Onsdag = ledig dag = Hedda cyklar. Typ.

Den sista dryga veckan har det ju som bekant lossnat lite för mig i utförskörandet, tack och lov, så planen för igår var alltid att cykla så mycket jag bara orkar. Dock blev det en lite annorlunda inramning på dagen, tack vare att Marcus kompis som också heter Marcus hade tipsat mig om att de skulle ha någon sorts välgörenhetstävling på Marmot Arms just igår. Eller ja, själva tävlingen var såklart inte på Marmot Arms men det var där den organiserades.

Jag tänkte mest att det är en kul grej, och om inte annat kanske jag kan lära känna lite folk eftersom jag inte har några cyklande kollegor, så jag traskade dit igår efter frukost och anmälde mig. Själva upplägget var väldigt enkelt – anmäl dig i lämplig klass (herr, dam, junior, lag) och se till att med en för ändamålet lämplig app registrera hur många fallhöjdsmeter du orkar köra under dagen. Flest fallhöjdsmeter vinner.

Marcus plan för dagen var att ”ta det lugnt och köra för skojs skull”, vilket innebar hardtail och vanlig cykelhjälm (”har jag fullfacehjälm kommer jag börja ta dumma risker”), men likförbaskat att jag verkligen fick anstränga mig för att ha en chans att hänga med. Men det är som bekant nyttigt att köra med folk som är bättre än en själv, och väldigt roligt. Vågade till och med köra några delar av de röda lederna på Tovière, fast jag får fortfarande kortslutning i hjärnan av de två branta vänsterbermsen i början av Kangoo. En kan inte övervinna alla rädslor på en och samma dag.

Hursomhelst var det väldigt kul, varmt och soligt och jag ägnade merparten av dagen åt att försöka hålla någorlunda jämna steg med Marcus och hans kompisar. Framåt eftermiddagen när jag började bli trött och ofokuserad körde jag tre principvarv på Palafour igen, bara för att säkert nå mitt mål för dagen, vilket var fler fallhöjdsmeter än vad Mont Blanc är högt (alltså 4810-ish). Allra sista vändan var jag så trött att jag höll på att krascha in i staketet vid Bec Rouge för att jag inte orkade bromsa ordentligt, men då var klockan fem i fem och liften skulle stänga så jag hade ändå inte kunnat köra nå mer. Och när jag tvättade cykeln började det såklart att regna.

(Har något mystiskt knak i vevlagret också.. det måste jag se till att kolla upp..)

Egentligen hade jag tänkt att strunta i prisutdelningsdelen av det hela, för jag var helt slut, men killen som skrev in allas resultat konstaterade att jag nog var en av de bästa tjejerna, så efter att ha kollat slutet av Tour de France och tagit en lång dusch så stapplade jag tillbaka till Marmot och fick ta emot en månadsförbrukning av jordnötter och lite annat jox som pris för 6113 avverkade fallhöjdsmeter. Segermarginalen var hela 27 fallhöjdsmeter ner till näst bästa tjej, så det var minst sagt en gnutta flax inblandat, men jag brukar sällan vinna saker som har med fysisk ansträngning att göra (särskilt inte när jag inte anstränger mig för att vinna) så jag är väldigt nöjd ändå. Därefter följde två timmars underhållande galenskap i form av dragning av hysteriska mängder lotterivinster (bäst var ”a pair of wellies filled with an unspecified amount of second hand ladies underwear” – nämnda trosor blev sen runtkastade i lokalen lite på måfå under en längre stund), och några välförtjänta glas öl, och sen gick jag hem och huvudstupade i säng.

Idag har jag träningsvärk typ överallt, mina valkar i händerna har fått valkar, och jag tänker inte göra någonting jobbigare än att jobba, och eventuellt lägga mig och sola vid sjön innan det.

Och köpa avfettning och kedjeolja till min cykel, för den gnisslar, och det är inte okej.