Jag ska inte ha någon roomie i vinter.

Det räcker nu.

”Min” lilla lägenhet i Val Thorens har blivit den fastaste punkten jag har i ett tämligen kringflackande liv, och i egenskap av en person som tvångsmässigt boar in mig på alla platser jag tillbringar mer än en natt på så har pluttlyan blivit för mycket jag för att jag ska orka dela den. Det får vara värt det.

Hyran blir inte den roligaste utgiften i mitt liv, men jag tror att jag tänker rätt ändå. Visst är det trevligt med pengar på banken, men det är också trevligt att få rå sig själv. Jag har typ aldrig gjort det. Det närmaste ”eget” boende jag kommit tidigare var korridoren i Ljungskile, hotellrummet jag bodde i förra sommaren i Tignes, och lägenheterna i Alpe nu i sommar. Och det var väl Alpe som blev knuffen över kanten eller vad jag ska säga.

För med mina arbetstider, mitt behov av lugn och ro och ordning, så är det rena drömmen att komma hem från jobbet till en lägenhet som (om inte jag själv bestämt annorlunda) är tom och tyst, och göra en kopp te och bara vara.

Bara dessa tio dagarna sedan jag åkte över från Alpe har varit drömmiga i just det avseendet. Jag och min lila tekopp, och Vita Huset på datorn.

Det känns helt overkligt att jag ska ha det så hela vintern. Att jag får sköta mig helt själv, kan bjuda hem folk om jag vill, har en obekväm bäddsoffa till övers för folk som vill hälsa på istället för att trängas med mig i loftsängen, slipper anpassa mig, kan lyssna på P4 varje morgon.

Det är bäng, jag är snart 31 och har aldrig haft någon helt egenstans att bo. Det är fan på tiden.