Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Månad: september 2018

Allez, Pionniers!

Chamonix har ett hockeylag.

Jag var vagt medveten om detta redan innan ikväll, men nu är jag definitivt medveten. De är inte speciellt bra, men de spelar ändå i Frankrikes högstaliga – som har det fantastiska namnet Ligue Magnus – och om det säger mer om Chamonix hockeylag eller Frankrike som ishockeynation i allmänhet vette tusan. Hursomhelst.

Alice och Lisa undrade om jag ville med och kolla på match, mot serieledande Grenoble till och med, och eftersom jag avverkade sju avsnitt av The West Wing igårkväll kände jag att någon annan aktivitet än fulstreamning av gamla teveserier nog inte skulle skada.

Alltså gick jag på hockeymatch ikväll, för första gången i livet.

Bäst: Att den föräldrabemannade serveringen sålde crêpes. Dessutom till det facila priset 2€ styck.

Näst bäst: De tre minuterna efter att Chamonix reducerat till 3-5 och faktiskt hade något som liknade en spelidé en kort stund. Mycket kort stund.

Fluffigast: Den jättestora golden retrievern två bänkrader framför oss som ägnade 2,5 timmar åt att inte hitta något bekvämt sätt att sitta på, samt att gosa med allt som kom i närheten.

Sämst: När Grenoble gjorde första målet efter exakt en minuts spel. Hela första perioden var en plåga. Jag finner det ganska talande att Alice (som tydligen går på hockeymatcher rätt ofta) valt sin plats på läktaren utifrån följande insikt: ”they play on this side twice”. Och då menar hon alltså den sidan som målvakten står på. Det är med andra ord rätt ofta som motståndarna huserar på Chamonix planhalva och inte så mycket tvärtom.

Näst sämst: Jag blev regnad på på vägen till ishallen, och var alltså konstant kall i 2,5 timmar.

Men, jag vill bara påminna. På franska hockeymatcher kan en köpa crêpes. Jag gillar crêpes.

Efter matchen (som slutade 3-5, någorlunda rättvist) gick vi till Bar d’Up och jag drack panaché. Fick en genepi av Sam, och kan därmed konstatera att min alkoholtolerans möjligtvis har nått en ny bottennivå. Sedan klockan sju har jag druckit sammanlagt två stora öl och en tvåcentiliters shot, och jag känner mig mer än lullig. Antar att det är sånt som händer när en bara cyklar och vandrar en hel sommar.

Håhå jaja. imorgon är ledigheten över, det var kul sålänge det varade.

Pusshej!

/H

En fyrbent trafikstockning på Petit Balcon Nord

Idag (eller igår, eftersom klockan är efter mitt-i-natten) var jag och cyklade i Le Tour, eftersom det av allt att döma (läs: höjden över havet) finns färre träd att köra på där jämfört med i Les Houches. Den teorin stämde, och det var väldigt, väldigt skönt att kunna ösa på nerför leder som var mer cykelpark och mindre allmänt härk i stuket. Det var lite krångligt att ta sig dit, eftersom gondolen upp från Le Tour enligt vad som verkar vara någon sorts sed denhär sommaren hade gått sönder, så jag fick ta tåget till Vallorcine, äggliften upp därifrån och sedan cykla (och gå eftersom jag är lite lat) grusväg bort till Autannes och de hägrande cykelspåren.

Det börjar bli höst uppe på bergen nu.

Några saker kan konstateras:

1. Utsikten var i vanlig ordning helt bananas, och min mobiltelefon gör den inte rättvisa.

2. Det var två ledbyggare ute och grävde bland bermsen, vilket kändes lite bakvänt eftersom att det var sista dagen som liftarna i Le Tour är öppna för i år.

3. Jag vill egentligen cykla hela vägen ner till Schweiz, men det kändes som en dålig idé eftersom jag var själv och inte har cyklat i området förut.

Schweiz.

Dessutom var det i det närmaste folktomt. Jag var där en halvtimme efter att liftarna öppnat, och det tog mer än en timme till innan jag mötte någon annan på cykel. Det var inte helt tomt på vandrare dock, och precis som i Tignes dyker det då och då upp folk som inte förstår innebörden av de stora skyltarna som varnar folk från att gå på cykelstigarna, med tvärnit och ”putaindemerde” mumlat som följd, men sånt är livet.

Det syns inte, men mitt nackhår har fastnat i vattenslangen och det är Obekvämt.

Det var heller inte tomt på kor, första vändan upp i liften var det en hel skock som höll på att vallas ner från berget, som jag hann ikapp halvvägs ner. Dom korna var dock helt okej, eftersom de blev vallade av både människor och hundar (även om några av korna försökte gå åt ett helt annat håll så målmedvetet att jag misstänker att en av vallhundarna höll på att smälla en säkring).

De jobbiga korna uppstod när jag skulle hem.

Le Tour. Lagom äckelpittoreskt.

Ursprungsplanen var att jag tänkte cykla ner till Le Tour och ta tåget hem från Montroc, men jag hade tid till övers och bestämde mig därför istället för att cykla från Le Tour till Argentière och ta tåget där. Först gick det bra, även om det var mer uppförs än vad jag hade väntat mig (och uppförs är inte jättekul på en tung endurocykel, vilken skräll va?). Sen gick det utförs, på lagom snälla stigar.

Och sedan stod det en ko ivägen, precis där stigen delade sig i två.

Till saken hör att terrängen förutom själva stigen var rätt brant just där, så att braka ut i spenaten och därmed runda koskrället på behörigt avstånd hade varit svårt till fots, och helt klart ogörligt släpandes på en cykel. Sannolikheten att jag hade tappat balansen och rullat hela vägen ner till floden genom några hundra fallhöjdsmeter skog var.. stor, så jag lät bli. Istället stod jag på behörigt avstånd bakom kon och väntade på att den skulle masa sig genom korsningen, vilket inte gick fort alls eftersom den hela tiden åt också. Som tur var skulle den in på den stigen jag inte skulle ta, så efter några stissiga minuter kunde jag fortsätta.

Det var jättekul, lagom slingrigt utförs i lövskogen tills jag kom runt en krök efter kanske en kilometer och fick tvärnita för att inte köra in i baken på ännu en ko. Och den här gången var det ett helt gäng, på led, i snigelfart genom skogen. Inga människor syntes till, så jag bara antar att koskrällena var där på egen hand. Den som gick först verkade inte traska på måfå, men särskilt målmedvetet var det inte. Och precis som tidigare var den omkringliggande terrängen alldeles för brant för att jag skulle kunna skramla mig förbi genom skogen, och att försöka ta sig förbi en ko som är bredare än stigen den går på, ledandes en cykel vars styre också är bredare än stigen är absolut inte att tänka på. Än mindre att försöka ta sig förbi ett helt koppel med kor.

Jag hade kunnat vända och cykla tillbaka till Le Tour, men jag hade aldrig hunnit tillbaka i tid för att ta tåget, så jag tänkte att det var bättre att fortsätta gå i rätt riktning åtminstone, även om tempot var ungefär hundra meter i timmen. Worst case scenario så hade jag väl fått ringa någon på jobbet och förklara läget.

”Ja, jo, jag kommer bli sen för jag har fastnat bakom ett gäng kor på en vandringsstig ovanför Argentière.”

Goddag yxskaft.

Tack och lov så uppenbarade sig en äng som en skänk från ovan en sisådär tjugo minuter i ko-fart senare. Ledarkossan svängde av, och efter diverse misstänksamt blängande mot mig från de andra korna så följde samtliga efter ko nummer ett, och jag kunde braka vidare ner längs stigen, med stressen gnagandes i nackhåret. Att vänta på nåsta tåg var inte att tänka på, då hade jag kommit en halvtimme försent till jobbet, minst, så jag fick helt enkelt låsa dämpningen på cykeln och trampa allt vad jag orkade de åtta-ish kilometrarna hem.

Jag hann till och med duscha (vilket var ett måste, för det är svårt att undvika precis alla komockor när en försöker skynda sig) och var bara tre minuter försenad.

På det hela taget en mycket bra dag, men jag kan konstatera att jag helt klart lider av viss koskräck. Det enkla faktum att jag inte vågade ta upp mobilen och fota kreaturen talar sitt tydliga språk tror jag.

Serpentinparadis

För att komma till Chamonix från övriga delar av Frankrike så kör man uppför en gigantisk vägbro som heter Viaduc des Egratz, och för att komma tillbaka åt samma håll så hamnar man på den gamla vägen som numera är dubbelfiligt enkelriktad neråt, och en hyfsat slingrig historia.

Detta gäller dock inte cyklister, möjligen undantaget cyklister med dödslängtan, eftersom en som bekant inte får cykla på motorvägar. Men det gör inte så mycket, för den cykelvänliga vägen ner från Chamonixdalen som jag hittade idag är så mycket mysigare.

Från själva stan och bort till Les Houches är det hyfsat platt – lite upp och lite ner men inget kaotiskt – och inte mycket trafik eftersom alla som ska längre än inom dalen hamnar på den tidigare nämnda motorvägen (kan man kalla något som bitvis är 30/50-skyltat för motorväg? jag är osäker på om det är flerfiligheten eller hastigheten som avgör). Sen efter Prarionliften i Les Houches bär det uppför rejält, bitvis i lövskog vilket är skönt eftersom det fortfarande har tendenser till att bli smällhett såhär års, och uppförsbacken i sig gör sitt för att överhetta en.

Utsikt mot Servozhållet till.

Lite trött innan utförsbacken.

Efter typ 2,5 kilometer mild tortyr (uppförsbackar kan helt klart vara jättejobbiga även på beskedliga höjder som drygt tusen meter över havet) ligger den lilla byn Vaudagne, som mest är ett gäng pittoreska hus och stugor utspridda i gläntorna längs den serpentinväg som nu ska ta en nerför mot Servoz. Och vilken väg sen.

Smal, men med riktigt bra asfalt (vilket inte alltid är fallet på små vägar i bergen, eller större vägar heller för den delen *host Tignes *host) och i princip bilfri med undantag för dem som bor längs själva vägen, och slingrig på det där sättet att jag liksom inte vågar köra fort med rädsla för att sladda in i någons trädgård eller staket, men det gör ingenting för det är så hejdlöst kul att försöka hitta en vettig linje att köra för optimalt flyt fast jag måste hålla igen farten.

Om alla vägar ändå vore som denna. Och ja, det är Mont Blanc i bakgrunden, såklart.

Vaudagne.

Lägg till en bitvis helt vidunderlig utsikt och att de fyra kilometrarna av slingerväg följs av ytterligare några kilometer nedförslutande raksträcka in mot Servoz som det verkligen går att ösa på på och du har en klart godkänd cykeltur. Enda nackdelen är väl att det är samma väg som gäller för att ta sig tillbaka, om en inte gör som jag och fuskar och tar tåget från Servoz (konsten att inte vara helt dödstrött på jobbet, jag tycker det är helt okej) och sen cyklar från typ Taconnaz eller Bossons tillbaka till stan igen.

Dagens cykelbild på stationen i Servoz.

Det här med de cykelvänliga tågen är helt klart en av mina bästa intryck av Chamonix med omnejd såhär långt. Det är så smidigt. Sen får en stå ut med att koreanska turister tittar konstigt på en och tar kort på cykeln när den hänger i förvaringsstället, men det är ljusår mindre irriterande än de tyska turisterna som fotograferade våra marsvin i trädgården när jag var liten, såatte.

Men ja. Col des Montets är najs, men är man i krokarna och gillar att cykla så missa för allt i världen inte vägen åt andra hållet heller, får väl bli summeringen av dagen.

Nu ska jag sova, natti.

/H

Hedda och träden – en följetong i sjuttioelva delar

Idag har jag haft min första lediga dag i Chamonix som faktiskt spenderats i Chamonix och inte någon annanstans (läs: Sverige). Så vad bättre göra än att passa på att cykla lite?

Fast först behövde jag ju åtgärda min strulande frambroms, och växlarna som om möjligt blev ännu hackigare när jag försökte fixa dem själv.

Det tog en stund, dels för att jag var seg som snor på morgonen, och dels för att det var fler cyklar än min som ville ha verkstadstid. Som tur var fanns det en lucka innan lunch, så jag behövde bara vänta i 45 minuter. Tyvärr resulterade det i att jag precis missade ett av tågen till Les Houches, varpå jag fick den briljanta idén att jag skulle cykla dit istället. Typ en mil. I typ 30 grader och knallsol, på en tung endurocykel med en sadel som inte går att höja till vettig tramphöjd för mina långa ben.

Det var svettigt, och jag ifrågasatte mig själv säkert tio gånger, men tillslut kom jag fram till en ägglift som heter Prarion, fick köpt ett liftkort och krånglat in mig själv plus cykel i det lilla ägget, och då kändes allting lite bättre igen. Dessutom var det svalt och skönt uppe på berget.

Det kändes även bra de första typ trehundra metrarna av den blå/röda leden nerför, innan jag kom in i skogen på riktigt.

Ni som följt denhär bloggen sedan ursinnes tider kanske minns att jag haft konflikter med träd tidigare, framförallt när jag säsongat i Valdi och Serre. Det visar sig att jag och träden inte är så bra kompisar på cykel heller, åtminstone inte när det är brant, och rotigt, och löst, och jag inte har en aning om vad som händer bakom nästa sväng.

Karaktärsdanande, är väl ett sätt att beskriva det. Eller bara oheligt jävla frustrerande, för egentligen är rötterna och allt knix bara en mer utdragen och brantare variant av rötterna i Slättenskogen som jag bråkat med sedan jag var liten, men bara för att de befinner sig i en konstant utförsbacke blir dom oändligt mycket läskigare att ha och göra med.

Mellan alla rötter och osmickrande semivurpor (jag försöker stanna och hoppa av cykeln men får cykeln över mig och faller framstupa i ett enda orange trassel) uppstod kortare stunder av flow, när jag nästan inte var varken arg eller rädd, men det tar på krafterna att vara konstant mer eller mindre vettskrämd så efter två varv cyklade jag över till toppstugan och köpte ett glas (svindyrt men hemmagjort och väldigt gott) iste och satte mig och betraktade Mont Blanc ett tag för att vila mina nerver.

Mina fötter, ett glas med iste, och berg.

Sen körde jag två varv till, ramlade bara två gånger, och efter det sa både armarna och huvudet ifrån, så då tvättade jag cykeln jättenoga eftersom där fanns en bra cykeltvätt, och rullade ner till tågstationen där jag tillbringade femtiofem minuter med att vänta på tåget (jag hade teoretiskt sett kunnat cykla hem på kortare tid, men jag var alldeles för trött) och att nästan smälta bort i värmen. Jag vet inte om det brukar vara såhär smällhett här i september eller om det är något som är fel, men det är väldigt varmt, det är det. Jag har levt i relativ kyla sedan mitten av juni så min inre almanacka är djupt förvirrad just nu. Årstider, vad är det, liksom?

Tröttmössa.

Den väldigt lilla stationsbyggnaden i Les Houches.

Såhär avslutningsvis bör jag kanske påpeka att även om det låter som att jag har haft världens jobbigaste dag så känns det inte så såhär i efterhand. För även om jag bevisligen är urkass på att cykla brant, rotig stig så har jag faktiskt redan överkommit en massa rädslor denhär sommaren *host* den brantaste vänstersvängen i Kangooride *host*, och det kan inte gå bra alltid. Och nästa gång jag cyklar i Les Houches så vet jag vad som väntar, och bara det kan faktiskt göra skillnad.

À bientôt!

/H