Så nådde vi tillslut den faktiska karantändagen. Quarantine. Quarante. Fyrtio dagar.

Även känt som dagen när jag definitivt ledsnade på att kolla på klockan, tog mitt pick och pack och vistades utomhus utanför tomtgränsen i över fyra timmar i sträck. Och det var skönt. Jag började dagen med att ta mig ur sängen en och en halv timme tidigare än vanligt, gå upp till Carrefour och köpa en baguette, och gå hem och göra en rejäl matsäcksmacka. Sen knatade jag bort till Plan de l’Eau och bara gick och gick och gick. Stannade där jag hittade solvarma klippor med optimal ryggstödslutning, klättrade upp till själva liften Plan de l’Eau, kastade stenar i bäcken, bara existerade.

Jag tror jag behövde det. Sitta i solen och glo upp mot Mont Brequin och molnen som hela tiden höll sig på optimalt avstånd för att det skulle vara soligt där jag satt. Äta 40 centimeter baguette i sakta mak, istället för att skynda mig och lämna halva eftersom att jag äter så satans långsamt att jag aldrig hinner äta upp utan stress om jag har annat sällskap än mig själv att ta hänsyn till. Iaktta det spännande dramat ”myran och baconbiten” som utspelade sig på marken en dryg decimeter till vänster om där jag satt.

Jag hade med mig målargrejorna, men jag plockade aldrig upp dem. Jag bara satt. Och gick. Och lyssnade bitvis på musik.

Jag var rätt trött när jag väl kom hem om man säger så, totalt gick jag nästan 1, mil. Men det känns bra, och jag tog verkligen vara på solskenet. Nu väntar en vecka av knasväder, som det alltid blir när det är dags för ”sista veckan på säsongen”. Men det behövs verkligen, det har knappt regnat en droppe på hela april (förutom duggregnet som just satte igång – äntligen!) och de har redan gått ut med vattenbristvarningar på plattlandet kring Grenoble. Och imorgon är det söndag och då brukar vi aldrig göra särskilt mycket ändå, så då får det gärna regna.

Pusshej!

/H