Plötsligt blev det kallt här, höst på riktigt liksom. Och eftersom jag dels är lite sleten efter förra veckans tvåhjulsbravader, och mina varma cykelkläder dessutom ligger och gör extrem nytta i en låda i Hönshuset har jag inte känns någon överväldigande lust att ge mig ut och cykla de senaste dagarna. Men vara inomhus hela tiden duger ju inte heller, så igår eftermiddag släpade jag mig ut på promenad i snålblåsten.

Planen var att gå upp på ängen vid Altiporten och se om jag kunde hitta någon mysig stig och i möjligaste mån undvika korna (de är skrämmande, okej) och sätta mig någonstans och äta en våffla. Föga förvånande slutade det med att jag fick feeling och råkade gå en dryg mil.

Det börjar bli höst på riktigt nu, det syns på gräset.

Först hittade jag romarvägen, och efter att ha följt den en bit korsade den grusvägen som leder upp till de gamla gruvorna, och eftersom jag inte har varit uppe vid gruvorna innan tänkte jag att dit ska jag minsann gå. Lite trökigt eftersom hela uppvägen är just grusväg, men på tillbakavägen kunde jag följa Megavalanche-leden i princip hela vägen. Det gjorde jag dock inte eftersom jag hamnade i kohagen på slutet och raskt bestämde mig för att ta en liten omväg runt några klippor på väg tillbaka mot byn.

Hursomhelst så tänkte jag ta och skriva lite om gruvorna, eftersom jag själv raskt tappade bort en och en halv timme på Google när jag kommit hem, och jag gillar att veta saker om min omgivning.

Det har pågått gruvdrift här i krokarna sedan ursinnes tider, eller ja, tolvhundratalet ungefär (källa: informativ skylt vid Brandes-ruinerna strax utanför byn), och från början var det silver som de grävde efter. Bara det att folk bodde här uppe på klippan redan för över sjuhundra år sedan är smått otroligt, men silver var värdefullt, och handelsvägarna över bergen har gått i närheten ungefär hur länge som helst också, så jag antar att det ger mening.

Combe Charbonnière, med de mystiska högarna.

Silvergruvorna försvann någon gång efter medeltiden, och kolgruvor blev det nya svarta (höhö) eftersom här finns en massa fin antracit i bergskammarna upp mot Pic Blanc. Det som är lite spännande är att gruvdriften fortfarande var igång när skidturismen fick fart – de första liftarna här byggdes redan på 30-talet (jag ska inte gå in på en jätteutläggning om Jean Pomagalski idag, men han uppfann den kopplingsbara knappliften, och han kom härifrån) och kolgruvorna lades ner först 1951, efter att en lavin tragiskt nog haft ihjäl tolv gruvarbetare. I botten av den branta lilla dalen där gruvorna ligger finns ruinerna av gruvarbetarnas logement fortfarande kvar, precis nedanför en nuvarande refuge, och här och var är det stora, svarta högar som ser misstänkt kol-aktiga ut, som jag antar bara blivit kvar efter att gruvorna stängdes.

Gruvbyggnadsruinen.

En grej som inte längre finns kvar, men som jag stött på spår av på andra ställen här i krokarna när jag varit ute och knatat är den helt sanslösa gondolbanan som byggdes för att transportera kolet från gruvorna och hela vägen ner till Bourg d’Oisans. Det är lite svårt att förklara för någon som inte har varit här, men Alpe ligger typ som på en platå, några delar av byn balanserar nästan på klippkanten, och öster om byn går en djup ravin som heter Gorges de Sarenne. Och någon gång i början av 1900-talet får en ingenjör ett infall och lyckas bygga en jäkla gondolbana för att transportera kol över denna jätteravin som är flera hundra meter djup och minst lika bred. Om man tillexempel går stigen upp på motsatt sida av ravinen från byn sett, så kommer det ett fundament vid stigens högsta punkt, med en informativ skylt om att där en gång fanns en pylon tillhörandes nämnda gondolbana.

Det är spännande vad folk har lyckats bygga genom åren, och jag kan inte låta bli att undra hur i helskotta de lyckades få en vajer över dalen, det kryllade ju inte av helikoptrar förr i tiden direkt. Får ta och googla lite till..

Avslutningsvis vill jag dela med mig av en bild på en snöskoter som inte kan sägas vara annat än långtidsparkerad. Hörs.

Tjovars.