Ikväll har vi firat midsommar hemma hos Thomas och Hanna, lite märklig känsla såhär i Frankrike, men det är aldrig fel med köttbullar och prinskorv (till ingens förvåning så totalvägrar jag fortfarande sill).

Det är också lite märkligt att vara i Val Thorens i allmänhet så här års, det är verkligen stillsamt, på gränsen till spöklikt, och det märks på de få personer som är här. De tittar liksom en extra gång, på det där ”vadfalls, en person som inte är en av de övriga 200-nånting stollarna som är här även under intersäsongerna”-sättet.

Det märks även på att det går att gå-klättra hela vägen till Lac du Lou utan att se en enda människa förutom mamma och jag själv. Det var förövrigt gårdagens projekt, och det var både lite vatten över huvudet och en väldigt bra inledning på denna alpvistelse. Efter en lugn morgon inklusive förmiddagsfika hemma hos familjen Fogsgaard så begav vi oss ner mot Boismint, eftersom flera olika leder som var tydligt markerade på min karta började där i krokarna.

Hah.

Det var inte helt enkelt att hitta början på någon av de stigarna kan jag säga, men efter att ha tagit oss upp till den lilla sommarstängda restaurangen vid gamla början av Tetras (i väldigt makligt tempo, tack syrebristen för den), så lokaliserade jag ändå en stig som gick åt rätt håll, liksom på snedden över berget lite högre upp än vad själva sjön ligger.

Peclet är fortfarande snöigt.

En otroligt rolig stig – lite klättrig på sina ställen, en och annan spång och stenbumlingar, blommor överallt och fler fjärilar på några kilometer än vad jag nog sett sammanlagt på ett decennium. Snöplättar här och var, små bäckar med smältvatten, och en helt vidunderlig utsikt ner över Plan de l’Eau och Menuires (som vi redan vet så är inte Menuires särskilt fotogeniskt, men vem bryr sig när omgivningarna är det i kubik..).

När vi kom fram till sjön bestämde vi raskt att vi såklart skulle gå runt den också, vi såg några andra människor på andra sidan som nyss verkade ha gjort detsamma. Det blev sådär lagom spännande, eftersom vattennivån var en aning högre än själva stigen på några ställen. Alternativet att gå tillbaka samma väg som vi kom var inte att tänka på, så istället fick vi vada i (vad som åtminstone kändes som) nollgradigt smältvatten. Hu! Men fint var det, det är väldigt häftigt att se hur allting ser ut på sommaren, och hur annorlunda det är att gå. Som exempel tar det väl någon minut för mig att passera längs hela Lac du Lou med skidor under fötterna, och det är typ som en skråande eftertanke efter att ha åkt ner från Cime Caron. På sommaren är samma sträcka  istället ett litet äventyr till fots.

Mamma och sjön.

Mamma lite mer ovanför sjön.

Mamma på bro över vattenfall vid sjön.

Sjön.

Selfie vid sjön.

Och lite samma sak var det idag. Eftersom det är roligt att se sig om så tog vi Winston och körde bort till 1650, och vandrade in i Vallée des Avals. Ganska lagom eftersom träningsvärken från igår var av den ganska brutala sorten – Avals är inte så backigt, mest rakt fram. (Nackdelen med att gå till Lac du Lou från Val Thorens istället för från Plan de l’Eau – det är uppförsbacke på tillbakavägen.) Avals är hursomhelst dalen som ligger bortanför Courchevel, och på vintern kan man som bekant åka ner dit från Chanrossa/Roc Merlet. Själva ”åket” är inte jättelångt, men sen är det kilometer efter kilometer i en platt dal som bara svischar förbi innan man kommer fram till längdskidspåren i 1650. Min hjärna har aldrig funderat över riktigt hur långt det är, eftersom den på vintern snarare lägger energin på

1. den delen av åket som är brant och kräver fokus

2. att inte ramla i guppiga spår på platten

3. skråspåret ovanför en ravin, min höjdskräck älskar sånt

men det är en bra bit. Första delen går på en brant sluttning, och sen kommer man till en stor äng som är nästan alldeles platt, och sen växlar det mellan smalt och platt-brett några gånger till innan man når trädgränsen (där det börjar gå uppför ordentligt). Ungefär där vände vi, och det var nog ganska lagom med tanke på den kollektiva träningsvärken, och att jag brände nacken igår eftersom jag bara smorde mig en gång på hela dagen (det var korkat).

Längs hela vägen rinner det såklart en bäck, och det bor marmotter lite varstans och är på det hela taget väldigt mysigt, något jag i princip inte reflekterat över på vintern, då är det mer ”håll farten, slipp staka”. På tillbakavägen träffade vi även en massa kor som gick och betade vid den lilla knappliften Granges (vars namn passande nog betyder ”ladugårdar”) och förde ett himla oväsen. Koskällor är definitivt fortfarande en grej här. Hade jag varit ko hade jag blivit tokig på skramlandet, men kor kanske är mindre ljudkänsliga än vad jag är?

Marmotternas dal.

Mamma och utsikten.

En äng och diverse berg.

Mer utsikt.

På vägen hem körde vi lilla vägen från Le Praz till Meribel via La Tania, bara för att. ”Dödsvägen” (alltså gamla vägen från Moutiers till Saint Martin) var stängd för vägbyggen, annars hade vi kunnat ta den också, i sann sightseeing-anda. På vägen ner från Les Allues till Moutiers mötte vi hur mycket cyklister som helst, i varierande stadier av plågad, på väg uppförs. Jag tänker såhär, att uppförs må vara pissjobbigt, men att cykla nerför så långa branta backar skrämmer mig mycket mer. Särskilt med trafik. Håhå jaja, det är ett senare projekt.

Imorgon är det tidig uppstigning – vi ska delta i den årliga getvandringen (jodå) från Saint Martin till Chez Pepe Nicolas, och det innebär att vi ska vara nere i Saint Martin typ klockan åtta. Huah. Vad gör en inte för att delta i de lokala begivenheterna, va?