Såhär i efterhand var det nog inte mitt livs bästa infall att ta mig an sommarens stora projekt samma dag som jag skulle jobba sommarens sista service. Men med en halvtaskig väderleksrapport framöver, och insikten om att början av den kommande veckan till 99% skulle tillbringas med en stålboll och kemikalier skrubbandes rent köket så fick jag lite nu eller aldrig-känsla i söndags. Dags för Les 21 Virages, Montée de l’Alpe d’Huez.

Det må bära eller brista, lite så. I värsta fall bonkar jag mellan Ribot och Huez och då får jag väl ringa en intet ont anande Ben och be honom komma till undsättning, typ.

För den oinsatte så är huvudvägen (det finns två till) upp till Alpe d’Huez ökänd tack vare det där spektaklet till cykeltävling som passerar förbi här med ojämna mellanrum (även om det numera är med en relativt regelbunden frekvens om vartannat-vart tredje år ungefär), och alla tokfånar till amatörer som inspirerats av vad proffsen gör och också vill testa. Så också jag, därför förbehåller jag mig rätten att använda uttryck som tokfånar.

Första gången Touren drog förbi här var 1952, Fausto Coppi vann både etappen och hela Touren efter att ha ryckt sex kilometer från toppen av klättringen, och senast de var här var i fjol när Geraint Thomas gjorde precis samma sak, och blev den förste walesaren att göra så. Totalt har det varit målgång här uppe 30 gånger.

Alpe är varken den högsta, längsta eller brantaste klättringen, men det är något med den som får folk att gå i spinn. Det är utan tvekan tillräckligt långt, brant och högt för att göra saker och ting spännande eller genomvidriga (beroende på vem man är), och hela inramningen med vägen som knäcker från tvärplatt till vidrig uppförsbacke på bara några meter efter en nittiograderskurva nere i botten av dalen är speciell. Nerifrån avtaget från stora (nåja) vägen mellan Grenoble och Briancon går det knappt att urskilja de första kilometrarna av serpentiner – byn La Garde sticker upp bland träden, men vägen? Nä. Det är bara en vägg och träd. Lägg till att bergssidan som vägskrället slingrar sig uppför ligger rakt i solen, och stenväggarna på vägens insida reflekterar tillbaka solljuset och skruvar upp temperaturen längs vägen en bra bit över vad som nu står på en egentlig termometer, och du har ett bra recept på att bli riktigt jävla schleten.

Följ pilen, they said. It will be fun, they said.

Så ja, inte mitt livs bästa infall.

Eftersom jag trots allt har hyfsad självbevarelsedrift tog jag den lugna bakvägen över balkongvägen till Villard-Reculas ner, och stannade till på lekplatsen i Allemont och åt min medhavda macka. Sen var det plattmilen längs stora vägen bort till Bourg d’Oisans, tre djupa andetag och hoppas på det bästa. Det är märkligt, men jag hade nästan exakt samma känsla när jag cyklade de sista kilometrarna på platten som jag fick när Lisa tvingade mig att åk Balder för första gången. Den där av ”helvete, nu kan jag inte ångra mig, nu måste jag genomlida det här”, med den skillnaden att Balder är över på 1,5 minut och även om det inte är någon bra idé så går det att blunda genom hela alltet.

Den taktiken är inte applicerbar på att cykla uppför berg. Och det var definitivt inte över på en och en halv minut heller. Äugh.

En bild från när jag vandrade häromdagen, den får vara med för att man ser en stor del av vägen. Det är bara från sjuan och upp som inte får plats alls.

Jag trodde jag skulle bonka innan jag kom upp till första kurvan. Helt ärligt, de första kilometrarna är så äckligt branta, och då har jag tack och lov ändå ägnat sommaren åt att anamma taktiken ”lägsta växeln i direkt och vad du än gör andas inte för fort” så fort jag cyklat uppför något längre än ett par hundra meter. Hej och välkommen till de värsta 13,8 kilometrarna av ditt liv.

Fast det är inte sant. Snarare de värsta tre kilometrarna. För tro det eller ej, efter att ha stannat i La Garde och druckit vatten och ätit en massa saker med mycket socker i så var det inte så hemskt.

Varmt? Ja. Inte minst eftersom jag är ett rikspucko och cyklar upp mitt på dagen i stekande sensommarsol istället för tidigt på förmiddagen som alla smarta locals gör.

Jobbigt? Ja. Prova att cykla uppför Tröingebergsbacken, den branta första biten mellan viadukten och kiosken typ, fast att den är mer än en mil lång och slutar högre upp än toppen av Åreskutan.

Ifrågasätter tillvaron typ halvvägs upp.

Men efter La Garde är det ”bara” typ sju-åtta procents lutning, och i svängarna är det nästan helt platt så varje serpentin innebär trettio sekunder av återhämtning om man som jag cyklar extremt sakta just där. Så ja, den korta sammanfattningen blir att om en bara lyckas ta sig till La Garde och därefter tar det i ett monotont tempo och kommer ihåg att dricka med jämna mellanrum så är det fullt görbart. Och ärligt talat, de allra flesta som cyklar upp en random sommardag stannar både en och fem gånger för att ta kort, och äta, och hämta andan. Mängden lycrasvetton som plågar sig upp på under en timme är inte stor. Själv tog jag en rejäl paus vid St Ferreol-kyrkan, precis nedanför Huez, i kurva nummer sju som även är känd som Dutch Corner för att den fylls till bredden av festande holländare varje gång det är Touretapp. Det är ett bra stopp för där finns gott om plats, bänkar i skugga, toa och vattenkran. Och under mina vanliga träningsrundor uppe på berget brukar jag cykla ner dit och vända, så det kändes vettigt att hämta andan där och sen bara ha den välkända biten kvar.

Paus i Dutch Corner.

Ifrågasätter tillvaron igen, men i skuggan den här gången.

En grej som är lite fånig med Alpe är att det finns två ”målgångar”. Dels den riktiga Tourmålgången som glammigt nog ligger vid inkörsporten till ett underjordiskt parkeringsgarage halvvägs uppför Boulevard du Rif Nel (en orimligt bred gata som går i kanten av övre delen av byn, precis jämte pisten), och dels ”turistmålgången” som ligger där vägen planar ut efter Virage 1, precis vid turistbyrån och det lilla kluster av restauranger och butiker som utgör centrum i den gamla, nedre delen av byn. Mellan de två är det knappt två kilometer, men uppförslutningen är mycket snällare är innan, och det går till och med nerför en kort bit, så det vanliga beteendet är att folk stannar vid turitmålet, hämtar andan, och förr eller senare cyklar upp till den riktiga mållinjen också. Så även jag. Dessutom lyckades jag slå mitt personbästa på slutspurten med flera sekunder, inte illa pinkat efter att ha flämtat mig uppför alla 21 svängarna. Eller 22 för att vara petig, den sista hårnålskurvan inne i byn precis vid Langleyhotellet har nummer 0.

Sidospår om att hårnålskurvorna har nummerskyltar: Nuförtiden är de mest förknippade med cyklingen, och varje nummerskylt har namn och årtal för en eller två etappvinnare (de fick börja dubblera när antalet skyltar inte räckte till längre), men ursprungligen så tillkom skyltarna för att snöplogarna skulle veta var på vägen de befann sig om de plogade i dålig sikt. Fullt förståeligt, för typ halvvägs kommer ett gäng kurvor som är väldigt lika varandra i avstånd och lutning.

Den obligatoriska efter-bilden.

Förutom att jag var rätt nöjd med mig själv för att jag tagit mig upp, och lite stressad för att jag skulle börja jobba om mindre än en timme så kändes det märkligt tomt när jag cyklat klart. Och jag tror att det har mindre att göra med att jag passerat mållinjen femtioelva gånger redan, till fots och på såväl mountainbike som landsvägshoj, och mer att göra med att vem bryr sig? Det låter nog (är nog) lite dystert, men de allra flesta cykelturister som plågar sig upp hit har sällskap. Antingen av andra som cyklar, eller av ickecyklande familj/vänner som väntar på toppen, och när de svettats klart och tagit den obligatoriska bilden vid ”I DID IT”-skylten så tar de en öl eller kaffe i solen någonstans och pratar om dagens bravader. Vad gjorde jag? Jag cyklade hem, bytte om och gick till jobbet och så var det inte mer med det, vilket är ett lite mesigt slut på något som varit mitt stora mål och min stora skräck hela sommaren, och som tonårsversionen av mig själv aldrig hade trott att jag skulle kunna klara.

Jag tror jag behöver fler cyklande bekanta. Folk att tjöta med som förstår. Men dårar växer inte på träd.

Hur som helst är jag mycket nöjd med mig själv.

Får se om jag hinner med Col de la Croix de Fer eller Col du Galibier också innan sommaren försvinner, de är förmodligen ännu värre, huvva.

Pusshej!

/H