Ibland undrar jag om inte de oväntade dagarna är de allra bästa skiddagarna ändå. Inte för att de rent objektivt är bättre än de bästa, men på grund av överraskningsfaktorn.

Förra årets två bästa puderdagar var såna som enligt meteorologins alla regler inte borde vara toppen, och idag hade jag exakt noll förväntan på tredimensionell snö – inte för att den inte finns, men för att den är hysteriskt lavinfarlig – och blev därför glatt överraskad av varje flack pudersväng jag fick.

Dock måste det sägas – det är skitfarligt därute, och en vägvalsvariation på tio-femton meter kan vara skillnaden mellan ett gött åk och ett riktigt jävla obehagligt. Bokstavligen.

Såhär va – jag och Ian stack ut vid strax efter tio, och masade oss upp till Moraine, eftersom terrängen där mestadels är platt nog att inte kunna börja kana iväg. Mestadels. Ingen annan hade åkt ovanpå ryggen mellan Moraine och Génépi, så det gjorde vi, (jag fick feeling och gjorde bergsguideåttor i den obefintliga lutningen) och sen sneddade vi över pisten för att staka upp på den lilla knalten som ligger mellan Génépi och Portette. Nämnda knalt lutar ytterst beskedligt längst åt skidåkarens vänster, för att sedan bli brantare och brantare ju längre högerut en åker. Gränsen för obrant går väl någonstans mitt på, och vi var bägge två rörande överrens om att vi skulle hålla oss en bra bit vänster om mitten.

Det hela var mycket trevligt, helt egna spår i knappt knädjup kallsnö, upp i liften igen och göra om exakt samma sak två gånger till, innan vi bestämde oss för att dra bort till Peclet eftersom vi fått ett ryggsäckslöst gäng med brittiska studenter i hasorna och inte ville göra dem någon närmare bekantskap.

Snön var dock betydligt med vindpåverkad uppe på Peclet, så efter ett åk lite till vänster om liften så stack vi tillbaka till Moraine, och när vi satt i liften igen såg vi att hela högersidan av den tidigare nämnda knalten hade sagt tack och hej, ramlat ut över pisten och snön höll som bäst på att bli bortplogad av två pistmaskiner. Vi snackar alltså en fisig liten kulle, inte femtio meter hög, mellan två preparerade nedfarter. En enda person som tänker fel och skråar ut på ett dumt ställe och sen är åtskilliga ton snö i rörelse. Som tur var kom ingen person till skada (en bekant var i närheten och fick hjälpa till att kontrollsöka efteråt), men ändå. Detta är en sluttning som hur många aningslösa turister somhelst, såna som inte skulle veta vad en transceiver eller en riskanalys vore om de så fick dem kastade i ansiktet, ger sig ut för varje vinter. Någon hade en jävla tur idag, det är helt klart. Och för min egen skull är jag bara glad att jag har folk att åka med som också hellre stannar till en stund extra och tänker efter, istället för att bara bomba rätt ut.

Även om det bara är ”precis jämte pisten”.

Gissa vad, det är ofta där folk råkar riktigt illa ut.