Alltså, jag är väl medveten om att jag stundtals kan vara lite av en Anakin Skywalker i min oförmåga att hantera gråzoner (”if they won’t do the right thing they should be made to”), men just nu har jag mycket tid till övers, och hinner fundera, och ärligt talat är hela den här situationen en enda stor gråzon.

Jag följer inte alls nyheterna lika slaviskt nu som innan karantänen började, varken franska eller svenska, men jag har heller inte bott under en sten, och jag är för att tala klarspråk, rätt less på alla tyckare som ylar om huruvida karantän är rätt eller fel väg att gå och huruvida Sverige gör rätt eller fel som inte har några nationella begränsningar och det ena med det femte.

Så, nu ska jag försöka förklara hur jag tycker.

För någon som jag, som blivit arbetslös och bara fått väldigt milda symptom, är det ganska skönt med karantän för jag vet vad som gäller. Jag valde vart jag ville tillbringa min karantän (flyttade hem till en kompis eftersom ingen av oss ville bo helt ensam i händelse att någon av oss skulle bli riktigt sjuk) och så länge karantänen pågår har jag en uppgift före alla andra: att följa de uppsatta reglerna. C’est tout.

De tre dagarna från att skidorten med fyra timmars varsel bommade igen precis allt utom mataffärerna, vårdcentralen och apoteket, tills att karantänen trädde i kraft var de absolut jobbigaste, för ingen visste någonting. Alla gick bara runt och var stressade och spred rykten och uppdaterade nyhetssajter som om det inte fanns någon morgondag. Stänger gränserna? Kommer de som vill åka hem kunna åka hem? När karantänen väl började och de som ville hem hade tagit sig härifrån var det som att någon la en mjuk filt över alltihop, det blev lugnt igen. Och även om det är skittråkigt att inte få åka skidor, inte få cykla, inte få gå långa promenader, att inte ha ett jobb att gå till, att bara kunna umgås med en enda person (som råkar vara en av mina bästa och mest förnuftiga vänner så jag har det ändå väldigt bra) så är det för det mesta helt okej. För jag vet vad som gäller.

Och givetvis känns det stundtals överdrivet. Jag skriver lydigt på ett papper och tar med mig passet när jag tar min dagliga promenad, även om de enda gendarmer vi sett röken av de här tio dagarna är bilburna, och inte ett dugg intresserade av att stanna och kolla papper på några ensamma flanörer. Det här är glesbygden, så fort liftarna stängde och det blev förbjudet att tura upp försvann samtliga anledningar för någon som inte faktiskt bor här att komma hit. Det enda inflödet av folk utifrån just nu består av lastbilschaufförer som kommer med leveranser till de fyra mataffärer som fortsatt håller öppet (två i Val Thorens, en här i Menuires och en i Saint Martin) – som jag förstått det ligger i princip alla byggen och liknande också nere eftersom byggvaruhandlarna är stängda. Här händer ingenting. Vi är nästintill perfekt isolerade, det är den säkraste platsen på jorden.

Även om det suger att ha utsikt över traktens bästa skidåkning rakt över från balkongen och inte ens få gå dit på promenad. Men det kommer fler vintrar.

Det som är viktigt att komma ihåg är att jag inte sitter här för att jag tror att Vallée des Belleville nu när skidåkningen stängt för säsongen löper någon stor risk att bli ett coronakluster. Jag gör som jag blir tillsagd för att det är de regler som satts upp av dem som bestämmer i landet jag bor i. Och vem som helst med mer än ett par fungerande hjärnceller fattar att det inte är här, längs en återvändsgrändsväg i Savoie som karantänen räddar liv. Men skulle vi fortfarande få röra oss fritt skulle någon här förr eller senare röra sig till ett område där smittan far runt som jag vet inte vad, och så är bollen i rullning igen. Vi sitter här och glor längtansfullt på våra älskade berg för att det kommer fler vintrar. För att Parisarna, som vi stör oss på till tusen så fort de sätter en onödigt dyr gympasko på våra slaskiga gator ska kunna komma hit igen och bränna sina pengar och åka runt med bakvikt och jeans i PSG-tröjor utan vare sig vett i, eller hjälm på, huvudet. Det blir svårt för det att hända om Paris och Lyon och Marseille och Toulouse och Bordeaux fortsätter leva som om ingenting händer samtidigt som ett osynligt virus far runt som en tätting.

Så därför sitter vi här, och går våra timslånga dagliga promenader där det mest spännande som händer är att kommentera hur mycket snö som smält sedan igår. Det är så tråkigt att det liksom sätter sig i själen, men det är det bästa vi kan göra just nu.

Och jag sitter hellre här en vecka för länge, och att skiten faktiskt slutar spridas, än att de lyfter karantänen nästa onsdag och att det bara brakar lös igen. Ne bougez plus. Vad myndighetskrav anbelangar så kan det ju inte bli mindre komplicerat. Även om det som sagt är fullständigt hjärndödande tråkigt.