En oväntad sidoeffekt av att raka bort nackhåret är att det nu, tre dagar senare, inträtt i dendär fantastiska fasen av att kännas lite som en indisk matta, vilket i sin tur leder till att jag hela tiden sitter och stryker med pekfingret bakom örat, vilket i sin tur leder till att jag inte pillar mig i ansiktet. Och det är bra för de senaste typ två veckorna har min hud gått från typiskt vinterläge – det vill säga ett par väl utvalda finnar per månad – till total flottig katastrof.

Jag har ingen aning om varför, men det är säkert psykologiskt, för jag är utomhus nästan lika mycket som tidigare, luften är om möjligt ännu renare, och jag äter bättre, mer och mer regelbundet än under säsong.

Först fick jag för mig att det berodde på solskyddsfaktorn, men sen kom jag på att det är helt orimligt, eftersom jag använt samma solskyddsfaktor i typ tio år, och inte brukar få finnar av den.

Jaja, att skylla på karantänen (eller viruset) är det nya att skylla på höjden och den tunna luften, så vi kör väl på det.

I övrigt har det varit en väldigt stillsam söndag. Vädret är odefinierbart grått, vi har fortfarande inte ätit upp pastaberget som Jamie lagade i fredags så vi behöver inte laga mat, och det mest spännande som händer är nog den typiska söndagsstressen på Duolingo när alla försöker ta sig upp topp tio. Om jag hänger kvar kommer jag upp till högstaligan. Jag har ingen aning om vad jag ska göra med mitt liv efter det.

Natti.

/H