Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Månad: februari 2019

Apelsinkakor, bloggmorgon och solidarity forever

Finns det något drömmigare än att jobba 11-16 en dag när solen skiner?

Ja, absolut.

Men, eftersom jag under inga omständigheter vill jobba på söndag när mamma kommit hit, och ändå ville göra någon sorts försök att få ihop timmarna jag ändå inte behöver jobba tack vare övertiden jag samlade på mig i början av säsongen så tog jag en för laget och schemalade mig själv på detta fantastiska dagspass idag, tjoflöjt.

Egentligen handlade det mer om att jag inte ville sätta någon av de andra på nämnda fåniga dagspass, och att jag hellre har dagen fri imorgon för då har jag träning 12-14.

Iallafall.

Jag hade som plan att jag skulle göra som i tisdags och kuta ut i backen i 1,75 timme innan jobbet, men nu ligger jag här och bloggar istället. Sen tänker jag gå upp och göra en stor kopp varm choklad med tillhörande polarkaka-fast-inte-riktigt och lyssna på P4 Stockholm och glädjas åt att den tiden av mitt liv när jag tillbringade två timmar om dagen på pendeltåg och bussar är sedan länge förbi.

(Jag hade det bra i Stockholm, det hade jag. Men jag har det bättre här trots allt.)

Försöker vara lite snäll mot mina ben och knän också. I förrgår var en relativt lugn dag för benen – jag jobbade långpanna och var alltså bara ute i 1,75 timme på morgonen. Lagom för att jag skulle komma till jobbet och vara såpass sprudlande glad och energisk att Hanna blev uppriktigt förvånad. Det är inte direkt standard att Hedda kommer till långpannor med ett överskott av positiv energi, men den senaste månaden har jag haft så få av den varan att jag liksom inte kan med att vara tjurig. Visst om det hade varit en puderdag, men när det är en vanlig sportlovsdag med femtioelvatusen mer eller mindre korkade veckisar i backarna och jag dessutom hunnit åka lite innan jobbet? I förhållandevis obefolkade backar till och med? Då gäller det att vara positiv. Plus att jag verkligen gillar att jobba med David och det fick jag göra i förrgår.

Dessutom visste jag sedan innan att jag skulle göra både kakor och cheesecake, och det tar sin lilla tid, och det var jag mentalt inställd på. Kakorna blev förövrigt jättegoda, även om jag glömde bakpulvret. Knepet är apelsinzest, och apelsinjuice. (Ja, jag har dille på att ha zest av olika slag i absolut allt.) Ska ha lite mindre socker i nästa gång bara. Det kan även ha varit så att jag åt så mycket cheesecakesmet att jag inte var hungrig när det var dags för personalmat, håhå jaja.

Dessutom gick strömmen bara tre gånger under kvällsservicen – standardhöjning!

Igår vaknade jag upp till ännu en dag av solsken och liftköer, sådär lagom degig i huvudet som en blir av att jobba tretton timmar och sedan sova sex-och-en-halv. Som tur var så fick jag en extra vaken timme på mig att verkligen vakna till eftersom Jamie satte ett förbryllande rekord i att vara seg. Han brukar vara punktlig, men jag hann åka och leta efter honom vid tre olika liftar i Menuires, och sedan ha en Caprisonne-och-Twix-solo-paus i solen nere vid Tortollet medan jag väntade, så jag klagar inte. Och när han väl dök upp hade de groteska liftköerna i Roc 1 och Roc 2 glesats ur en gnutta, och det var inte heller så dumt.

Jamie har en av sina BASI 4-examina om två veckor, så projektet för dagen var bara att hitta en backe som var tillräckligt obefolkad för att öva teknik i, och som så ofta är fallet när det kommer till att undvika folkmassor är ”Tougnete 2 mitt på dagen” svaret på alla ens frågor. Själv fick jag agera försökskanin och det är både positivt och irriterande att Jamie sällade sig till alla andra människor med koll, och konstaterade att jag rör mig för hastigt upp ur sväng, och att jag har svårt att sätta jämnt tryck i andra halvan av svängarna när jag kör kortsväng.

Seasoncampträningen igår var också på temat kortsväng, som en mjukstart inför pucklarna vi ska ta oss an på fredag (hjälp!), och efter i princip en hel dags åkning dedikerad till kortsvängar så har jag nu huvudet fullt av en lång lista på saker jag ska jobba med, framförallt pendling och att göra något åt min fåniga armföring (kortare stavar!).

Hrmpff.

På kvällen hade jag tänkt tvätta, men jag hade ingen lust så jag tog ett långt bad och sedan kröp jag upp i sängen och kollade på Pride. Jag har tänkt se den filmen i flera år men inte kommit mig för, och det är bara att konstatera att den är uppe där med Billy Elliot, Wall-E, Upp och Amélie på listan över ”filmer jag kommer tjata om att folk måste se i resten av mitt liv”.

Som jag fulgrät i slutet. Vilken film!

Sen somnade jag till ett avsnitt av Barnmorskan i East End bara för att det kändes som en bra avrundning.

Avslutningsvis vill jag bara berätta att jag efter elva år i Frankrike kommit ett steg längre i sökandet efter något som är likvärdigt extrasaltat Bregott när det kommer till smörgåspålägg. Sist jag var nere i Moûtiers så hittade jag en demi-sel-version av smöret jag alltid brukar köpa, och även om jag inte riktigt förstår hur demi-sel rakt översatt kan hänga ihop med extrasaltat så är smakupplevelsen faktiskt inte så långt ifrån. Mina mackor har den senaste tiden blivit väldigt mycket bättre. Jag är nöjd.

Om de nu bara kunde börja tillverka funktionsdugligt havregryn och normala köttbullar också så skulle det bara vara mellanmjölk, falukorv och Marabouchoklad kvar på listan över matvaror som jag saknar konstant.

Pusshej!

/H

Dags för en paus

Jag har tappat räkningen på hur många dagar det var sedan jag inte åkte skidor (eller snowboard) senast. Tror det är 16 eller 17. Hursomhelst så är idag en vilodag. Jag var mentalt påväg att bege mig ut när telefonen plingade till med en notifikation från 3 Vallées-appen, som meddelade att ”storm is coming, please return to your own valley via the remaining open links” och då kände jag att näe, idag är dagen då mina trötta knän ska vila helt och hållet.

Dessutom är jag bara på standby på jobbet, så med lite tur blir jag helt ledig, och imorgon börjar jag om på noll igen.

Tror jag kan behöva det, det har varit alldeles för kul att åka på sistone. Har haft ett par dagar av att virra runt borta i Courch, och i förrgår när jag tänkte att jag skulle ta det lugnt råkade Jockeys vara nypistad och folktom på detdär sättet som bara gamla störtloppsbackar omgärdade av ståtliga granar kan vara, så istället för lugnt blev det full kareta* ner i skogen till 1300 några vändor och i förlängningen ben som kändes som slajm i princip hela vägen hem. Sen kom jag till jobbet och utsatte stackars Hanna för en superentusiastisk treminuters-monolog om hur jag nog kommit på vad jag gör för fel med stavisättningen (håller händerna för tätt + har lite för långa stavar). Hon slutade lyssna efter typ 30 sekunder, men hon var ivartfall glad att jag var glad.

Iallafall så kan en väl konstatera att konceptet åka skidor 3-6 timmar om dagen och därefter stå upp i ett kök i åtta timmar till inte gör under för återhämtningen direkt.

Igår tog jag det faktiskt lite lugnare, två timmar av bara cruisa runt i blåa backar här hemmavid. Det var flatljus men folktomt – typisk lördag. Lyssnade på Radiosportens sändning från VM i Åre samtidigt, vilket var en riktigt trevlig kombination. Min fantasi går sådär lagom i spinn av att ha ett störtloppsreferat i öronen samtidigt som jag själv försöker öva pendling och att få snabbare tryck på den nya ytterskidan.

Hmm, vet inte om jag har så mycket mer att säga om dagen idag – jag och Adam gick till Tango och kollade på störtloppet, och det känns lagom att Lindsey Vonn slutade trea. Det hade varit lite väl mycket Hollywood om hon hade vunnit. Sedan tillbringade jag en och en halv timme i badkaret för jag insåg att jag inte duschat på tre dagar, och nu sitter jag här och äter pepparkakor och lyssnar på min Spotifylista med fransk musik och ska skriva vidare på ett lite mer informativt blogginlägg som jag hållit på med i några dagar. Kanske hinner posta det ikväll, vi får se.

Pusshej!

/H

Fotnöt: Full kareta innebär alltså storslalomsväng med viss sladd ut ur sväng eftersom jag inte är galen och känner mina begränsningar. Fort med Hedda-mått mätt, alltså. Höll ändå på att mosa mig själv medelst g-krafter där backen korsas av ett längdskidspår (!) pga hade helt glömt bort den kompressionen och den syntes dåligt.

Vem vill vara indirekt sunkig?

Efter gårdagens storstädning blev jag en smula kontemplatorisk, och nu när jag har varit ute och åkt i flatljus i x antal timmar så jag har hunnit strukturera mina tankar en aning, så jag tänkte ge mig på att försöka formulera dem i text.

De senaste typ fyra åren har jag bott med diverse mer eller mindre okända människor, merparten av dem män i 20-någontingårsåldern.

Gemensamt för typ alla olika boenden och roomies är att jag mer eller mindre omgående erbjudit mig att ta hand om den allmänna städningen, oftast med orden ”jag vill ha det ordentligt gjort, så jag kan ta på mig det”. Plus att jag kräver en minimal motprestation i form av ”håll dig ur vägen när jag städar, och se till att jag aldrig behöver be dig ta ut soporna”, typ.

Idag kom jag på vad det är med ovanstående arrangemang som skaver.

Det är inte att jag kryper runt på golvet med dammsugaren och jagar andra människors chipssmulor och tvåcentsmynt (jag dammsuger inte upp mynten, duh). Nej, det är att ingen någonsin har protesterat.

Jag är inget städfreak, men jag är uppvuxen i ett litet hus och har lärt mig att det är smart att städa typ en gång i veckan för att saker och ting inte ska bli äckliga och mer svårstädade än nöden kräver. Och på små ytor har var sak sin plats, annars blir det kaos fortare än du hinner säga ”kvadratmetersoptimering”.

Hade något sagt ”jag tar hand om städningen så att det säkert blir ordentligt gjort” till mig hade jag blivit svinsur och sett det som en utmaning. För ärligt talat, det jag faktiskt gör är att infantilisera mina medboende, även omd et är på ett hyfsat snällt sätt. Jag säger det inte rakt ut men i praktiken signalerar jag ju inte att de klarar av att städa en toa, skrubba rent en spis eller dammsuga ett golv. Vem vill vara den personen? I ett första skede så är det kanske soft att ha en roomie som tar hand om städningen, men när den roomien säger ” jag tror inte att du kan städa”, är det verkligen så najs i längden då? Även om det är säsong och föralldel trevligt att slippa ta i en dammsugare på fem månader..?

Je ne comprends pas.

En ledig onsdag

Till ingens förvåning (åtminstone inte min egen) så är det februari, och här sitter jag med typ tjugo halvskrivna och opublicerade blogginlägg som fastnat i ett träsk av sömnbrist, energibrist och självkritik. Så jag tänkte att jag börjar med att lägga ut detta – en dagsaktuell snutt som avhandlar just dagen idag, och sen får vi väl se om jag får tummen ur och gör något av alla de halvfärdiga förr eller senare.

Idag åkte jag först till Orelle, och därefter hela vägen bort till 1650 och tillbaka. Fastnade några vändor i Chanrossa, eftersom både den röda och den svarta var pistade och jag var där lagom till klockan ett när alla veckisar kollapsar för lunch och backarna blir sympatiskt folktomma. Sen åkte jag ner till 1650 och tog Lille Bosse bara för att det är världens mysigaste lilla knapplift. Efter det tänkte jag åka tillbaka via Col de la Loze, eftersom Saulire inte är jättekul på eftermiddagarna under högsäsong. Tyvärr gick det sådär eftersom Dou des Lanches hade valt att gå sönder, dagen till ära. Sådär lagom kul att stå halvvägs nere i La Tania 1,5 timme innan liftarna stänger och inse att jahaja, det är bara att åka tillbaka mot Saulire igen. Tre liftar senare var jag uppe på Saulire och råkade snubbla över något så trevligt som en icke-pucklig Grande Rosiere (lång, svart pist ner mot Mottaret). Jättekul, men det var även den definitiva dödsstöten för mina ben, som helt klart kände av den knappa miljon kortsvängar jag gjorde igår och i förrgår.

Såklart var det jättelång kö i Plattieres, så jag tog den konstiga stolliften utan fotstöd, och åkte över till Menuires den vägen istället. Jag hade liksom inte tänkt stå och armbågas i kön till Côte Brune ändå, sånt har jag inte ork med såhär års. Det är en såndär grej som jag antar kommit med antalet år jag hängt här – jag tycker det är mysigare att stå och filosofera i tio minuter med solen i ögonen på Gros Tougne-transporten, och åka hem till VT den vägen, än att ta den snabbaste vägen tillbaka.

När jag kom hem fastnade jag i lobbyn i tio minuter, för Yaya tyckte att det var mycket viktigare att hon blev klappad på och kliad på magen än att jag fick ta hissen upp och kollapsa i sängen. Det gjorde jag i och för sig sedan, men med lite fördröjning. Hundskrälle.

Resten av dagen och kvällen har varit rätt ointressant. Jag har tagit ett bad, ätit kvällsmat två gånger och storstädat lägenheten (det tog två timmar, jag blev överambitiös och skrubbade inuti köksskåpen samt lagade kökslådan som har varit trasig så länge jag bott här – det tog tio minuter och tre små spikar, håhå jaja lätt att vara efterklok och så vidare). Och nu ligger jag i sängen och lyssnar på fransk musik på Spotify och försöker samla ihop tillräckligt med energi för att klättra ner och borsta tänderna. Ibland trivs jag nog lite för bra här uppe i min loftsäng. C’est la vie.

Förövrigt så har jag börjat få styr på min borttappade högerarm, jag tror att problemet har att göra med att jag fortfarande håller händerna för tätt ibland. Ska fokusera på att köra lite bredare ett tag nu och se om det hjälper.

Pusshej!

/H