Dag två i karantänen började, eftersom jag är lite av en Skalman med inbyggd mat-och-sovklocka, med att jag vaknade 07:44. Tog en dusch och rakade benen eftersom det idogt växande luddet börjat klia något alldeles förfärligt. Jag har i ungefär tio års tid haft en vision om att jag ska odla ut håret på mina ben för att jag vill se hur långt det egentligen kan bli, men varje gång jag försöker kalrar jag en dryg centimeter och sen börjar det klia något alldeles förfärligt. Så även denna gång. Så nu kan cykelsäsongen officiellt ta sin början, tyvärr är cykeln en mil upp på berget och otillgänglig i tretton dagar till. Så kan det gå när en packar i all hast och inte kollar väderleksrapporten.

Efter grötfrukost och te ägnade vi drygt två timmar åt att skotta snö och hacka is längs stigen som leder ner till stugområdets parkeringsplats. Dels för att det är gött att göra någonting, och dels för att ett avloppsrör som går i slänten jämte stigen hade spruckit i vintras och det hade läckt ut diverse oaptitliga saker som tenderar att transporteras i avloppsrör (läs: bajs, toapapper och ja, ni vet). Sen hade det såklart frusit, som saker gör när det är minusgrader, och nu när det är varmt försöker vi helt enkelt hjälpa bajsvattnet/isen på traven med att smälta bort. Så vi skottar loss det, sprider ut det på parkeringen så att snön och isen smälter, och antingen kan vi skyffla upp de återstående resterna när de blivit lagom soltorkade, eller så kommer det ett ösregn och tar hand om problemet åt oss. Tyvärr verkar vädergudarna inte förstå denna sanitära olägenhet, exakt noll millimeter regn är finns på långtidsprognosen, men hoppet är det sista som överger människan. Kanske.

Innan jag fortsätter vill jag bara påpeka att hela bajs-skyfflar-operationen är Jamies idé, jag hjälper bara till och lägger ingen tankekraft på huruvida det är en smart idé eller inte. (Helt ärligt har jag inte bestämt mig än.)

På eftermiddagen gick vi en promenad åt motsatt håll från igår – längdskidspåret ner till Bettex, irrade runt där och tittade på genuina och inte så genuina hus, och sen en lååååång uppförsbacke hem igen. Innan dess hade vi dock en halvtimmeslång fajt med husets skrivare, som verkligen inte ville skriva ut de satans ”jag vill ta en promenad”-papprena. Det löste sig tillslut, men skrivare är verkligen besvärliga apparater.

Kom hem lite lagom svedd av solen, läste bok och drack te, ringde och pratade med mormor, åt splatt, morötter och potatis till middag igen, och sen kollapsade vi i soffan och kollade på Kong: Skull Island som faktiskt var rätt bra.

Det stora frågetecknet inför morgondagen är väl om jag faktiskt har lyckats smittas av corona eller om det bara är en vanlig säsongsförkylning. Mår sådär halvskräpigt – på gränsen till febrig, inte ont i halsen men såndär störig känsla så jag vill hostharkla mig i tid och otid (undvek nogsamt att harkla mig en enda gång under de 20 minutrarna jag pratade med mormor, jag är inte dum), och växelvis täppt i näsan. Men men, det är ett problem för morgondagen.

Vi hörs!

/H