.. I’ve come to cough at you again.

Ungefär så.

Ni vet den där bedrövliga känslan av att gå från pigg, glad och kärnfrisk till ett febrigt vrak på uppskattningsvis 47 minuter? Det var jag på jobbet igårkväll. Först trodde jag att det var en överdriven stressreaktion på en irriterande salladsförsening, men det var det inte. Idag har jag ont i halsen och feber och känner mig allmänt risig, så det är hardcorevila som gäller eftersom jag bara är ledig idag och det numera är ett satans jävla meck (läs: måste ha läkarintyg, det vill säga måste gå till Centre Medical och hosta upp x antal alpdollar) att behöva sjukanmäla sig från jobbet.

Harry är iallafall återigen kandidat för Världens Bästa Roomie och gick och köpte halstabletter åt mig innan han och hans kompis Mel som är här på besök begav sig ut i flatljuset.

Det är åtminstone ett litet plåster på såren, att sikten är mer eller mindre skit. Visserligen var ju min grundplan för idag att åka bort till Meribel pga träd, men jag försöker låta bli att tänka på det just nu. Istället roar jag mig med att ladda ner Steam för att kunna spela Rollercoaster Tycoon igen (det slutade funka sist jag uppdaterade operativsystemet på datorn, hrmpff) och överdosera på Fisherman’s Friend.

Mest av allt är jag lite vrång och besviken för att jag hade planer på att ha en Riktigt Rejäl Åkdag idag. Ni vet en såndär när en är ute i backen från nio till fem och knappt ens stannar till för lunch? Det har blivit så himla få sådana hittills i år, och det gör mig lite dyster. Sen har det ju sina naturliga förklaringar – det har varit väldigt många dagar med antingen snö och/eller blåst och nollsikt eller med jättemånga minusgrader, plus att jag haft väldigt få lediga kvällar såhär långt. Men säsongen är lång och det ordnar sig nog i sinom tid.

Jag har iallafall varit över till Courchevel och Meribel en gång denna veckan, och det var riktigt gott om snö, men frustrerande få liftar öppna. Nu är det nog fler dock, det ökar ju på stadigt hela tiden, och om det inte kommer ett extremt oväntat högtryck nu innan jul så lär ju precis allting öppna tills nästa lördag.

Vi har även hunnit med säsongens första snögropsgrävar-transceiverträningstillfälle, i torsdags. Vansinnigt blåsigt, men som vanligt lärorikt. Det är ju som det är med snögropar – snön kan se helt annorlunda ut femton meter bort – men det ger åtminstone en bild av vad som försiggår nere i allt det vita. Och här börjar verkligen bli en del nu, och till skillnad från förra vintern så blåser det inte bort i samma utsträckning. Det är jag glad för, även om jag inte kan dra någon nytta av ett just idag.

Host på er.

/H