Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Månad: september 2019

Ett skrymsle bara för mig

Jag ska inte ha någon roomie i vinter.

Det räcker nu.

”Min” lilla lägenhet i Val Thorens har blivit den fastaste punkten jag har i ett tämligen kringflackande liv, och i egenskap av en person som tvångsmässigt boar in mig på alla platser jag tillbringar mer än en natt på så har pluttlyan blivit för mycket jag för att jag ska orka dela den. Det får vara värt det.

Hyran blir inte den roligaste utgiften i mitt liv, men jag tror att jag tänker rätt ändå. Visst är det trevligt med pengar på banken, men det är också trevligt att få rå sig själv. Jag har typ aldrig gjort det. Det närmaste ”eget” boende jag kommit tidigare var korridoren i Ljungskile, hotellrummet jag bodde i förra sommaren i Tignes, och lägenheterna i Alpe nu i sommar. Och det var väl Alpe som blev knuffen över kanten eller vad jag ska säga.

För med mina arbetstider, mitt behov av lugn och ro och ordning, så är det rena drömmen att komma hem från jobbet till en lägenhet som (om inte jag själv bestämt annorlunda) är tom och tyst, och göra en kopp te och bara vara.

Bara dessa tio dagarna sedan jag åkte över från Alpe har varit drömmiga i just det avseendet. Jag och min lila tekopp, och Vita Huset på datorn.

Det känns helt overkligt att jag ska ha det så hela vintern. Att jag får sköta mig helt själv, kan bjuda hem folk om jag vill, har en obekväm bäddsoffa till övers för folk som vill hälsa på istället för att trängas med mig i loftsängen, slipper anpassa mig, kan lyssna på P4 varje morgon.

Det är bäng, jag är snart 31 och har aldrig haft någon helt egenstans att bo. Det är fan på tiden.

Lösgrus och min inre fartdåre

Det går undan i vädersvängningarna här just nu. Igårkväll när jag gick hem från Carrefour hade det fallit snö uppe på Pic Blanc, och idag höll jag på att få komplett värmeslag för att jag gjorde misstaget att ta på mig underställströja när jag skulle cykla upp till Col de Sarenne. Jag fick svänga förbi hemom och dumpa kläder innan jag fortsatte ner till kurva sju för att plåga mig tillbaka till byn.

Jag har börjat tycka alldeles för mycket om att cykla utförs, förresten. Inte så att jag bombar iväg i sjuttio blås, men nuförtiden kör jag iallafall om pelikanerna som är ovana nog att inte hålla i bocken.

Och jag lyckades ta QOM på det superfåniga segmentet i Altiportbacken, till slut. Jag ska inte påstå att jag lagt ner min själ på det direkt, men när jag upptäckte att jag var tre sekunder ifrån utan att ens ha försökt så kunde jag inte låta bli att faktiskt anstränga mig, och i lördags lyckades jag inte, men nu så. Men det är verkligen skumt – vem skapar ens ett segment som slutar halvvägs upp för en backe?!

Iallafall så har jag bestämt mig för att bli här några dagar till, vädret är fint igen och det är gött med hemester.

Förresten så var det nog sista vändan upp till Col de Sarenne för den här sommaren idag. Asfalten där har ju aldrig varit något att hurra över (snarare håll hårt i styret och hoppas på det bästa, i nerförskörningarna), men sedan förra gången jag var upp där har de hällt ut reparationsgrus i typ varenda grop längs hela vägen från Altiporten och upp. Å ena sidan najs, för det betyder ju att de ska göra något åt skumpvägarnas skumpväg, och å andra sidan verkligen inte najs eftersom reparationsgruset än så länge är löst, vilket innebär att det går att slira runt lite hur som helst om en inte passar sig.

Snacket på byn gör just nu gällande att det är 65 procents chans att det blir en Touretapp hit nästa år, så det är väl läge att fixa till bakvägen av den anledningen då, om inte annat. Tiden får utvisa.

Nu ska jag sova, imorgon är tanken att jag ska cykla till La Bérarde.. hmm..

Les Mines de l’Herpie

Plötsligt blev det kallt här, höst på riktigt liksom. Och eftersom jag dels är lite sleten efter förra veckans tvåhjulsbravader, och mina varma cykelkläder dessutom ligger och gör extrem nytta i en låda i Hönshuset har jag inte känns någon överväldigande lust att ge mig ut och cykla de senaste dagarna. Men vara inomhus hela tiden duger ju inte heller, så igår eftermiddag släpade jag mig ut på promenad i snålblåsten.

Planen var att gå upp på ängen vid Altiporten och se om jag kunde hitta någon mysig stig och i möjligaste mån undvika korna (de är skrämmande, okej) och sätta mig någonstans och äta en våffla. Föga förvånande slutade det med att jag fick feeling och råkade gå en dryg mil.

Det börjar bli höst på riktigt nu, det syns på gräset.

Först hittade jag romarvägen, och efter att ha följt den en bit korsade den grusvägen som leder upp till de gamla gruvorna, och eftersom jag inte har varit uppe vid gruvorna innan tänkte jag att dit ska jag minsann gå. Lite trökigt eftersom hela uppvägen är just grusväg, men på tillbakavägen kunde jag följa Megavalanche-leden i princip hela vägen. Det gjorde jag dock inte eftersom jag hamnade i kohagen på slutet och raskt bestämde mig för att ta en liten omväg runt några klippor på väg tillbaka mot byn.

Hursomhelst så tänkte jag ta och skriva lite om gruvorna, eftersom jag själv raskt tappade bort en och en halv timme på Google när jag kommit hem, och jag gillar att veta saker om min omgivning.

Det har pågått gruvdrift här i krokarna sedan ursinnes tider, eller ja, tolvhundratalet ungefär (källa: informativ skylt vid Brandes-ruinerna strax utanför byn), och från början var det silver som de grävde efter. Bara det att folk bodde här uppe på klippan redan för över sjuhundra år sedan är smått otroligt, men silver var värdefullt, och handelsvägarna över bergen har gått i närheten ungefär hur länge som helst också, så jag antar att det ger mening.

Combe Charbonnière, med de mystiska högarna.

Silvergruvorna försvann någon gång efter medeltiden, och kolgruvor blev det nya svarta (höhö) eftersom här finns en massa fin antracit i bergskammarna upp mot Pic Blanc. Det som är lite spännande är att gruvdriften fortfarande var igång när skidturismen fick fart – de första liftarna här byggdes redan på 30-talet (jag ska inte gå in på en jätteutläggning om Jean Pomagalski idag, men han uppfann den kopplingsbara knappliften, och han kom härifrån) och kolgruvorna lades ner först 1951, efter att en lavin tragiskt nog haft ihjäl tolv gruvarbetare. I botten av den branta lilla dalen där gruvorna ligger finns ruinerna av gruvarbetarnas logement fortfarande kvar, precis nedanför en nuvarande refuge, och här och var är det stora, svarta högar som ser misstänkt kol-aktiga ut, som jag antar bara blivit kvar efter att gruvorna stängdes.

Gruvbyggnadsruinen.

En grej som inte längre finns kvar, men som jag stött på spår av på andra ställen här i krokarna när jag varit ute och knatat är den helt sanslösa gondolbanan som byggdes för att transportera kolet från gruvorna och hela vägen ner till Bourg d’Oisans. Det är lite svårt att förklara för någon som inte har varit här, men Alpe ligger typ som på en platå, några delar av byn balanserar nästan på klippkanten, och öster om byn går en djup ravin som heter Gorges de Sarenne. Och någon gång i början av 1900-talet får en ingenjör ett infall och lyckas bygga en jäkla gondolbana för att transportera kol över denna jätteravin som är flera hundra meter djup och minst lika bred. Om man tillexempel går stigen upp på motsatt sida av ravinen från byn sett, så kommer det ett fundament vid stigens högsta punkt, med en informativ skylt om att där en gång fanns en pylon tillhörandes nämnda gondolbana.

Det är spännande vad folk har lyckats bygga genom åren, och jag kan inte låta bli att undra hur i helskotta de lyckades få en vajer över dalen, det kryllade ju inte av helikoptrar förr i tiden direkt. Får ta och googla lite till..

Avslutningsvis vill jag dela med mig av en bild på en snöskoter som inte kan sägas vara annat än långtidsparkerad. Hörs.

Tjovars.