Jag har en punkt i mitt liv nu som är fullkomligt solid. Väckarklockan 08:00. Oavsett vad. Oavsett hur sent jag somnat, eller om jag somnar om efter att ha stängt av den. Väckarklockan 08:00 går ingenstans.

Jag tror att jag behöver den för att fatta att dagarna går.

Idag är en till dag av halvmulet och varken varmt eller kallt. Klassisk sydsvensk vår, fast med lite annorlunda topografi, och inga vitsippor. Massor av krokusar och tussilago, men inga vitsippor. De trivs nog inte här.

Jag har inte bestämt mig för om jag ska gå en promenad ner till ån eller om jag ska ut och springa. Jag tror det kommer bli promenad – jag är tveksam till om det är shortsväder, och jag har ingen lust att springa om jag måste ha på mig en massa kläder – det blir så bylsigt och oskönt, och en fullständig mardröm om det visar sig vara lite för varmt. Jag kan gå ner och inspektera grodynglen, och se om smältvattnet spolat bort den sista snön ännu.

Jamie håller på och tränar med några av sina kompisar över Zoom. En av dem har startat en surdeg. Det sista jag kunde urskilja av konversationen innan jag stängde min dörr var att Jamie frågade om surdegen hade något namn. Det är tydligen viktigt att namnge sin surdeg, om man har en, har jag förstått. Själv saknar jag limpa. Och alla sorters polarbröd. Och motivation, rent allmänt.

Jag har det bra, men tillvaron är långtråkig, och även om det tekniskt sett finns ett slutdatum för långtråkigheten så har jag svårt att se det på det viset. Ja, okej, jag kanske inte kommer behöva skapa ett nytt pdf-dokument på telefonen varje gång jag går utanför tomtgränsen, men förutom det kommer min tillvaro inte ändras så mycket. Ovissheten i mitt liv försvinner inte för att franska barn får börja gå i skolan igen.

På ett sätt kanske det är bra att vädret ser ut att vara lite skraltigt de närmaste dagarna. Då kan jag ta mig i kragen och fortsätta med datorbaserade inomhusgrejer som liksom inte blivit gjorda när vädret möjliggjort balkong-och-bok-tillvaro. Och då kanske jag får tillbaka känslan av att ha åstadkommit något. Jag vet inte. Men jag hoppas det.

Så det kanske var bra att mina nya målargrejor har blivit fast på UPS-terminalen i Annecy, åtminstone i några dagar till. För annars hade jag nog bara målat. Jag målar i och för sig ändå, men det hade varit mer kul med nya penslar.

Men den som väntar på något gott. Ja.