För att komma till Chamonix från övriga delar av Frankrike så kör man uppför en gigantisk vägbro som heter Viaduc des Egratz, och för att komma tillbaka åt samma håll så hamnar man på den gamla vägen som numera är dubbelfiligt enkelriktad neråt, och en hyfsat slingrig historia.

Detta gäller dock inte cyklister, möjligen undantaget cyklister med dödslängtan, eftersom en som bekant inte får cykla på motorvägar. Men det gör inte så mycket, för den cykelvänliga vägen ner från Chamonixdalen som jag hittade idag är så mycket mysigare.

Från själva stan och bort till Les Houches är det hyfsat platt – lite upp och lite ner men inget kaotiskt – och inte mycket trafik eftersom alla som ska längre än inom dalen hamnar på den tidigare nämnda motorvägen (kan man kalla något som bitvis är 30/50-skyltat för motorväg? jag är osäker på om det är flerfiligheten eller hastigheten som avgör). Sen efter Prarionliften i Les Houches bär det uppför rejält, bitvis i lövskog vilket är skönt eftersom det fortfarande har tendenser till att bli smällhett såhär års, och uppförsbacken i sig gör sitt för att överhetta en.

Utsikt mot Servozhållet till.

Lite trött innan utförsbacken.

Efter typ 2,5 kilometer mild tortyr (uppförsbackar kan helt klart vara jättejobbiga även på beskedliga höjder som drygt tusen meter över havet) ligger den lilla byn Vaudagne, som mest är ett gäng pittoreska hus och stugor utspridda i gläntorna längs den serpentinväg som nu ska ta en nerför mot Servoz. Och vilken väg sen.

Smal, men med riktigt bra asfalt (vilket inte alltid är fallet på små vägar i bergen, eller större vägar heller för den delen *host Tignes *host) och i princip bilfri med undantag för dem som bor längs själva vägen, och slingrig på det där sättet att jag liksom inte vågar köra fort med rädsla för att sladda in i någons trädgård eller staket, men det gör ingenting för det är så hejdlöst kul att försöka hitta en vettig linje att köra för optimalt flyt fast jag måste hålla igen farten.

Om alla vägar ändå vore som denna. Och ja, det är Mont Blanc i bakgrunden, såklart.

Vaudagne.

Lägg till en bitvis helt vidunderlig utsikt och att de fyra kilometrarna av slingerväg följs av ytterligare några kilometer nedförslutande raksträcka in mot Servoz som det verkligen går att ösa på på och du har en klart godkänd cykeltur. Enda nackdelen är väl att det är samma väg som gäller för att ta sig tillbaka, om en inte gör som jag och fuskar och tar tåget från Servoz (konsten att inte vara helt dödstrött på jobbet, jag tycker det är helt okej) och sen cyklar från typ Taconnaz eller Bossons tillbaka till stan igen.

Dagens cykelbild på stationen i Servoz.

Det här med de cykelvänliga tågen är helt klart en av mina bästa intryck av Chamonix med omnejd såhär långt. Det är så smidigt. Sen får en stå ut med att koreanska turister tittar konstigt på en och tar kort på cykeln när den hänger i förvaringsstället, men det är ljusår mindre irriterande än de tyska turisterna som fotograferade våra marsvin i trädgården när jag var liten, såatte.

Men ja. Col des Montets är najs, men är man i krokarna och gillar att cykla så missa för allt i världen inte vägen åt andra hållet heller, får väl bli summeringen av dagen.

Nu ska jag sova, natti.

/H