Hej!

Ni vet hur jag sa att jag skulle ta en paus från The Second Sex häromdagen. Mhm. Det gick inte alls bra. Det tog en halv dag, och sen sa min hjärna ”jag vill läsa bok” varpå jag brände igenom två och ett halvt kapitel i (för att vara en bok skriven på akademikerengelska) rask takt.

Självklart är det stundtals mördande tråkigt med karantän, men jag kan ändå inte släppa hur glad jag är över att ha fått en massa tid att liksom komma ikapp mig själv. Det är som om jag återförenas med en tidigare version av mig själv på något vis – inte för att jag någonsin slutat ha den lilla grubblande bokmalen inuti mig, men för att jag har tid att vara den grubblande bokmalen igen. Jag tillåter mig själv att gå vilse i orden, och vilja ta reda på och lära mig saker bara för att jag vill.

Jag har tänkt så mycket på tid de sista åren – timmar som blir till euros som går till hyror och prylar och bensin och tågbiljetter. Allt det där är satt på paus just nu, och det är inget snack om att det lilla viruset kommer placera mig på något av en ekonomisk pottkant oavsett om det går över innan sommaren eller fortsätter vara ett hinder på obestämd tid, men ärligt talat orkar jag inte bry mig just nu. Jag är frisk och har tak över huvudet. Pengar är viktigt, men inte så viktigt. Jag klarar mig nog.

Jag hade hursomhelst tänkt att i år skulle bli året jag kanske skulle kunna få lite pengar över, spara lite, försöka tänka långsiktigt eller åtminstone kunna köpa ett par nya jeans eller skor bara för att jag vill och inte för att jag måste. Så blir det inte, det är en sak som är säker. Och jag är en stark anhängare av slumpen, snacket om att ”allt händer av en anledning” tycker jag är skitsnack, men slumpen har gjort att jag hamnat här, och om inte annat så tänker jag glädjas åt att slumpen blev en katalysator för något som med risk för att låta pretentiös känns som ett andra feministiskt uppvaknande för mig själv. Jag har aldrig inte varit feminist, det hade krävts en fullständigt absurd tonårsrevolt för att sluta vara det med tanke på mitt påbrå, men jag har heller inte tänkt så mycket kring det – och de sista åren har jag inte tagit mig tid (eller haft tid, oklart vilket egentligen) till att tänka på det. Jag är jag, och jag tycker såhär, och jag har egentligen inte funderat så mycket kring det. Och jag har inte befunnit mig i en miljö där feminism (bland annat) hör till de naturliga samtalsämnena.

Nu hinner jag fundera. Och det är kul. Jag hinner läsa essäer och debattartiklar och reflektioner, och kanske är det bara ett metaforiskt bubbelbad för att bekräfta mina egna åsikter, men ändå. Det är trevligt.

Och i en värld nästan helt utan akuta måsten hinner kan jag ta mig tid att sitta ner och bara släppa lös orden, och om det sen tar en kvart eller två timmar innan jag känner att jag har skrivit klart är fullständigt irrelevant. Det finns ingen nödvändig början och inget utmålat slut. Det enda jag har just nu är tid och inga måsten, och jag tänker njuta av den utifrån de förutsättningar som finns.

Med det sagt så måste jag bara ta upp en sak som fladdrade förbi i sociala medier häromveckan som fick mig att fullkomligen se rött. Ett inlägg på en Instastory, som jag inte kommer ihåg ordagrant (och jag kommer översätta det till svenska här så mormor förstår), men andemeningen var ungefär såhär:

Om du efter den här karantänen varken har påbörjat något nytt, tagit tag i ett sidoprojekt eller lärt dig någonting så var problemet inte att du saknade tid – problemet är att du inte har någon självdisciplin.

Ursäkta mig, jag ska bara gå och kräkas lite.

För det första är det där ett typexempel på ”inspirerande” babbel som cirkulerar bland folk som gillar startups vars affärsidéer tillför exakt noll faktiskt användbara saker till världen, Tedtalks, böcker om hur man blir rik/lyckad/räddar världen på hundra dagar (ofta mer eller mindre på andra människors bekostnad) och med stor sannolikhet har jobb som inte påverkas särskilt mycket av att sitta framför en dator hemma istället för en dator på ett kontor.

För det andra: ibland behöver man använda tid som av en eller annan anledning uppstår till en enda sak – att komma ikapp sig själv. Det finns väl ingenting som är så hämmande för vare sig kreativiteten eller ens eget välmående som känslan av att vara tvungen att åstadkomma saker? Jag är så inihelvete trött på att hela tiden behöva vara produktiv, det gör mig galen. Självklart ska jag dra mitt strå till stacken för att bidra till ett fungerande samhälle och för att försörja mig själv, men jag drabbas då och då av insikten att det gjort mig en smula dum i huvudet.

Jag räknar timmar. Timmar jag använder, timmar som skulle kunna användas till något annat. Det är som en evighetslång spinoff av när jag sjutton år gammal kom på att om jag gick fort och såg ut som att jag hade bråttom slapp bli tillfrågad om jag behövde något mer att göra på jobbet (vilket jag inte behövde, det var nästan alltid mer än tillräckligt, tackar som frågar). Jag fattade det inte då, och jag fattar det inte bättre nu heller – det enda jag vet är att jag försöker spara timmar, för att tid är pengar och det är tydligen viktigt att pengarna blir fler. Och är jag produktiv när jag gör saker behövs det färre timmar och det är tydligen bra. Jag vet inte jag.

Jag är nog hellre lite långsam och eftertänksam.

Så om ni ursäktar tänker jag lämna detta grubbel till text därhän nu, eftersom jag inte känner att jag behöver dra några faktiska slutsatser av den, och gå och läsa lite bok och måla lite akvarell. Risken finns att slutresultatet av det senare blir mer eller mindre katastrofalt, men vet ni vad? Det gör ingenting.

Pusshej!

/H