Ett av mina allra tydligaste minnen från förra vintern är innan jag ens var där.

Efter att ha passerat det schweiziska plattlandet i bedårande senhöstskt soldis och stannat till vid gränsen för att byta av min co-driver för de sista timmarna äntrade vi La France lika obrytt som vanligt. Någonting säger mig att tullarna vid gränsövergången Bardonnex får se sin beskärda del av överlastade bilar med svensk nummerplåt och mössbeklädda förare vissa tider på året.

Vi puttrade vidare och svängde av motorvägen vid Annecy, eftersom

1. motorvägen kostar pengar

2. motorvägen är en omväg

3. jag har lärt mig navigera genom Annecy medelst vägskyltar och inget annat (eftersom GPS:er är satans trafikfarliga och fördummande otyg som förtar upplevelsen å det grövsta) och det är jag lite stolt över och därför kör jag genom Annecy när tillfälle ges

4. utsikten utmed vägen längs sjön när det är soligt garanterat bidrar till att förlänga mitt liv

5. det är uppiggande att passera 20-ish rondeller på fyra mil

Iallafall. Solen sken och sjöns vatten var knallblått och det fanns ett behov av att både tanka och gå på toa, så vi stannade till vid en liten mack någon kilometer innan Donken i Sévrier. Och det är kanske världens minst intressanta sak att bli upprymd över, men skitsamma. För något visst är det, med att öppna bildörren och kliva ut och känna att det luktar berg. Och vinter. Det luktar hemma, på precis samma sätt som salt och tång och den där intressanta blandningen av barr och annat som täcker stigarna i skogarna på västkusten – fast tvärtom.

Axlarna sjunker en meter på studs, och tillvaron blir med ens lite bättre, även fast en är trött och hungrig och helt mosig i skallen efter att ha lyssnat på motorbrus och holländskt nattklubbsdunk i alldeles för många timmar.

Så ja, just nu längtar jag väldigt mycket efter att stanna till och sträcka på benen vid Lac d’Annecy och den medförande vetskapen att vintern på riktigt bara är två timmar, tjugonånting jävla rondeller och sexton serpentinsvängar bort. Det är inte mycket som slår det.

Nu då?

En vecka.

168 timmar.

10 080 minuter.

Två dagars jobb, en miljard grejer att packa, några hundra mil i bil. Men det närmar sig.