Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

År: 2019 (sida 1 av 2)

Lösgrus och min inre fartdåre

Det går undan i vädersvängningarna här just nu. Igårkväll när jag gick hem från Carrefour hade det fallit snö uppe på Pic Blanc, och idag höll jag på att få komplett värmeslag för att jag gjorde misstaget att ta på mig underställströja när jag skulle cykla upp till Col de Sarenne. Jag fick svänga förbi hemom och dumpa kläder innan jag fortsatte ner till kurva sju för att plåga mig tillbaka till byn.

Jag har börjat tycka alldeles för mycket om att cykla utförs, förresten. Inte så att jag bombar iväg i sjuttio blås, men nuförtiden kör jag iallafall om pelikanerna som är ovana nog att inte hålla i bocken.

Och jag lyckades ta QOM på det superfåniga segmentet i Altiportbacken, till slut. Jag ska inte påstå att jag lagt ner min själ på det direkt, men när jag upptäckte att jag var tre sekunder ifrån utan att ens ha försökt så kunde jag inte låta bli att faktiskt anstränga mig, och i lördags lyckades jag inte, men nu så. Men det är verkligen skumt – vem skapar ens ett segment som slutar halvvägs upp för en backe?!

Iallafall så har jag bestämt mig för att bli här några dagar till, vädret är fint igen och det är gött med hemester.

Förresten så var det nog sista vändan upp till Col de Sarenne för den här sommaren idag. Asfalten där har ju aldrig varit något att hurra över (snarare håll hårt i styret och hoppas på det bästa, i nerförskörningarna), men sedan förra gången jag var upp där har de hällt ut reparationsgrus i typ varenda grop längs hela vägen från Altiporten och upp. Å ena sidan najs, för det betyder ju att de ska göra något åt skumpvägarnas skumpväg, och å andra sidan verkligen inte najs eftersom reparationsgruset än så länge är löst, vilket innebär att det går att slira runt lite hur som helst om en inte passar sig.

Snacket på byn gör just nu gällande att det är 65 procents chans att det blir en Touretapp hit nästa år, så det är väl läge att fixa till bakvägen av den anledningen då, om inte annat. Tiden får utvisa.

Nu ska jag sova, imorgon är tanken att jag ska cykla till La Bérarde.. hmm..

Les Mines de l’Herpie

Plötsligt blev det kallt här, höst på riktigt liksom. Och eftersom jag dels är lite sleten efter förra veckans tvåhjulsbravader, och mina varma cykelkläder dessutom ligger och gör extrem nytta i en låda i Hönshuset har jag inte känns någon överväldigande lust att ge mig ut och cykla de senaste dagarna. Men vara inomhus hela tiden duger ju inte heller, så igår eftermiddag släpade jag mig ut på promenad i snålblåsten.

Planen var att gå upp på ängen vid Altiporten och se om jag kunde hitta någon mysig stig och i möjligaste mån undvika korna (de är skrämmande, okej) och sätta mig någonstans och äta en våffla. Föga förvånande slutade det med att jag fick feeling och råkade gå en dryg mil.

Det börjar bli höst på riktigt nu, det syns på gräset.

Först hittade jag romarvägen, och efter att ha följt den en bit korsade den grusvägen som leder upp till de gamla gruvorna, och eftersom jag inte har varit uppe vid gruvorna innan tänkte jag att dit ska jag minsann gå. Lite trökigt eftersom hela uppvägen är just grusväg, men på tillbakavägen kunde jag följa Megavalanche-leden i princip hela vägen. Det gjorde jag dock inte eftersom jag hamnade i kohagen på slutet och raskt bestämde mig för att ta en liten omväg runt några klippor på väg tillbaka mot byn.

Hursomhelst så tänkte jag ta och skriva lite om gruvorna, eftersom jag själv raskt tappade bort en och en halv timme på Google när jag kommit hem, och jag gillar att veta saker om min omgivning.

Det har pågått gruvdrift här i krokarna sedan ursinnes tider, eller ja, tolvhundratalet ungefär (källa: informativ skylt vid Brandes-ruinerna strax utanför byn), och från början var det silver som de grävde efter. Bara det att folk bodde här uppe på klippan redan för över sjuhundra år sedan är smått otroligt, men silver var värdefullt, och handelsvägarna över bergen har gått i närheten ungefär hur länge som helst också, så jag antar att det ger mening.

Combe Charbonnière, med de mystiska högarna.

Silvergruvorna försvann någon gång efter medeltiden, och kolgruvor blev det nya svarta (höhö) eftersom här finns en massa fin antracit i bergskammarna upp mot Pic Blanc. Det som är lite spännande är att gruvdriften fortfarande var igång när skidturismen fick fart – de första liftarna här byggdes redan på 30-talet (jag ska inte gå in på en jätteutläggning om Jean Pomagalski idag, men han uppfann den kopplingsbara knappliften, och han kom härifrån) och kolgruvorna lades ner först 1951, efter att en lavin tragiskt nog haft ihjäl tolv gruvarbetare. I botten av den branta lilla dalen där gruvorna ligger finns ruinerna av gruvarbetarnas logement fortfarande kvar, precis nedanför en nuvarande refuge, och här och var är det stora, svarta högar som ser misstänkt kol-aktiga ut, som jag antar bara blivit kvar efter att gruvorna stängdes.

Gruvbyggnadsruinen.

En grej som inte längre finns kvar, men som jag stött på spår av på andra ställen här i krokarna när jag varit ute och knatat är den helt sanslösa gondolbanan som byggdes för att transportera kolet från gruvorna och hela vägen ner till Bourg d’Oisans. Det är lite svårt att förklara för någon som inte har varit här, men Alpe ligger typ som på en platå, några delar av byn balanserar nästan på klippkanten, och öster om byn går en djup ravin som heter Gorges de Sarenne. Och någon gång i början av 1900-talet får en ingenjör ett infall och lyckas bygga en jäkla gondolbana för att transportera kol över denna jätteravin som är flera hundra meter djup och minst lika bred. Om man tillexempel går stigen upp på motsatt sida av ravinen från byn sett, så kommer det ett fundament vid stigens högsta punkt, med en informativ skylt om att där en gång fanns en pylon tillhörandes nämnda gondolbana.

Det är spännande vad folk har lyckats bygga genom åren, och jag kan inte låta bli att undra hur i helskotta de lyckades få en vajer över dalen, det kryllade ju inte av helikoptrar förr i tiden direkt. Får ta och googla lite till..

Avslutningsvis vill jag dela med mig av en bild på en snöskoter som inte kan sägas vara annat än långtidsparkerad. Hörs.

Tjovars.

Efter kurva sexton är det lugnt, typ

Såhär i efterhand var det nog inte mitt livs bästa infall att ta mig an sommarens stora projekt samma dag som jag skulle jobba sommarens sista service. Men med en halvtaskig väderleksrapport framöver, och insikten om att början av den kommande veckan till 99% skulle tillbringas med en stålboll och kemikalier skrubbandes rent köket så fick jag lite nu eller aldrig-känsla i söndags. Dags för Les 21 Virages, Montée de l’Alpe d’Huez.

Det må bära eller brista, lite så. I värsta fall bonkar jag mellan Ribot och Huez och då får jag väl ringa en intet ont anande Ben och be honom komma till undsättning, typ.

För den oinsatte så är huvudvägen (det finns två till) upp till Alpe d’Huez ökänd tack vare det där spektaklet till cykeltävling som passerar förbi här med ojämna mellanrum (även om det numera är med en relativt regelbunden frekvens om vartannat-vart tredje år ungefär), och alla tokfånar till amatörer som inspirerats av vad proffsen gör och också vill testa. Så också jag, därför förbehåller jag mig rätten att använda uttryck som tokfånar.

Första gången Touren drog förbi här var 1952, Fausto Coppi vann både etappen och hela Touren efter att ha ryckt sex kilometer från toppen av klättringen, och senast de var här var i fjol när Geraint Thomas gjorde precis samma sak, och blev den förste walesaren att göra så. Totalt har det varit målgång här uppe 30 gånger.

Alpe är varken den högsta, längsta eller brantaste klättringen, men det är något med den som får folk att gå i spinn. Det är utan tvekan tillräckligt långt, brant och högt för att göra saker och ting spännande eller genomvidriga (beroende på vem man är), och hela inramningen med vägen som knäcker från tvärplatt till vidrig uppförsbacke på bara några meter efter en nittiograderskurva nere i botten av dalen är speciell. Nerifrån avtaget från stora (nåja) vägen mellan Grenoble och Briancon går det knappt att urskilja de första kilometrarna av serpentiner – byn La Garde sticker upp bland träden, men vägen? Nä. Det är bara en vägg och träd. Lägg till att bergssidan som vägskrället slingrar sig uppför ligger rakt i solen, och stenväggarna på vägens insida reflekterar tillbaka solljuset och skruvar upp temperaturen längs vägen en bra bit över vad som nu står på en egentlig termometer, och du har ett bra recept på att bli riktigt jävla schleten.

Följ pilen, they said. It will be fun, they said.

Så ja, inte mitt livs bästa infall.

Eftersom jag trots allt har hyfsad självbevarelsedrift tog jag den lugna bakvägen över balkongvägen till Villard-Reculas ner, och stannade till på lekplatsen i Allemont och åt min medhavda macka. Sen var det plattmilen längs stora vägen bort till Bourg d’Oisans, tre djupa andetag och hoppas på det bästa. Det är märkligt, men jag hade nästan exakt samma känsla när jag cyklade de sista kilometrarna på platten som jag fick när Lisa tvingade mig att åk Balder för första gången. Den där av ”helvete, nu kan jag inte ångra mig, nu måste jag genomlida det här”, med den skillnaden att Balder är över på 1,5 minut och även om det inte är någon bra idé så går det att blunda genom hela alltet.

Den taktiken är inte applicerbar på att cykla uppför berg. Och det var definitivt inte över på en och en halv minut heller. Äugh.

En bild från när jag vandrade häromdagen, den får vara med för att man ser en stor del av vägen. Det är bara från sjuan och upp som inte får plats alls.

Jag trodde jag skulle bonka innan jag kom upp till första kurvan. Helt ärligt, de första kilometrarna är så äckligt branta, och då har jag tack och lov ändå ägnat sommaren åt att anamma taktiken ”lägsta växeln i direkt och vad du än gör andas inte för fort” så fort jag cyklat uppför något längre än ett par hundra meter. Hej och välkommen till de värsta 13,8 kilometrarna av ditt liv.

Fast det är inte sant. Snarare de värsta tre kilometrarna. För tro det eller ej, efter att ha stannat i La Garde och druckit vatten och ätit en massa saker med mycket socker i så var det inte så hemskt.

Varmt? Ja. Inte minst eftersom jag är ett rikspucko och cyklar upp mitt på dagen i stekande sensommarsol istället för tidigt på förmiddagen som alla smarta locals gör.

Jobbigt? Ja. Prova att cykla uppför Tröingebergsbacken, den branta första biten mellan viadukten och kiosken typ, fast att den är mer än en mil lång och slutar högre upp än toppen av Åreskutan.

Ifrågasätter tillvaron typ halvvägs upp.

Men efter La Garde är det ”bara” typ sju-åtta procents lutning, och i svängarna är det nästan helt platt så varje serpentin innebär trettio sekunder av återhämtning om man som jag cyklar extremt sakta just där. Så ja, den korta sammanfattningen blir att om en bara lyckas ta sig till La Garde och därefter tar det i ett monotont tempo och kommer ihåg att dricka med jämna mellanrum så är det fullt görbart. Och ärligt talat, de allra flesta som cyklar upp en random sommardag stannar både en och fem gånger för att ta kort, och äta, och hämta andan. Mängden lycrasvetton som plågar sig upp på under en timme är inte stor. Själv tog jag en rejäl paus vid St Ferreol-kyrkan, precis nedanför Huez, i kurva nummer sju som även är känd som Dutch Corner för att den fylls till bredden av festande holländare varje gång det är Touretapp. Det är ett bra stopp för där finns gott om plats, bänkar i skugga, toa och vattenkran. Och under mina vanliga träningsrundor uppe på berget brukar jag cykla ner dit och vända, så det kändes vettigt att hämta andan där och sen bara ha den välkända biten kvar.

Paus i Dutch Corner.

Ifrågasätter tillvaron igen, men i skuggan den här gången.

En grej som är lite fånig med Alpe är att det finns två ”målgångar”. Dels den riktiga Tourmålgången som glammigt nog ligger vid inkörsporten till ett underjordiskt parkeringsgarage halvvägs uppför Boulevard du Rif Nel (en orimligt bred gata som går i kanten av övre delen av byn, precis jämte pisten), och dels ”turistmålgången” som ligger där vägen planar ut efter Virage 1, precis vid turistbyrån och det lilla kluster av restauranger och butiker som utgör centrum i den gamla, nedre delen av byn. Mellan de två är det knappt två kilometer, men uppförslutningen är mycket snällare är innan, och det går till och med nerför en kort bit, så det vanliga beteendet är att folk stannar vid turitmålet, hämtar andan, och förr eller senare cyklar upp till den riktiga mållinjen också. Så även jag. Dessutom lyckades jag slå mitt personbästa på slutspurten med flera sekunder, inte illa pinkat efter att ha flämtat mig uppför alla 21 svängarna. Eller 22 för att vara petig, den sista hårnålskurvan inne i byn precis vid Langleyhotellet har nummer 0.

Sidospår om att hårnålskurvorna har nummerskyltar: Nuförtiden är de mest förknippade med cyklingen, och varje nummerskylt har namn och årtal för en eller två etappvinnare (de fick börja dubblera när antalet skyltar inte räckte till längre), men ursprungligen så tillkom skyltarna för att snöplogarna skulle veta var på vägen de befann sig om de plogade i dålig sikt. Fullt förståeligt, för typ halvvägs kommer ett gäng kurvor som är väldigt lika varandra i avstånd och lutning.

Den obligatoriska efter-bilden.

Förutom att jag var rätt nöjd med mig själv för att jag tagit mig upp, och lite stressad för att jag skulle börja jobba om mindre än en timme så kändes det märkligt tomt när jag cyklat klart. Och jag tror att det har mindre att göra med att jag passerat mållinjen femtioelva gånger redan, till fots och på såväl mountainbike som landsvägshoj, och mer att göra med att vem bryr sig? Det låter nog (är nog) lite dystert, men de allra flesta cykelturister som plågar sig upp hit har sällskap. Antingen av andra som cyklar, eller av ickecyklande familj/vänner som väntar på toppen, och när de svettats klart och tagit den obligatoriska bilden vid ”I DID IT”-skylten så tar de en öl eller kaffe i solen någonstans och pratar om dagens bravader. Vad gjorde jag? Jag cyklade hem, bytte om och gick till jobbet och så var det inte mer med det, vilket är ett lite mesigt slut på något som varit mitt stora mål och min stora skräck hela sommaren, och som tonårsversionen av mig själv aldrig hade trott att jag skulle kunna klara.

Jag tror jag behöver fler cyklande bekanta. Folk att tjöta med som förstår. Men dårar växer inte på träd.

Hur som helst är jag mycket nöjd med mig själv.

Får se om jag hinner med Col de la Croix de Fer eller Col du Galibier också innan sommaren försvinner, de är förmodligen ännu värre, huvva.

Pusshej!

/H

Det här med att begränsa sig

När det kommer till saker jag gillar så är jag rätt usel på det, om en säger så.

Inte blir det bättre av att jag förtillfället är bosatt på en plats som skryter med i runda slängar 300 soldagar om året. Det har vart en dag med komplett uselt väder här sedan jag kom hit. En dag. Och typ tio i början när det var odrägligt varmt, men solen sken ju i vilket fall, och så länge solen skiner har Heddacarolina kli i benen.

Hursom – kombinationen cykla i genomsnitt 4-5 timmar om dagen plus jobba mellan 6 och 8 timmar efter det börjar ta ut sin rätt – jag är supertrött, fast ändå inte på ett oskönt vis. Bara trött. Idag ska jag iallafall försöka ta det lite stilla, klockan är strax efter tio och jag har fortfarande inte flyttat mig från sängen. Men sannolikheten att jag inte skulle cykla en sväng innan jobbet? Obefintlig.

Fast kanske bara en sväng ner till Huez. Eller två. Eller fem. Egentligen hade jag tänkt vandra, men det finns ingenstans i den omedelbara närheten just nu som jag vill gå till och som inte är invaderat av Megavalanche, alternativt överbefolkat av folk som tagit sig dit medelst bil (*host* Lac Besson *host)*. Missförstå mig rätt, jag är inte emot tillgänglighet och så vidare i största allmänhet, men idag är inte dagen som jag traskar otaliga kilometer i uppförsbacke för att ta mig till en plats med femtioelvatusen turister, en parkeringsplats och en restaurang, hur vackert där än må vara.

Det är lite som att jag får kli i tänderna av folk som tar bilen till Lac du Lou. Jag fattar att inte alla orkar ta krångelstigen från Val Thorens, framförallt inte på tillbakavägen för sista backen upp till byn är mördande jobbig, men när sällskap som varken innefattar små barn eller folk med svårigheter att röra sig sladdar upp på grusvägen till refugen i nån jävla pickis eller stadsjeep, då ser jag rött. Förlåt. Promenadvägarna från både Plan de l’Eau och Chez Pepe Nicolas är extremt tillrättalagda, och lite på samma sätt som att heliski är förbjudet i Frankrike av både miljöskäl och den fina tanken att ingen ska kunna köpa sig till de mest storslagna naturupplevelserna utan vara tvungen att ta sig dithän för egen maskin, lite så känner jag att det borde lagstiftas för att krångla till livet för de människor som tar bilen så långt det någonsin är möjligt. (Se även diverse halländska stränder för en plattlandsvariant av samma fenomen.) Äugh.

Nu ska jag äta frukost och cykla en sväng så jag slutar morra över den förslappade mänskligheten.

Förresten! Innan jag tappade tråden och började ha en massa Åsikter™ så hade jag egentligen tänkt nämna att jag lyckats skaffa mig ännu en QOM på Strava, den här gången på den blå leden som, eftersom den går rakt under DMC-liften, har det passande namnet Run DMC. Fråga mig inte hur det gått till, men med tanke på hur få tjejer jag ser som cyklar utförs ordentligt här (Megavalanche är f.ö. en ofantlig korvfest, jag snackade med en tysk kille igår som sa att det bara är 55 tjejer som kör i år, det är nästan så jag blir sugen på att anmäla mig själv till 2020 fast ändå inte för jag är både för feg och för dålig och helt utan tävlingsinstinkt – jag skulle bara ge upp halvvägs nerför den snöiga biten och det har jag ingen lust att betala 100 euro för att göra, det kan jag göra gratis på min fritid) så råder det ingen mördande konkurrens direkt.

Däremot lär det nog dröja innan jag lyckas med detsamma på någon röd led, håhå jaja.

Iallafall, det här med Strava är kul – både för att jag kan se vart jag varit och irrat runt, men också för att jag faktiskt ser att jag utvecklas, vilket inte alltid är så enkelt eftersom jag ofta cyklar själv.

Nu: ett nytt försökt på detdär med frulle.

Peas!

/H

Vem har målat mina bältdjur blåa?!

Rubriken är en hommage till en av mina absoluta favoritseriestrippar – en där Nemi blir väckt av att telefonen ringer, varpå hon yrvaket vrålar ”HUR VÅGAR DU RINGA MIG EFTER ATT HA MÅLAT ALLA MINA BÄLTDJUR BLÅA??!”.

Ungefär så kände sig min hjärna klockan 08:04 imorse när Ben ringde och frågade mig hur man får igång fritöserna på jobbet (en sak som alltid stämmer i all  världens restaurangkök är att diverse köksutrustning har egendomligheter för sig som inte finns förklarade i någon bruksanvisning utan kräver personlig kännedom och en rätt stor dos tur innan utrustningen ifråga gör något som är i närheten av det som kan förväntas av den, ähum, sidospår).

Jag, eller min hjärna, var vid tillfället extremt upptagen med en dröm där jag precis höll på att ta reda på om min gamla kassettbandspelare/radio fortfarande funkade, och blev inte så lite desorienterad av att

1. bli brutalt väckt av telefonen 26 minuter innan det första larmet skulle gå igång

2. vakna i Alpe d’Huez när jag i drömmen befunnit mig i någon sorts hittepåversion av Stockholms skärgård

Lagom förvirrande.

Kassettbandspelarradion lever och frodas förresten såvitt jag vet i pappas badstuga.

Rapport från en mycket stillsam tisdag

Lågsäsongen har sänkt sig som en himmelsblå filt över nejden och de senaste dagarna har det varit sympatiskt folktomt överallt. Tempot på jobbet har också gått ner en aning sedan vecka sju, vilket är både skönt och irriterande. Det blir liksom lätt lite sömnigt när en är van vid att jobba i 110 knyck och plötsligt inte behöver hålla totalt vansinnestempo. Men förr eller senare kommer det säkert en snöstorm och då står en där igen med barbecuesås på hela underarmarna.

Hursomhelst är det väldigt njutbart just nu. De senaste dagarna har jag åkt snowboard, både för att det är kul och för att jag har en mindre konflikt med min högerpjäxa och därför tar tillfället i akt att låta högerfoten mysa i mjuka snowboardboots istället. Igår åkte jag så många varv i Moraine att jag tappade räkningen, men det var många och det var kul. Det är fortfarande så med snowboard att jag kan märka skillnad från gång till gång, och det är väldigt motiverande. Lite mindre motiverande att mina bindningar definitivt börjar ge upp, men reorna borde börja snart så jag ska nog kunna åtgärda det också. Tycker ändå att elva år är en helt okej livslängd på ett par snowboardbindningar.

Och nu kan jag åka över den lilla branta knalten till vänster i backen utan att stanna och oroa mig för saker och ting, och det tycker jag är himla trevligt.

Var ute igen imorse innan jobbet och det gick bra igen, vilket också kan ha och göra med att jag inte bara åker bräda när det är skitväder och/eller jag är bakfull. Det har annars varit ett signum, åtminstone enligt Hanna. Hedda på bräda om solen skiner = bakis. Fast det stämmer alltså inte längre.

Och med start imorgon blir det snowboardpaus i några dagar, det är dags att köra in sig på ett par nya skidor. Mina älskade pistskidor har åkt på ett par stenar för mycket och är i största allmänhet rätt slutkörda efter drygt två säsongers intensiv användning, så idag damp det ner ett par nya lagg till mig lagom tills att jag kom till jobbet (får saker skickade hit eftersom det är mer sannolikt att någon är här än hemma i lägenheten). Typ samma sorts skida som de jag haft innan, men lite längre, lite styvare och med tre meter längre svängradie (Rossi Hero LT 172 om någon faktiskt undrar). Så imorgon ska jag ut och skrämma skiten ur mig själv i någon lämpligt folktom backe har jag tänkt. Det blir lätt så att jag kör lite för fort när jag får feeling och eftersom merparten av de få veckisar som faktiskt är här denna veckan är så exemplariskt instabila så tänker jag att jag ska hålla visst avstånd till dem.

I övrigt händer det inte så mycket, Jamie är i Morzine igen, på sin allra sista kurs innan han är helt klar så jag hoppas att han klarar den så han aldrig behöver åka till Morzine igen (inget ont om Portes du Soleil men de verkar ha väldigt dåligt med snö där mest hela tiden..). Så förhoppningsvis blir han godkänd så kan vi ha en riktig brakfest sen när han kommer tillbaka.

På torsdag är det kanske storslalomträning igen (hoppas hoppas, det vore kul att få testa med den nya skidorna) och om väderleksrapporten håller i sig så kanske vi kan få lite aprilpuder nästa vecka.

Det var nog allt för nu.. nu ska jag ta och marinera tio kilo revbensspjäll innan kvällsruschen börjar.

Pusshej!

/H

Apelsinkakor, bloggmorgon och solidarity forever

Finns det något drömmigare än att jobba 11-16 en dag när solen skiner?

Ja, absolut.

Men, eftersom jag under inga omständigheter vill jobba på söndag när mamma kommit hit, och ändå ville göra någon sorts försök att få ihop timmarna jag ändå inte behöver jobba tack vare övertiden jag samlade på mig i början av säsongen så tog jag en för laget och schemalade mig själv på detta fantastiska dagspass idag, tjoflöjt.

Egentligen handlade det mer om att jag inte ville sätta någon av de andra på nämnda fåniga dagspass, och att jag hellre har dagen fri imorgon för då har jag träning 12-14.

Iallafall.

Jag hade som plan att jag skulle göra som i tisdags och kuta ut i backen i 1,75 timme innan jobbet, men nu ligger jag här och bloggar istället. Sen tänker jag gå upp och göra en stor kopp varm choklad med tillhörande polarkaka-fast-inte-riktigt och lyssna på P4 Stockholm och glädjas åt att den tiden av mitt liv när jag tillbringade två timmar om dagen på pendeltåg och bussar är sedan länge förbi.

(Jag hade det bra i Stockholm, det hade jag. Men jag har det bättre här trots allt.)

Försöker vara lite snäll mot mina ben och knän också. I förrgår var en relativt lugn dag för benen – jag jobbade långpanna och var alltså bara ute i 1,75 timme på morgonen. Lagom för att jag skulle komma till jobbet och vara såpass sprudlande glad och energisk att Hanna blev uppriktigt förvånad. Det är inte direkt standard att Hedda kommer till långpannor med ett överskott av positiv energi, men den senaste månaden har jag haft så få av den varan att jag liksom inte kan med att vara tjurig. Visst om det hade varit en puderdag, men när det är en vanlig sportlovsdag med femtioelvatusen mer eller mindre korkade veckisar i backarna och jag dessutom hunnit åka lite innan jobbet? I förhållandevis obefolkade backar till och med? Då gäller det att vara positiv. Plus att jag verkligen gillar att jobba med David och det fick jag göra i förrgår.

Dessutom visste jag sedan innan att jag skulle göra både kakor och cheesecake, och det tar sin lilla tid, och det var jag mentalt inställd på. Kakorna blev förövrigt jättegoda, även om jag glömde bakpulvret. Knepet är apelsinzest, och apelsinjuice. (Ja, jag har dille på att ha zest av olika slag i absolut allt.) Ska ha lite mindre socker i nästa gång bara. Det kan även ha varit så att jag åt så mycket cheesecakesmet att jag inte var hungrig när det var dags för personalmat, håhå jaja.

Dessutom gick strömmen bara tre gånger under kvällsservicen – standardhöjning!

Igår vaknade jag upp till ännu en dag av solsken och liftköer, sådär lagom degig i huvudet som en blir av att jobba tretton timmar och sedan sova sex-och-en-halv. Som tur var så fick jag en extra vaken timme på mig att verkligen vakna till eftersom Jamie satte ett förbryllande rekord i att vara seg. Han brukar vara punktlig, men jag hann åka och leta efter honom vid tre olika liftar i Menuires, och sedan ha en Caprisonne-och-Twix-solo-paus i solen nere vid Tortollet medan jag väntade, så jag klagar inte. Och när han väl dök upp hade de groteska liftköerna i Roc 1 och Roc 2 glesats ur en gnutta, och det var inte heller så dumt.

Jamie har en av sina BASI 4-examina om två veckor, så projektet för dagen var bara att hitta en backe som var tillräckligt obefolkad för att öva teknik i, och som så ofta är fallet när det kommer till att undvika folkmassor är ”Tougnete 2 mitt på dagen” svaret på alla ens frågor. Själv fick jag agera försökskanin och det är både positivt och irriterande att Jamie sällade sig till alla andra människor med koll, och konstaterade att jag rör mig för hastigt upp ur sväng, och att jag har svårt att sätta jämnt tryck i andra halvan av svängarna när jag kör kortsväng.

Seasoncampträningen igår var också på temat kortsväng, som en mjukstart inför pucklarna vi ska ta oss an på fredag (hjälp!), och efter i princip en hel dags åkning dedikerad till kortsvängar så har jag nu huvudet fullt av en lång lista på saker jag ska jobba med, framförallt pendling och att göra något åt min fåniga armföring (kortare stavar!).

Hrmpff.

På kvällen hade jag tänkt tvätta, men jag hade ingen lust så jag tog ett långt bad och sedan kröp jag upp i sängen och kollade på Pride. Jag har tänkt se den filmen i flera år men inte kommit mig för, och det är bara att konstatera att den är uppe där med Billy Elliot, Wall-E, Upp och Amélie på listan över ”filmer jag kommer tjata om att folk måste se i resten av mitt liv”.

Som jag fulgrät i slutet. Vilken film!

Sen somnade jag till ett avsnitt av Barnmorskan i East End bara för att det kändes som en bra avrundning.

Avslutningsvis vill jag bara berätta att jag efter elva år i Frankrike kommit ett steg längre i sökandet efter något som är likvärdigt extrasaltat Bregott när det kommer till smörgåspålägg. Sist jag var nere i Moûtiers så hittade jag en demi-sel-version av smöret jag alltid brukar köpa, och även om jag inte riktigt förstår hur demi-sel rakt översatt kan hänga ihop med extrasaltat så är smakupplevelsen faktiskt inte så långt ifrån. Mina mackor har den senaste tiden blivit väldigt mycket bättre. Jag är nöjd.

Om de nu bara kunde börja tillverka funktionsdugligt havregryn och normala köttbullar också så skulle det bara vara mellanmjölk, falukorv och Marabouchoklad kvar på listan över matvaror som jag saknar konstant.

Pusshej!

/H

Dags för en paus

Jag har tappat räkningen på hur många dagar det var sedan jag inte åkte skidor (eller snowboard) senast. Tror det är 16 eller 17. Hursomhelst så är idag en vilodag. Jag var mentalt påväg att bege mig ut när telefonen plingade till med en notifikation från 3 Vallées-appen, som meddelade att ”storm is coming, please return to your own valley via the remaining open links” och då kände jag att näe, idag är dagen då mina trötta knän ska vila helt och hållet.

Dessutom är jag bara på standby på jobbet, så med lite tur blir jag helt ledig, och imorgon börjar jag om på noll igen.

Tror jag kan behöva det, det har varit alldeles för kul att åka på sistone. Har haft ett par dagar av att virra runt borta i Courch, och i förrgår när jag tänkte att jag skulle ta det lugnt råkade Jockeys vara nypistad och folktom på detdär sättet som bara gamla störtloppsbackar omgärdade av ståtliga granar kan vara, så istället för lugnt blev det full kareta* ner i skogen till 1300 några vändor och i förlängningen ben som kändes som slajm i princip hela vägen hem. Sen kom jag till jobbet och utsatte stackars Hanna för en superentusiastisk treminuters-monolog om hur jag nog kommit på vad jag gör för fel med stavisättningen (håller händerna för tätt + har lite för långa stavar). Hon slutade lyssna efter typ 30 sekunder, men hon var ivartfall glad att jag var glad.

Iallafall så kan en väl konstatera att konceptet åka skidor 3-6 timmar om dagen och därefter stå upp i ett kök i åtta timmar till inte gör under för återhämtningen direkt.

Igår tog jag det faktiskt lite lugnare, två timmar av bara cruisa runt i blåa backar här hemmavid. Det var flatljus men folktomt – typisk lördag. Lyssnade på Radiosportens sändning från VM i Åre samtidigt, vilket var en riktigt trevlig kombination. Min fantasi går sådär lagom i spinn av att ha ett störtloppsreferat i öronen samtidigt som jag själv försöker öva pendling och att få snabbare tryck på den nya ytterskidan.

Hmm, vet inte om jag har så mycket mer att säga om dagen idag – jag och Adam gick till Tango och kollade på störtloppet, och det känns lagom att Lindsey Vonn slutade trea. Det hade varit lite väl mycket Hollywood om hon hade vunnit. Sedan tillbringade jag en och en halv timme i badkaret för jag insåg att jag inte duschat på tre dagar, och nu sitter jag här och äter pepparkakor och lyssnar på min Spotifylista med fransk musik och ska skriva vidare på ett lite mer informativt blogginlägg som jag hållit på med i några dagar. Kanske hinner posta det ikväll, vi får se.

Pusshej!

/H

Fotnöt: Full kareta innebär alltså storslalomsväng med viss sladd ut ur sväng eftersom jag inte är galen och känner mina begränsningar. Fort med Hedda-mått mätt, alltså. Höll ändå på att mosa mig själv medelst g-krafter där backen korsas av ett längdskidspår (!) pga hade helt glömt bort den kompressionen och den syntes dåligt.

Vem vill vara indirekt sunkig?

Efter gårdagens storstädning blev jag en smula kontemplatorisk, och nu när jag har varit ute och åkt i flatljus i x antal timmar så jag har hunnit strukturera mina tankar en aning, så jag tänkte ge mig på att försöka formulera dem i text.

De senaste typ fyra åren har jag bott med diverse mer eller mindre okända människor, merparten av dem män i 20-någontingårsåldern.

Gemensamt för typ alla olika boenden och roomies är att jag mer eller mindre omgående erbjudit mig att ta hand om den allmänna städningen, oftast med orden ”jag vill ha det ordentligt gjort, så jag kan ta på mig det”. Plus att jag kräver en minimal motprestation i form av ”håll dig ur vägen när jag städar, och se till att jag aldrig behöver be dig ta ut soporna”, typ.

Idag kom jag på vad det är med ovanstående arrangemang som skaver.

Det är inte att jag kryper runt på golvet med dammsugaren och jagar andra människors chipssmulor och tvåcentsmynt (jag dammsuger inte upp mynten, duh). Nej, det är att ingen någonsin har protesterat.

Jag är inget städfreak, men jag är uppvuxen i ett litet hus och har lärt mig att det är smart att städa typ en gång i veckan för att saker och ting inte ska bli äckliga och mer svårstädade än nöden kräver. Och på små ytor har var sak sin plats, annars blir det kaos fortare än du hinner säga ”kvadratmetersoptimering”.

Hade något sagt ”jag tar hand om städningen så att det säkert blir ordentligt gjort” till mig hade jag blivit svinsur och sett det som en utmaning. För ärligt talat, det jag faktiskt gör är att infantilisera mina medboende, även omd et är på ett hyfsat snällt sätt. Jag säger det inte rakt ut men i praktiken signalerar jag ju inte att de klarar av att städa en toa, skrubba rent en spis eller dammsuga ett golv. Vem vill vara den personen? I ett första skede så är det kanske soft att ha en roomie som tar hand om städningen, men när den roomien säger ” jag tror inte att du kan städa”, är det verkligen så najs i längden då? Även om det är säsong och föralldel trevligt att slippa ta i en dammsugare på fem månader..?

Je ne comprends pas.

En ledig onsdag

Till ingens förvåning (åtminstone inte min egen) så är det februari, och här sitter jag med typ tjugo halvskrivna och opublicerade blogginlägg som fastnat i ett träsk av sömnbrist, energibrist och självkritik. Så jag tänkte att jag börjar med att lägga ut detta – en dagsaktuell snutt som avhandlar just dagen idag, och sen får vi väl se om jag får tummen ur och gör något av alla de halvfärdiga förr eller senare.

Idag åkte jag först till Orelle, och därefter hela vägen bort till 1650 och tillbaka. Fastnade några vändor i Chanrossa, eftersom både den röda och den svarta var pistade och jag var där lagom till klockan ett när alla veckisar kollapsar för lunch och backarna blir sympatiskt folktomma. Sen åkte jag ner till 1650 och tog Lille Bosse bara för att det är världens mysigaste lilla knapplift. Efter det tänkte jag åka tillbaka via Col de la Loze, eftersom Saulire inte är jättekul på eftermiddagarna under högsäsong. Tyvärr gick det sådär eftersom Dou des Lanches hade valt att gå sönder, dagen till ära. Sådär lagom kul att stå halvvägs nere i La Tania 1,5 timme innan liftarna stänger och inse att jahaja, det är bara att åka tillbaka mot Saulire igen. Tre liftar senare var jag uppe på Saulire och råkade snubbla över något så trevligt som en icke-pucklig Grande Rosiere (lång, svart pist ner mot Mottaret). Jättekul, men det var även den definitiva dödsstöten för mina ben, som helt klart kände av den knappa miljon kortsvängar jag gjorde igår och i förrgår.

Såklart var det jättelång kö i Plattieres, så jag tog den konstiga stolliften utan fotstöd, och åkte över till Menuires den vägen istället. Jag hade liksom inte tänkt stå och armbågas i kön till Côte Brune ändå, sånt har jag inte ork med såhär års. Det är en såndär grej som jag antar kommit med antalet år jag hängt här – jag tycker det är mysigare att stå och filosofera i tio minuter med solen i ögonen på Gros Tougne-transporten, och åka hem till VT den vägen, än att ta den snabbaste vägen tillbaka.

När jag kom hem fastnade jag i lobbyn i tio minuter, för Yaya tyckte att det var mycket viktigare att hon blev klappad på och kliad på magen än att jag fick ta hissen upp och kollapsa i sängen. Det gjorde jag i och för sig sedan, men med lite fördröjning. Hundskrälle.

Resten av dagen och kvällen har varit rätt ointressant. Jag har tagit ett bad, ätit kvällsmat två gånger och storstädat lägenheten (det tog två timmar, jag blev överambitiös och skrubbade inuti köksskåpen samt lagade kökslådan som har varit trasig så länge jag bott här – det tog tio minuter och tre små spikar, håhå jaja lätt att vara efterklok och så vidare). Och nu ligger jag i sängen och lyssnar på fransk musik på Spotify och försöker samla ihop tillräckligt med energi för att klättra ner och borsta tänderna. Ibland trivs jag nog lite för bra här uppe i min loftsäng. C’est la vie.

Förövrigt så har jag börjat få styr på min borttappade högerarm, jag tror att problemet har att göra med att jag fortfarande håller händerna för tätt ibland. Ska fokusera på att köra lite bredare ett tag nu och se om det hjälper.

Pusshej!

/H