Ibland går livet så väldigt fort på så kort tid.

För 48 timmar sedan var jag precis klar på jobbet hemma, och skulle hem och packa klart det sista.

För 24 timmar sedan var jag någonstans i mellersta Tyskland, typ Kassel.

Nu är jag här.

Att säga att hitfärden gick smidigt är nog en underdrift. Jag drog från Falkenberg halv sex, slapp nästan helt att fastna i morgonstrafiken på Själland (det gick sakta bort från Köpenhamn, men i riktning in mot Köpenhamn stod det istället helt still så jag räknar det som flyt) och plockade upp Atakan utanför Kolding strax efter tio. Efter det var det bara raka spåret söderut, och förutom en umleitung modell större precis när vi kom över gränsen in i Tyskland så var det inte ett enda krångel på hela vägen.

Det fick i sin tur som följd att vi passerade gränsen till Schweiz redan vid halv tio på kvällen, och eftersom det är noll trafik i Schweiz och Frankrike på nätterna betydde det att vi skulle kunna vara framme i Val Thorens strax efter två om vi fortsatte att köra.

Ett kort samtal till Morten senare (”orkar du gå upp och ge oss nycklar om vi kommer fram typ halv tre inatt?” ”ja”) lämnade vi gränsen bakom oss och rullade in i den platta delen av Schweiz.

Obelix, hur var det i Schweiz?

Platt.

(Jag har alltid lite svårt för dethär med att typ halva Schweiz faktiskt är platt. Jag vet inte, det känns bara lite.. skumt?)

Iallafall, de allra sista trettiosju kilometerna av färden roade jag mig med följande saker:

  1. Spana efter djur och undvika att köra på dem.
  2. Räkna vilka sorters djur jag såg. (Hjortar, rådjur, en räv, ännu fler rådjur.)
  3. Se termometern krypa allt längre ner under nollan.
  4. Vara tacksam för att det började snöa i höjd med St Martin, men inte snöade så mycket att jag behövde bråka med snökedjor.

Det var tretton grader kallt när vi kom fram, vilket är rättså jäkla kallt, och inte alls en temperatur i vilken en vill springa fram och tillbaka mellan bilen och huset med alldeles förmycket packning (seriöst, det här med att ha bil har verkligen saboterat mina packningsskills) men det gjorde jag iallafall.

Men jag orkade inte bädda när jag var klar, så jag sov i min sovsäck.

Inte lyckades jag sova länge heller, nä, jag vaknade halv nio och åt en kexchoklad till frukost innan jag ägnade förmiddagen åt att packa upp klart. Sen gick jag och köpte riktig frukost, ända borta på Carrefour vid sportcentret eftersom det är den enda mataffären som öppnat än. Suck. Det är verkligen orimligt långt att behöva gå ända dit.

(Nu är min VT-hjärna påkopplad, ergo alla promenader som är längre än 200 meter är för långa, och enligt Googlekartor så är det 583 meters promenad från Le Sérac till Carrefour vid sportcentret.)

Sen då? Jag knatade förbi kontoret på jakt efter kontrakt som inte var klara än, hängde på Scandi och kollade på när Hanna målade stolar och sen fick jag ett ryck och gick på promenad. Uppförs. Med skidor på.

Det är egentligen Hannas fel, för när jag kom förbi Scandi var hon förvånad över att jag inte var ute och åkte än, så då blev jag lite psykad. Plus att solen skiner och hela världen är vit och jag hade inget annat för mig heller. Så då gick jag hem och grävde fram stighudarna och började följa ett alldeles för ambitiöst spår som nån annan dåre lagt uppför slalombacken. Samma slalombacke som de kör snökanoner för fullt i, så jag blev lite blästrad, och egentligen var det komplett idiotiskt att börja gå där, eftersom jag tänkt gå upp till La Marine, och det sitter en massa kraschnät ivägen så det går inte att snedda över mot Cascades förrän näten tagit slut, vilket är sisådär femtio höjdmeter högre upp än vad transporten bort mot La Marine ansluter, så när jag flämtat mig upp förbi näten fick jag gå nerför för att komma dit jag ville eftersom jag dessutom är alldeles för lat för att plocka av stighudarna när jag väl satt på dem. Och vet ni, gå nerför i knädjup snö med pjäxor utan gåläge, det är asjobbigt. Men i efterhand ganska kul.

Och jämfört med slalombackespåret var sista biten upp till La Marine totalt ojobbig, och dessutom hade en pistmaskin gjort ett fint manchesterspår lagom tills att jag och mina trötta ben skulle åka ner igen.

Dock inte hela vägen, utan sista biten var det den värsta sortens larvfotsskrovel toppat med kanonsnö av den allra mest lömska och halkiga sorten så yours truly gjorde säsongens första vurpa redan idag. Men det gick bra, förutom att min stolthet blev lite tillknycklad eftersom fyra stycken pistörer givetvis såg det.

Nu ska jag äta burkbolo med jättemycket creme fraiche, och sen ska jag ta en öl på Frog. Det känns som att jag har förtjänat det.

Summan av kardemumman: det känns lite smått vrickat att det är två dygn sedan jag var hemma på Laxbutiken, men det känns väldigt, väldigt skönt att vara här.