Peppar peppar, men jag tror faktiskt att jag börjar repa mig på riktigt nu. Det är lite svårt att säga, eftersom min kropp enligt gammal god självplågningssed tjongade till med mensvärk modell värre lagom tills febern gav med sig igår, så jag har även fortsättningsvis knaprat smärtstillande, men jag tror att jag mår bättre. Men det känns i benen  att jag inte är i någon direkt toppform. Det beror nog i och för sig lika mycket på att december inte bjudit på särskilt många hellånga åkdagar som på att jag varit lite sjuk, men ändå.

Skönt då att vintern är lång, och att tre dagar utan skidåkning hur tråkigt det än må vara är en fis i rymden i det stora hela.

Imorgon hoppas jag att jag vaknar och är pigg som en mört, för isåfall är det seriöst supermegaintrovert Tre Dalarna-rejs som gäller. Thomas och Karolina undrade om jag ville hänga med på topptur, och även om svaret på det egentligen är ett rungande ja, så tror jag att det är lite i tyngsta laget eftersom jag förtillfället blir alldeles lagom jättetrött av att åka utförs. Uppförs får med andra ord vänta lite till. Och med tanke på hur ohemult bra pisterna är just nu, och att mina skidor är nyvallade och med hela belag så känns pistsmisk som en fullt rimlig sysselsättning.

De två senaste dagarnas åkande har förövrigt varit tidsmässigt begränsade, men ändå väldigt kul. Igår var jag och Lisa en snabbsväng över i Menuires i väntan på att de andra som hon skulle till Folie med skulle komma tillbaka från Courchevel. Och Menuires, je t’adore. Å ena sidan är allting där så uppenbart och välmenande blått, å andra sidan finns där så många krön och smygvägar ner i hang som så få personer tar att jag kan hålla på i dagar och köra varv på varv. Charmfaktorn är inte på topp, men vad fasen gör det när Plan de Bouquet ligger och väntar som ett vitt salsgolv i solen redan i december när den var åkbar totalt två veckor på hela förra vintern?

Ingenting är vad det gör. Jag älskar den backen, och spelar roll att det tar tolv minuter upp med äggliften när ingen annan hittar dit. Lågsäsong och Menuires är en match made in heaven, jag menar, till och med David Douillet, den röda eländesbacken uppifrån Mont de la Chambre, var gemytlig igår. Mmm. Nördfnatt, och knappt en full student så långt ögat kan nå.

Idag hade jag egentligen tänkt vara ute länge, men mensvärken från helvetet tyckte att jag skulle hålla mig horisontell framåt lunch, så istället blev det tre snabba och väldigt jobbiga vändor i Stade, plus diverse annat småskräp innan det var dags för julehygge.

Konstaterande 1: I våras kunde jag åka hela Stade-backen utan att sladda. Det kan jag inte nu, och detta bör åtgärdas. Teknikfokus anbefalles, HB.

Konstaterande 2: I Danmark äts det någonting som kallas æbleskiver på jul. Varför det kallas så är smått orimligt, för æbleskiver är till sin konstitution ungefär som Timbits, alltså om någon bestämt sig för att tillaga degbitarna som blivit över när en gjort hål i donuts. Fluffigt, sött och doppat i florsocker. Inga äpplen och inga skivor någonstans. Enligt Thomas så var det äpplen i dem på forntiden, men att äppelbitarna efter hand har rationaliserats bort eftersom folk inte gillar grönsaker, eller nåt. Gott men förvirrande kan vi sammanfatta det hela som.

Efter æbleskivorna och glöggen somnade jag en stund, sen hämtade jag p-mat (sej med potatismos och nån syrlig sås, mums!) och sen har jag spelat Rollercoaster Tycoon och käkat julgodis. På det hela taget en klart godkänd torsdag, och även om det är kämpigt att jobba när jag är sjuk så är det väldigt skönt att vara ledig och frisk på samma gång nu.

Förutom det så har det inte hänt så mycket.. Harry har (en gnutta motvilligt) åkt hem till Irland för att fira jul så jag är ensammen i en hel vecka. Men å andra sidan så har Jamie (och sisådär tusen andra medlemmar av familjen Williams) ankommit till Les Menuires ikväll, så jag är på intet sätt övergiven, även om jag misstänker att Jamie kommer ha fullt upp med släktingar i det närmaste.

Nä hörrni, nu ska jag sova. Vi hörs!