Just nu verkar det som att hela sydmellersta Sverige är insvept i något grått och fuktigt. Åtminstone ser det så ut genom rutan på X2000-tåget som jag förtillfället befinner mig i. Mormor fyller nämligen 90 imorgon, och sådana saker bör ju faktiskt uppmärksammas, så jag är påväg norröver för att göra just detta.

Det blev höst så plötsligt.

Utan att ha varit riktig sommar, det blev bara senvår, halvsommar och nu dethär, vilket gör mig lite lätt desorienterad, men det hör inte hit.

Igår inledde jag dagen med att trampa på en mördarsnigel, och det var – tro det eller ej – inte det hopplösaste som hände. Nånstans vid tretiden, efter en aldrig sinande ström av laxhungriga människor på jobbet, fick jag nämligen nån sorts akut stressreaktion. Det var som att hjärnan drog ner alla reglage till energisparläge så jag kunde inte prata och blev alldeles yr och skakig, och ytterkanterna av synfältet omvandlades till ett grått ludd. Och jag förstår inte riktigt varför.

Det var inte stressigare igår än många andra dagar, och jag har inte jobbat överdrivet mycket i sommar, runt 160 timmar i månaden, vilket är ganska lite för att vara jag. Och jag var ledig två dagar i rad i mitten av veckan, och då gjorde jag exakt inget alls, jag sket till och med i den sista landsvägsträningen för att det var kallt och jag kände mig trött, så jag vet inte riktigt hur det blev såhär. Men men.

Nu är jag åtminstone ledig i tre dagar, så jag får väl rannsaka mig själv och försöka vila så mycket som jag kan.

Jag kanske tänker för mycket.

Just nu tänker jag väldigt mycket på vintern, såklart, för det är det jag gör när det snart är höst. Det känns väldigt skönt att veta att vissa saker blir likadana igen – jag och Harry i vår minimalistiska myslägenhet, samma jobb som i fjol, och en fristad från Val Thorens-kaoset nere hos Jamie i Menuires. Det ska bli gött.