Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Månad: november 2017

Kan vi prata om lussekorv?

För jag har inte stött på en bild på internet som fyllt mig med samma sockerdricksbubbliga känsla av ”dethär är roligt” sedan jag vet inte när.

Lussekorv.

Om vi bortser från diskussionen kring huruvida varmkorv och lussebulle är en rimlig och ätbar kombination för en stund och ägnar nån sekund åt själva bilden: får inte ni också känslan av att lussekorven är väldigt glad? På ett smått naivt ”här är jag och jag har valt att vara positiv idag”-sätt. Det hela blir ju inte sämre av att denna optimistiska (opportunistiska?) maträtt är avporträtterad mot en bakgrund vars färgskala ser ut att vara hämtad direkt från Khazad-Dûm eller Mustafar eller något annat lite för varmt och tämligen hotfullt ställe som ingen med förnuftet i behåll hade valt att besöka frivilligt.

Lussekorv!

Det är allt, ingen långrandig förklaring, bara ett konstaterande med ett utropstecken på slutet. Och sen får folk tycka vad de vill.

Den är matvärldens motsvarighet till bilder på leende näbbdjur. Komplett med en känsla av ”näe, okej, jag ser väl kanske ut som något som blivit ihoppåtat av diverse reservdelar från andra, mer begripliga saker/varelser/maträtter, men det står inte i min makt att påverka så jag tänker vara nöjd ändå”.

Vilket är bedårande.

(Här kommer en bild på ett leende näbbdjur för referens.)

Och om vi ska vara lite sakliga så är väl steget från briochebullar som hamburgerbröd till lussebullar som varmkorvsbröd inte särskilt långt, eller?

Så för att sammanfatta: jag har härmed utsett lussekorven till min nya inspiration vad gäller att förmedla en känsla av ”jag bryr mig inte, jag tänker vara glad”. Min enda sorg i ämnet är att det är väldigt långt till närmaste Pressbyrå från Val Thorens så jag har ungefär noll möjlighet att återkomma med ett mer kulinariskt inlägg i debatten.

Far over misty mountains cold

Såhär va – jag har haft väldigt mycket flyt med vädret i kombination med bilkörning de senaste vintrarna. Idag.. inte så mycket. Bortsett från att jag klarat mig från att lägga på snökedjor har jag under det senaste dygnet träffat på vartenda väder som november i Frankrike kan hitta på, förutom åska och hagel.

Strax efter sex imorse körde jag från Val Thorens, med första destination flygplatsen i Geneve där jag skulle släppa av Søren och Ben. Så långt allt gott, även om tajmingen oundvikligen skulle innebära morgontrafik förbi Chambery. Men så var det ju dethär med vädret. Jag vet inte om jag har nämnt det, men det är kallt här förtillfället. Väldigt kallt. Så kallt så att det är kallt även nere på plattlandet. (Till ”plattlandet” räknar jag även halvplatta platser som Moutiers och Annecy eftersom de är platta i förhållande till mindre platta platser. I förhållande till riktigt platta platser, typ Uppsalaslätten eller kusten just norr om Falkenberg är de å andra sidan inte platta alls. Men ni fattar.)

Vad händer då när det är kallt nere på plattlandet? Tja, tillexempel att snöandet som försiggår uppe på hög höjd till skillnad från annars inte alls övergår i regn när en passerat Saint Martin de Belleville som det brukar göra, utan fortsätter vara snö hela vägen nerför berget. Vilket i sin tur leder till att varenda en av de trettiosju kilometrarna nerför berget är en lömskt halkig nervpärs som tar mycket längre tid än vanligt, och att den därpå följande motorvägen inte heller är avslappnande utan en orgie i dålig sikt och snöblandat, underkylt regn. Huah.

Men det gick bra, och strax efter Annecy tittade solen till och med fram en liten stund.

När jag släppt av grabbarna i Geneve puttrade jag och Winston vidare mot Lyon (eftersom det svenska konsulatet bara har öppet för passutlämning på onsdagar mellan 10 och 12 när månen är i sin sjunde fas och ditt lösenord innehåller minst två versaler, en siffra och tre ingredienser till pannkakor) vilket var själva ursprungssyftet med resan. Och det var häftigt. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det för någon som inte kört där, men motorvägen från Geneve bort till typ Bourg-en-Bresse är helt galen. (Efter Bourg-en-Bresse blir den tråkig och platt.) Det är tunnlar och berg och broar som slingrar sig över raviner, och jag misstänker att det är en helt vansinnig utsikt vilken dag som helst men just idag var träden täckta av nysnö och molnen var ditslängda på ett sätt som för tankarna till estetiken i valfri fantasyvärld och mitt i alltihopa bröt solen igenom uppifrån samtidigt som det fortfarande var sockervaddsmoln och snöflingor i luften och ingen trafik att tala om och på det hela taget så var det sådär vackert att det inte var någon idé att stanna och fota för inga pixlar i världen skulle kunna göra bilderna på min näthinna rättvisa.

Så.

Det var en upplevelse.

Det var även en upplevelse att köra bil i centrala Lyon, men inte en lika kul en.

Centrala Lyon är ett jävla gytter av lite för smala gator med lite för mycket trafik och obegripliga enkelriktningar, spårvagnar och annat krafs, och givetvis ligger det svenska konsulatet mitt inne i värsta gyttret. Lyckligtvis ligger där även ett köpcentrum i närheten där jag kunde hitta parkering, men för att göra en lång och svordomsfylld historia kort känner jag exakt inget behov av att någonsin köra bil på Rue Garibaldi igen. Aldrig någonsin, s’il vous plait. Jag vet inte vem den där Garibaldi som gett namn åt gatan var, men jag gillar honom inte. Bleh.

Damen på konsulatet var dock supertrevlig, och byggnaden var väldigt glasig och sci-fi-aktig och jag har numera ett riktigt pass igen istället för mitt provisoriska, blekrosa härke, så.. alltid något.

Efter pärsen som centrala Lyon medfor gjorde jag det enda rimliga för att lugna nerverna hos en stressad svensk på utlandsvistelse. Jag åkte till IKEA och åt köttbullar. Och handlade diverse saker, men det vore lögn att säga att något annat än köttbullarna var den stora behållningen. Och vid det laget hade jag levt på Twix och vatten i typ sju timmar så allt annat vore konstigt.

Jag har även inhandlat lingonsaft. Det är viktigt.

Därefter puttrade jag och Winston tillbaka mot bergen, via mer snöblandat vattenplaningshelvete innan Chambery och ett snabbt stopp på Au Vieux Campeur där jag införskaffade en karta över Valmorel, eftersom kartan som täcker i princip hela 3 Vallées inte har med den liftfria delen av La Masse och det är en i mina ögon rättså väsentlig del av terrängen häromkring. Den biten finns alltså med på Valmorel-kartan istället, och av detta kan vi dra slutsatsen att det sitter någon beslutsfattare på IGN som troligtvis inte åker skidor.

Tack och lov så hade det varit paus i snöandet häruppe under en del av dagen, för jag kom hela vägen upp utan snökedjor igen, och efter att ha burit upp alla grejor till lägenheten tog jag ett bad tills vattnet blev kallt för jag var så trött att startsträckan för att orka tvätta håret blev en dryg timme lång (hann dock lösa fyra sudokus!), sen pratade jag i telefon med pappa som hade full förståelse för hur exalterad jag var över motorvägen förbi Nantua, och nu skriver jag dethär och strax ska jag sova.

Och jag tänker inte åka till Lyon igen förrän tidigast i mars, för då är det Champions League och Lyon ska spela mot Barcelona. På ett sätt hade jag hoppats att de skulle få möta Linköping, eller nåt av svensklagen (Wolfsburg, Chelsea, Montpellier) men samtidigt är det rätt trevligt att inte ha kluvna känslor alls.

Äh. Nog om allt, nu går mina ögon i kors.

Natti.

Hjälp, jag råkade skapa en bastu

jag: skruvar på elementet pyttelite för att kompensera för det faktum att det är sexton grader kallt ute och för att fransoserna på sjuttiotalet var extremt omedvetna om treglasfönsters förträfflighet.

elementet: får feeling.

jag, åtta timmar senare: vaknar i tropikerna. typ.

Kontentan av det hela är att mitt liv kommer bli mycket enklare när mitt humanoida element (även känt som Harry) kommer hit på lördag, för då kan alla andra element stängas av, undantaget det i badrummet som ibland får göra en insats vid pjäxtorkning och dylikt.

Annars då? C’est måndag, och att döma av det smärre trafikkaoset på byns enda gata igår eftermiddag så har merparten av de irriterande helgturisterna farit iväg igen, så jag räknar med att ha berget i stort sett för mig själv. Berget och alla stenar som inte är översnöade än. En del av mig vill ut och leta pudersvängar, men den mer realistiska hjärnhalvan menar att det är mer givande och mindre risk för lagning av belag om jag ägnar dagen åt att rita krokiga tågrälsar i gårdagsnattens numera manchesterrandiga snö.

Jag tror jag ska lyssna på den realistiska hjärnhalvan. Försöka iallafall.

Sen borde jag nog även ta tillfället i akt och utnyttja det faktum att jag börjar sju ikväll, och ta och valla mina skidor i eftermiddag. Om jag har nån valla kvar sen ifjol, jag är lite osäker. Annars blir det uppdrag ”försök förklara för nån skidshop att jag vill köpa mycket valla, inte bara en pytteliten ask med finvalla i tre olika glada färger”. Alltid lika kul.

Undrar om Au Vieux Campeur i Albertville säljer valla i bulk.

Edit: Värmeböljan kunde efter vidare undersökning delvis härröras till att någon flyttat in i lägenheten under och att varm luft stiger uppåt (boktips: Den Underbara Pumpan) så golvet är numera inte iskallt utan ljummet, och Au Vieux Campeur i Albertville säljer inte valla i bulk.

Sagan om en vänsterskida

Det är inte överdrivet mycket snö här just nu, helt okej i de pister som är öppna (och de hade kunnat öppna fler men låter bli eftersom det är så lite folk i systemet) men väldigt stenbumligt utanför. Och några enstaka grus har såklart letat sig in i pisterna också, för så är det bara.

Tyvärr lyckades jag i måndags köra på något större än ett grus. Och det var inte ens följden av vanlig ”skit också här är en massa småsten som jag lite lojt försöker undvika” gone wrong, utan helt grusfri snö mitt i en pist. Det var bara det att den grusfria snön inte var tjockare än att precis där jag tryckte till på skär över ett krön var det en riktig sten under, och den passade på att sno med sig åtskilliga kvadratcentimeter belag till frukost. Och böja ut min stålkant en bra bit, rätt under bindningen på höger skida, inklusive en spricka upp i sidoväggen.

Jävla helvete, ungefär.

Det hade väl varit sin sak om det vart mina gamla parkskidor som fått ett hål i sig, men nu var det ju pistskidorna.. att säga att jag var sur ett tag efteråt är en underdrift, men som tur är så finns det duktiga skidfixare i byn, så i torsdags fick jag tillbaka en skida utan hål i, om än med lite ömtåligare kant än innan. Tack, vem du nu var som uppfann epoxyn, typ.

Så därför är min högerskida numera vänsterskida och inget annat – jag blev strängt förmanad av killen på Zenith att bara köra den som vänsterskida eftersom lagningen inte är stabil nog att tåla innerskär på ytterskida (låter kanske flummigt för de av er som inte åker hysteriskt mycket skidor, men helt enkelt den kanten på dalskidan som allt trycket ligger på. Trycket på innerskidans innerkant är betydligt mindre, alltså ska den ömtåliga lagningen vara där.Så nu är det väl bara att hålla tummar och tår för att laggen håller ett tag till..I övrigt händer det inte så mycket, fast ikväll öppnar både Saloon och Snowcafe så alla stackars rastlösa säsongare får fler ställen att hänga på. Jag lovade i ett svagt ögonblick att jag ska hänga med till Snowcafe.. håhå jaja, vi får väl se hur det blir med det.

Att färdigställa en trädkoja

Jag sydde ju som jag säkert nämnt draperier till min säng innan jag for hemifrån. Orangea. Med vita stjärnor på. Enda kruxet är att det var lite svårt att veta exakt hur långa de skulle vara, eftersom sängen hela tiden varit här i Val Thorens, och jag sydde draperierna i Årsta.

Så dom blev lite för långa. Typ 25 centimeter för långa. Vilket är lite för långt  för att inte försöka göra något åt.

Räddaren i nöden: Hanna, för hon har en symaskin.

Så ikväll var jag och mina för långa draperier på besök hemma hos familjen Fogsgaard för att fixa det hela.

Jag är ändå lite imponerad över mig själv för att jag lyckades kommunicera med en symaskin som inte är uråldrig och grön och styrd med kryptiska knoppar (som både mammas och pappas symaskiner är), även om jag kanske blev lite väl imponerad när jag lyckades spola upp undertråd på första försöket.

Slutresultatet blev lite snett och vint, även om jag använde knappnålar och insåg hur bra stjärnorna i tyget är för att nåla rakt, men nu sitter jag iallafall i min orangea trädkoja och trivs.

Dessutom fick jag testa varenda krumelursöm som gick att uppbringa på Hannas symaskin, eftersom bägge smågrabbarna tyckte att det här med att sy var ofantligt spännande och fick gå loss på varsitt gammalt örngott när jag var klar med mina evighetslånga raksömmar.

Tydligen har man inte syslöjd i skolan i Frankrike. Däremot läser de poesi, i vad jag tror är motsvarigheten till tvåan i Sverige. Känner mig en gnutta obildad nu.

Men jag har en koja med orangea draperier och julgransljus, så jag är rätt nöjd ändå.

Tvåhundra mil genom Europa

Ibland går livet så väldigt fort på så kort tid.

För 48 timmar sedan var jag precis klar på jobbet hemma, och skulle hem och packa klart det sista.

För 24 timmar sedan var jag någonstans i mellersta Tyskland, typ Kassel.

Nu är jag här.

Att säga att hitfärden gick smidigt är nog en underdrift. Jag drog från Falkenberg halv sex, slapp nästan helt att fastna i morgonstrafiken på Själland (det gick sakta bort från Köpenhamn, men i riktning in mot Köpenhamn stod det istället helt still så jag räknar det som flyt) och plockade upp Atakan utanför Kolding strax efter tio. Efter det var det bara raka spåret söderut, och förutom en umleitung modell större precis när vi kom över gränsen in i Tyskland så var det inte ett enda krångel på hela vägen.

Det fick i sin tur som följd att vi passerade gränsen till Schweiz redan vid halv tio på kvällen, och eftersom det är noll trafik i Schweiz och Frankrike på nätterna betydde det att vi skulle kunna vara framme i Val Thorens strax efter två om vi fortsatte att köra.

Ett kort samtal till Morten senare (”orkar du gå upp och ge oss nycklar om vi kommer fram typ halv tre inatt?” ”ja”) lämnade vi gränsen bakom oss och rullade in i den platta delen av Schweiz.

Obelix, hur var det i Schweiz?

Platt.

(Jag har alltid lite svårt för dethär med att typ halva Schweiz faktiskt är platt. Jag vet inte, det känns bara lite.. skumt?)

Iallafall, de allra sista trettiosju kilometerna av färden roade jag mig med följande saker:

  1. Spana efter djur och undvika att köra på dem.
  2. Räkna vilka sorters djur jag såg. (Hjortar, rådjur, en räv, ännu fler rådjur.)
  3. Se termometern krypa allt längre ner under nollan.
  4. Vara tacksam för att det började snöa i höjd med St Martin, men inte snöade så mycket att jag behövde bråka med snökedjor.

Det var tretton grader kallt när vi kom fram, vilket är rättså jäkla kallt, och inte alls en temperatur i vilken en vill springa fram och tillbaka mellan bilen och huset med alldeles förmycket packning (seriöst, det här med att ha bil har verkligen saboterat mina packningsskills) men det gjorde jag iallafall.

Men jag orkade inte bädda när jag var klar, så jag sov i min sovsäck.

Inte lyckades jag sova länge heller, nä, jag vaknade halv nio och åt en kexchoklad till frukost innan jag ägnade förmiddagen åt att packa upp klart. Sen gick jag och köpte riktig frukost, ända borta på Carrefour vid sportcentret eftersom det är den enda mataffären som öppnat än. Suck. Det är verkligen orimligt långt att behöva gå ända dit.

(Nu är min VT-hjärna påkopplad, ergo alla promenader som är längre än 200 meter är för långa, och enligt Googlekartor så är det 583 meters promenad från Le Sérac till Carrefour vid sportcentret.)

Sen då? Jag knatade förbi kontoret på jakt efter kontrakt som inte var klara än, hängde på Scandi och kollade på när Hanna målade stolar och sen fick jag ett ryck och gick på promenad. Uppförs. Med skidor på.

Det är egentligen Hannas fel, för när jag kom förbi Scandi var hon förvånad över att jag inte var ute och åkte än, så då blev jag lite psykad. Plus att solen skiner och hela världen är vit och jag hade inget annat för mig heller. Så då gick jag hem och grävde fram stighudarna och började följa ett alldeles för ambitiöst spår som nån annan dåre lagt uppför slalombacken. Samma slalombacke som de kör snökanoner för fullt i, så jag blev lite blästrad, och egentligen var det komplett idiotiskt att börja gå där, eftersom jag tänkt gå upp till La Marine, och det sitter en massa kraschnät ivägen så det går inte att snedda över mot Cascades förrän näten tagit slut, vilket är sisådär femtio höjdmeter högre upp än vad transporten bort mot La Marine ansluter, så när jag flämtat mig upp förbi näten fick jag gå nerför för att komma dit jag ville eftersom jag dessutom är alldeles för lat för att plocka av stighudarna när jag väl satt på dem. Och vet ni, gå nerför i knädjup snö med pjäxor utan gåläge, det är asjobbigt. Men i efterhand ganska kul.

Och jämfört med slalombackespåret var sista biten upp till La Marine totalt ojobbig, och dessutom hade en pistmaskin gjort ett fint manchesterspår lagom tills att jag och mina trötta ben skulle åka ner igen.

Dock inte hela vägen, utan sista biten var det den värsta sortens larvfotsskrovel toppat med kanonsnö av den allra mest lömska och halkiga sorten så yours truly gjorde säsongens första vurpa redan idag. Men det gick bra, förutom att min stolthet blev lite tillknycklad eftersom fyra stycken pistörer givetvis såg det.

Nu ska jag äta burkbolo med jättemycket creme fraiche, och sen ska jag ta en öl på Frog. Det känns som att jag har förtjänat det.

Summan av kardemumman: det känns lite smått vrickat att det är två dygn sedan jag var hemma på Laxbutiken, men det känns väldigt, väldigt skönt att vara här.

Pass

Det var inte speciellt krångligt att fixa ett provisoriskt pass. Dyrt, ja, men är man korkad så kostar det. Dessutom var det rätt skönt att sitta på tåget fram och tillbaka till Gebege och inte kunna göra nånting alls.

Dock kommer jag behöva göra en roadtrip till Lyon nån gång i vinter pga passmyndigheten eller vad de nu heter vill inte att man är iväg med ett provisoriskt pass så länge som jag ska vara när det finns en möjlighet att plocka upp ett riktigt pass along the way. Så eftersom jag ska vara stationär inom rimligt avstånd från ett svenskt konsulat i typ ett halvår så har de redan nu fixat så att jag får ett riktigt pass skickat till Paris, som sen skickas vidare till Lyon och som jag kan hämta upp där.

Nåja, jag kan ju smälla två flugor på en gång och passera IKEA när jag ändå är där.

Fasar dock redan nu för att ta mig in i centrala Lyon, det är alldeles tillräckligt rörigt att hitta till Parc OL, och den ligger ju en bra bit utanför innerstaden.

Undrar om de har IKEA-bussar i Lyon. För isåfall skulle jag ju kunna köra till IKEA, ta bussen in till centrum, leta upp konsulatet och sen ta bussen tillbaka.

Äsch, skitsamma. Dethär är ett krångel som jag utan problem kan skjuta på ett tag.

Dags att återgå till nutida krångel istället, typ packning. Ääääugh, jag är så less på att packa!

Århundradets pappskalle

Ni vet när saker går typ helt okej och sen plötsligt tar det bara tvärstopp?

Jotack.

Gissa vem som läst fel bäst-före-datum på sitt pass. Gissa en gång. Gissa vem som upptäckte det mitt i värsta packningsoredan idag?

Oui, c’est moi.

Ergo, imorgon måste jag åka till Göteborg och fixa ett provisoriskt pass för jag tänker fan inte chansa och köra ner till Frankrike utan. Jag har aldrig blivit passkontrollerad vid någon gräns innan så gör jag det nu kommer jag garanterat bli stoppad.

Enda ljuspunkten är väl att provisoriska pass är giltiga i sju månader så jag behöver inte fixa ett nytt förrän jag är hemma igen.

Äääääugh.

Min plan för morgondagen består av många saker. Att ägna halva dagen åt att fixa ett pass eftersom jag tydligen är en disträ pappskalle var inte på kartan. Men men. Så nu försöker jag ge mig själv ett försprång och sitter därför och väntar på att en tvätt ska bli klar.

Ärligt talat, dethär stadiet är verkligen en av de värsta sakerna med att göra säsong. Jag har som bekant lite svårt med oreda, och kombinationen packningskaos över hela vardagsrumsgolvet (tack och lov att pappa och Agneta är i Spanien så jag kan sprida ut mig lite), pms och allmän stirrighet är inte optimal. Jag vill bara vara iväg nu, eller ännu bättre – framme.

Jag längtar verkligen efter att åka skidor, men jag längtar nästan mer efter att ställa iordning allting i lägenheten, åka ner till Carrefour och storhandla, och sedan när jag är hemma igen, slå mig ner i soffan och dricka en kopp varm choklad och lyssna på hur tyst huset är innan alla veckisar kommit dit. Laga lite alpcarbonara och tända några ljus och svära över hur kallt det är i lägenheten innan Harry kommit ner.

Känns lagom kul att jag ska jobba 20 timmar i helgen. Apropå hur smart jag kan vara.

Annars då? För att avsluta lite mer positivt kan jag ju berätta att jag varit och vaccinerat mig mot influensa, och att det är väldigt trevligt att ha en vän som är distriktssköterska. På något vis är det mindre läskigt att bli stucken av någon jag känner.. jag vet inte riktigt varför. Och ja, det känns som en bra idé att vaccinera sig. Förra vintern var jag ordentligt sjuk sammanlagt tre veckor, och om jag kan undvika en av de veckorna genom att vaccinera mig så känns det väldigt värt det.

Och ikväll var jag och hälsade på Sukin med familj, det var också trevligt. Vi kollade på youtubeklipp med en animerad spindel, vilket var roligare än vad det låter. Kolla klippet nedan så fattar ni kanske.

Nä, nu ska jag ta en macka, och sen ska jag hänga tvätt, och sen ska jag sova och hoppas att det inte tar allt för lång tid att fixa ett passhelvete imorgon.

Pusshej.

/H

Det ligger i luften

Ett av mina allra tydligaste minnen från förra vintern är innan jag ens var där.

Efter att ha passerat det schweiziska plattlandet i bedårande senhöstskt soldis och stannat till vid gränsen för att byta av min co-driver för de sista timmarna äntrade vi La France lika obrytt som vanligt. Någonting säger mig att tullarna vid gränsövergången Bardonnex får se sin beskärda del av överlastade bilar med svensk nummerplåt och mössbeklädda förare vissa tider på året.

Vi puttrade vidare och svängde av motorvägen vid Annecy, eftersom

1. motorvägen kostar pengar

2. motorvägen är en omväg

3. jag har lärt mig navigera genom Annecy medelst vägskyltar och inget annat (eftersom GPS:er är satans trafikfarliga och fördummande otyg som förtar upplevelsen å det grövsta) och det är jag lite stolt över och därför kör jag genom Annecy när tillfälle ges

4. utsikten utmed vägen längs sjön när det är soligt garanterat bidrar till att förlänga mitt liv

5. det är uppiggande att passera 20-ish rondeller på fyra mil

Iallafall. Solen sken och sjöns vatten var knallblått och det fanns ett behov av att både tanka och gå på toa, så vi stannade till vid en liten mack någon kilometer innan Donken i Sévrier. Och det är kanske världens minst intressanta sak att bli upprymd över, men skitsamma. För något visst är det, med att öppna bildörren och kliva ut och känna att det luktar berg. Och vinter. Det luktar hemma, på precis samma sätt som salt och tång och den där intressanta blandningen av barr och annat som täcker stigarna i skogarna på västkusten – fast tvärtom.

Axlarna sjunker en meter på studs, och tillvaron blir med ens lite bättre, även fast en är trött och hungrig och helt mosig i skallen efter att ha lyssnat på motorbrus och holländskt nattklubbsdunk i alldeles för många timmar.

Så ja, just nu längtar jag väldigt mycket efter att stanna till och sträcka på benen vid Lac d’Annecy och den medförande vetskapen att vintern på riktigt bara är två timmar, tjugonånting jävla rondeller och sexton serpentinsvängar bort. Det är inte mycket som slår det.

Nu då?

En vecka.

168 timmar.

10 080 minuter.

Två dagars jobb, en miljard grejer att packa, några hundra mil i bil. Men det närmar sig.