Hej hallå!

Förtillfället ligger jag i min säng och käkar julgodis och inväntar att Harry ska komma hem. Egentligen hade jag väl tänkt vara ute och åka fortfarande, men det var så galet kallt, plus att min ork för att leta rätt på någon att åka med inskränkte sig till att messa Jamie och sedan ändå strunta i att åka över till Menuires eftersom jag hade hunnit omvandlas till en istapp i liftarna på väg upp till Mont de la Chambre.

Jag tröstar mig och mina kalla fötter med att det är minst sagt variabel sikt och att vinden såvitt jag kunnat utröna verkar ha gått smått bananas på snön.

Men det var skönt att komma ut och åka en sväng iallafall, även om det bara blev typ två timmar och även om det är plågsamt mycket folk i backarna. Igår blev det ju inget åkt alls – en smärre snöstorm ledde till att jag fick jobba långpanna, och en irriterande energidipp igår morse gjorde att jag inte alls var sugen på att stressa ut i backen i en och en halv timme innan jobbet. Så kan det vara ibland, jag intalar mig att min kropp är tacksam för den extra vilan och i gengäld kommer vara superpigg nästa gång jag egentligen inte borde vara superpigg men vill vara det.

Annars då.. jag har jobbat tre kvällar så jag har inte gjort så mycket mer än det plus att åka skidor. I förrgår lyckades jag lura med Jennelie ut i backen i några timmar, vilket jag är väldigt nöjd med. Det är ju som bekant så att inte alla härnere är lika skidåkningsbesatta som jag, och då kan det vara rätt lagom att åka runt med någon som är mycket långsammare än en själv, särskilt en sån dag när en själv mest är trött och förkyld men ändå inte vill sitta inne och uggla.

Ja, och julafton var supernajs. Mamma påtalade att det förra inlägget kunde tolkas som lite deppigt, men så är alltså inte fallet. Jag åkte skidor i sju timmar med mig själv, kollade på Kalle och Karl-Bertil, åt julgodis och drack glögg, tog ett jättelångt bad och hade det allmänt stillsamt och behagligt. Det är skillnad på att vara själv och att vara ensam.