Ça va.

Härmed följer ett axplock av dagens händelser, funderingar och grubblerier:

Jag satt lite för länge i solen på terrassen så jag har eventuellt bränt vänster sida av nacken och ansiktet, men jag är inte helt säker för det är lite konstigt ljus vid spegeln i badrummet.

Lilltån gör fortfarande ont, men inte värre än att den gick med på att promenera till Carrefour för att köpa en till överstrykningspenna (den sista de hade, jag får väl övergå till akvarellfärger om överstrykningspenna nummer två tar slut innan jag läst ut Boken), en ny låda med Mini-Magnum, och tre flaskor mjölk. Färskmjölken var slut sist vi skulle handla, så de senaste dagarna har vi fått genomlida med UHT-mjölk (högpastöriserad). Det går väl an i brist på bättre, men den smakar plastigt, och även om all mjölk i det här landet befinner sig för långt upp på ”det smakar skumt”-skalan så är färskmjölk ljusår trevligare än UHT-mjölken. Iallafall, förhoppningsvis gör tån lite ont imorgon också så har jag en ursäkt för att inte sticka ut och springa, heh.

Hur man fort får mycket XP på Duolingo: kör stories istället för bara de vanliga övningarna. Och lägg lingots på att levla upp hela steg i taget. Mitt problem med Duolingo är att mina franskakunskaper är så ojämna. Jag har inga som helst problem med att snacka i en halvtimme, eller att fatta de grova dragen i tidningsartiklar, men be mig böja ett verb i dåtid eller att förstå de där genomkrångliga (och ondskefulla) små ”bindestreck-ensam-bokstav-apostrof-ett-halvt-ord-och-en-till-apostrof”-eländena och få en första parkettsbiljett till en språklig härdsmälta.

Kessqispass? För att tala fonetiska. Ish.

Och Boken? Jodå, tackar som frågar, jag tog mig (nätt, jämnt och väldigt slarvläsande) igenom penisavunden och när den började handla om puberteten och mens och annat elände vart det plötsligt mycket mer intressant igen. Se vad lite relaterbarhet kan göra! Slutsatsen av de senaste dagarnas läsning är alltså att jag är totalt oförmögen att relatera till penisavund, men verkligen (vilket alla som läst den här bloggen/följer mig på twitter/känner mig i verkligheten redan vet) kan relatera till att mensvärk är ett helvete.

Ett lite skojigt sidospår till Boken är att det här och var nämns personer som porträtterades i Älskarinnor (en teater som jag och mamma var och såg på Årsta teater i höstas) – Natalie Barney, Renée Vivien. Det är kul, för i min hjärna har de ju mer varit karaktärer i en pjäs, och sen läser jag deras namn och liksom rycker till i hjärnan innan jag kopplar att visst fasen, de fanns ju på riktigt. De enda i den pjäsen som inte funnits var väl Marianne och soldaten när jag tänker efter. Jaja, sidospår som sagt. Det var en bra pjäs hursomhelst, klart minnesvärd, egentligen förtjänar den ett eget blogginlägg. Kanske blir av om det regnar någon dag.

Dagens kvällsmat bestod av pasta med pulled kyckling och chorizo i tomatsås, löjligt gott. Jag har inte ätit pasta på tre veckor, det är högst troligt ett nytt personligt rekord (som jag aldrig någonsin tänker försöka slå igen, les pâtes, je vous aimez très beaucoup) och pastaabstinensen gjorde underverk med min aptit, jag hade nästan kunnat ta två gånger. Nästan. Som jag sa till Jamie – i vanliga fall är ju maj och juni (och september-oktober) mina ”äta upp mig”-månader, och nu har jag fått en och en halv extra månad att fluffa till mig lite på, det är kanske inte så dumt ändå.

Men jag saknar att åka skidor. Och att cykla. Mest att cykla. Det är en av fördelarna/effekterna med att ha flyttat femhundra höjdmeter längre ner – det är verkligen vår i luften här – fälten har börjat att långsamt skifta i grönt, och det är korkusar och tussilago överallt. Såg till och med några idoga små kluster av maskrosor borta vid Preyerand när jag var påväg hem från Carrefour. De växte ur precis ingenting jämte en trapp, sådär som maskrosor gör.

Märklig växt det där. Men jag gillar dem. Pappa får säga vad han vill, jag tycker att dom är fina.

Och apropå pappa har jag tack vare honom idag lärt mig att den norska radioorkestern heter KORK (Kringkastingsorkestret), och att de har spelat in en förfärligt charmig karantänversion av All By Myself. Jag lyckas inte bädda in videon, men klicka här så kommer ni dit.

Avslutningsvis kan jag meddela att jag återigen gett upp projektet ”hur långt blir håret på mina ben om jag struntar i att raka dem”, eftersom det ännu en gång kliar för mycket. Quel dommage, men min inre landsvägscyklignspuritan är givetvis lättad även om cykling just nu är en omöjlighet.

Mystiskt nog kliar det inte alls lika mycket att odla ut håret i armhålorna, så nu gör jag det istället – det känns som en lagom ambitiös karantänhobby. Än så länge går det alldeles strålande – jag har kommit fram till att precis som att hår på huvudet har en väldigt besvärlig och awkward fas när det är för långt för att vara kort men för kort för att gå att ha i hästsvans, så har även armhålshår en obekväm fas. I detta fallet så är det fasen när det börjat existera, men inte riktigt blivit långt nog att vara mjukt och luddigt än. Tack och lov är den fasen över nu, och som sagt – det kliar inte, så odlingsprojektet får fortgå. Och tro det eller ej, jag har inte inspirerats av Portrait de la jeune fille en feu, det är snarare en konsekvens av att jag först hade corona och sen inte orkade bry mig, och sen tänkte att ”det här var ju mysigt”.

Erkänn att ni hellre hade läst om att jag odlade typ växter än kroppshår?

Tyvärr är det så att Cornelius (min kaktus, för dem som glömt) trots ett dramastiskt ökat dagsljusintag de senaste tre veckorna, fortfarande inte verkar växa en enda millimeter, och vad det nu heter – platsen där man köper växter – handelsträdgården (?) är definitivt inte öppen, och om den hade varit det så beskrivs jordmånen här i krokarna likförbaskat bäst som ”torftig”, och då är jag snäll, så det säger sig liksom självt att det här med att odla saker.. det går inte så bra. Om man inte vill lägga en förmögenhet på att köpa jord på vad-den-nu-heter-platsen som säljer jord. Och med tanke på att jag är en gnutta arbetslös förtillfället så är jord ännu längre ner på min inköpslista än vanligt.

Iallafall.

Jag borde sova nu.

Såg på nyheterna att det är färre personer som har dött idag än igår, det är positivt. Om det nu kan sägas att något är positivt när folk dör.. jag är tveksam. Men hoppas hoppas att det vänder nu, så kanske det kan bli en sommar av något slag ändå. Kanske. On verra.

Sova var det ja.

Hörs imorgon, pusshej!

/H