Om knappt sex timmar är det tio år sedan jag kom hit första gången. Jag minns att det var gråmulet när jag skramlade av bussen nere på Place des Arolles, och hur det kändes som att allting – husen, bergen – tornade upp sig något alldeles förskräckligt omkring mig. Jag kan fortfarande känna mig mikroskopisk när jag blickar upp mot Aiguille de Peclet, men jag har aldrig känt mig så liten som då.

Minns hur det hade börjat ljusna samtidigt som bussen rullat under liftarna nere i Menuires och hur min hjärna liksom inte riktigt kunde greppa en tillvaro så anpassad till skidåkning att stolliftarna gick kors och tvärs över vägen.

Jag minns den distinkta nästan-tystnaden när jag klev in i lägenhet 501 första gången, för det låter på ett särskilt sätt när folk sover fast det är ljust ute. Abby och Ellie var inte vakna, och jag försökte packa upp så tyst jag bara kunde. Det låg tre droppkorkar på diskbänken, och ett skrynkligt schema över dagar och tider som de skulle jobba.

Min första måltid: skruvmakaroner med ketchup.

Min andra måltid: cheeseburgare på John’s på kvällen.

När vi kom ut från restaurangen hade det börjat snöa, och det uppstod ett spontant snöbollskrig på trappen innan vi gick vidare till Rhumbox och drack chilirom. Jag tänker på det rätt ofta, typ varje gång jag går till jobbet och det snöar. Om jag blundar ser jag platser som inte riktigt finns kvar – bardisken på det som en gång kallades Gringos, där Thomas och Matilda blandade B52:or. Viking Bar, Underground, den murriga entrén in till gamla Tango. Riktiga Tango, med boogienights och en sinnes lång drinklista. Internetcafeet på ovanvåningen i Tabacen jämte sportcentret, och hur vansinnigt varmt där var på grund av datorerna. Den lilla släpliften Roc, som en gång i tiden gick ända upp till där slalomknappen slutar nu. De gamla kabinerna i Caron och Peclet. Kinabalu. Mina grönvita skidor med mordiska gnagare på. Väggarna i lägenheten som jag och Ellie dekorerade med urklipp ur Burtonkatalogen en dag när allting var stängt på grund av snöstorm. Hur jag och Johannader gick varv efter varv inne på Bellacoola och suktade efter alla nya snowboardkläder vi inte hade råd med.

Det hinner hända en del på tio år. Det är ändå mer än en tredjedel av mitt liv, och någonstans påvägen omvandlades hemlängtan och bortlängtan till hitlängtan, och det är rätt vilt.

En sällsynt bra hårdag anno december 2007.