grund av moln, och att jag varit optimistisk nog att ta på mig shorts. Och det blev väldigt tydligt att majoriteten av sällskapet var svenskar för alla hade samma optimistiska inställning som även kan återfinnas hos solbadande människor på Skrea Strand när ett lite mer ihärdigt moln än väntat rullar in.

Soltörstande svensk: ”Men om två minuter borde solen komma fram.”

Molnet: *rör sig i oväntad riktning*

Soltörstande svensk: ”Äeeäeeh, två minuter till..”

Och så vidare, och så vidare tills jag var så genomkall att jag traskade hem och la mig i badkaret för det är som bekant det mest effektiva sättet att värma upp mig på.

En del zonkad och utslagen i sängen pga en rejäl dos värktabletter pga jävla mensvärk, och en irriterande insikt i att jag måste kolla på en hel säsong Arrow innan Sara Lance ens dyker upp. Vad gör en inte för att få koll på sina favoritkaraktärers backstory va? Och vad är det med mig och att ta mig an serieuniversum baklänges? Det är precis samma sak som när jag började kolla på Agents of SHIELD utan att ha sett en enda Marvelfilm, och i princip tog mig genom hela alltet baklänges. Varför börja med Arrow eller Flash när jag kan börja med Supergirl och Legends of Tomorrow, liksom?

Så ja, det var typ gårdagen. Idag-dagen började med att jag sov till klockan nio – ett effektivt sätt att få mig att vakna på dåligt humör, jag hatar att sova länge ofrivilligt. Sen rensade jag vattenlåset i diskhon igen, eftersom det betett sig underligt sedan Jamie gjorde vita bönor. Tydligen är brittiska och irländska avlopp mindre känsliga för allt som inte är de facto vatten och typ smulor, men nu har jag åtminstone visat Harry hur man gör rent ett fastlandseuropeiskt vattenlås och på samma gång fördrivit den vidriga timmen innan värktabletterna verkligen verkar. Sen åt jag två mackor i solen på balkongen tillsammans med Dave the Second (jag försöker se till att placera honom i direkt solljus åtminstone en liten stund varje dag för att han ska ha så goda överlevnadschanser som möjligt) och nu ligger jag och latar mig i sängen innan det är dags att åstadkomma lite skidåkning. Jag är rätt säker på att om jag åker varje dag mellan nu och säsongsslutet så kommer jag slå nytt rekord i antal åkdagar, och sånna saker kan som bekant få min hjärna att gå lite i spinn, så ja.

Dave the Second

Harry har skaffat oss en krukväxt. Ska man vara petig så skaffade han två, men den första dog ganska omgående trots idoga försök att hålla honom vid liv.

Den första var en krukbasilika som av nån outgrundlig anledning fick namnet Dave, antagligen för att jag alldeles för ivrigt påtalade att Dave var ett dåligt namn på en krukväxt. Dave, efter sitt frånfälle sedermera omnämnd som Dave the First, levde tyvärr ett väldigt kort liv, vilket till viss del kan skyllas på att han var väldigt vissen redan när han flyttade in här förra onsdagen, och till viss del säkert också kan skyllas på en brist på direkt solljus.. åtminstone tror jag att det är viktigt för basilikor. Det och mycket vatten (förutom när det kommer till pappas konstiga krukbasilikor som till skillnad från alla andra krukbasilikor jag någonsin träffat kan överleva i flera dagar utan minsta tillstymmelse till vattning, som en annan vegetabilisk kamel).

Hursomhelst, Dave the First var immun mot alla försök till upp-piggning/återupplivning – varken vattning, klippning eller utflyttning till det varmaste och soligaste hörnet på balkongen hjälpte, och när jag kom hem från jobbet ikväll hade Dave the Second flyttat in istället. Han ser väldigt mycket piggare ut än den första, så jag har ganska goda förhoppningar om att hålla honom vid liv till början av maj. Frågan är bara vad jag ska göra med honom sen.. antingen ta hem honom till Sverige eller överlåta honom till Hanna och Thomas antar jag..

Tiden får utvisa. Jag tycker hursomhelst att det är väldigt trevligt att ha en krukväxt, vilket jag pratat om att skaffa sedan typ min andra säsong, men aldrig tagit tag i.

Fotnot: Harry påpekar att att ”Dave is a plantsexual basil plant who identifies as a pinetree”, vilket är lite för tveksamt politiskt inkorrekt för att jag ska känna mig riktigt bekväm med det, men eftersom det var Harry som skaffade Dave så låter jag honom hållas.

Tvåhjulsabstinens

Jag vill cykla.

Det blåser, semi-snöar, är så dimmigt att jag bara ser vitt ludd utanför fönstret och är allmänt genomvidrigt väder, och här sitter (halvligger) jag och längtar hem till Slättenskogen och stigarna på Galarkullen så jag knappt vet vart jag ska bli av.

Undantaget x antal alkoholrelaterade hemlängtor, som av förklarliga skäl inte riktigt räknas på samma sätt, under säsongen är det här första gången jag fått dendär känslan av ”gaaaaaah”.

Vad jag skulle ge för att kunna teleportera mig till solvarma, barriga stigar precis just nu.

Men nej, det är en knapp månad kvar, och jag vill ju vara här, egentligen. Det är bara det är när det blåser tillräckligt mycket för att skrämma bort mig från allt vad stol- och äggliftar heter, och rastlösheten kryper och asfalten är blöt och långt ifrån skateboardvänlig, då saknar jag att cykla så mycket att jag nästan blir knäpp.

Håhå jaja.

Det är bara att hänga i. Förhoppningsvis får vi en riktigt solig och varm april här, till skillnad mot förra året, och då kommer tiden gå alldeles förskräckligt fort.