Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Månad: juli 2020

Det stora grötsveket

Jag har ett i-landsproblem.

Ni vet dom där t-shirtarna som alltid gick att köpa på de årliga höst- och vårmarknaderna, och som inte var (är?) helt ovanligt förekommande på rundlagda män i åldrarna trettio och uppåt, som det står ”öl byggde denna vackra kropp” på?

Jag skulle kunna ha en sån, fast istället för öl skulle det stå ”havregrynsgröt med äpplemos och kanel”, och det skulle vara helt sant. Om någon i livet efter detta för underhållande statistik över företeelser rörande mitt liv så är jag åtminstone 98 procent övertygad om att det är den maträtt jag har ätit flest gånger i mitt liv, tätt följd av macka-chokelad (x antal skivor Västras limpa med mycket smör med en kopp varm oboy till) och köttbullar och makaroner.

Problemet är inte gröten i sig (förutom när jag får slut på svenska havregryn och måste nedlåta mig till att äta den sämre, franska sorten – flingorna är för små, konsistensen blir helt fel, men de är jättebra till chokladbollar, ursäkta sidospåret), nej, problemet är äpplemoset.

Äpplemos i det här landet köps med fördel på största möjliga glasburk, och den absolut billigaste sorten som går att uppbringa, det vill säga butikens egen (Carrefour/Super U/Casino, spelar ingen roll, jag är rätt säker på att det är exakt samma mos med olika logga på etiketten när allt kommer till kritan). Varför? För att den billigaste varianten, vanligtvis till det facila priset av ungefär 1,09€, tro det eller ej innehåller mer faktiska äpplen. Och den näst bästa varianten (Andros sans sucre) har en konsistens som ligger närmare sås än mos och det finner jag en smula upprörande.

Iallefall. Rutinmänniska som jag är så finns det trots allt tillfällen när det går mer än 24 timmar mellan gångerna jag äter gröt. Tillexempel när det är trettio grader varmt dagar i sträck, kombinerat med en luftfuktighet som borde få mitt hår att krylla sig, men icke, det är bara svettigt och platt.

Det passar i och för sig. Hela jag känner mig mest svettig och platt förtillfället. Och när jag är på humöret svettig och platt är jag inte så värst sugen på varm gröt till frukost, så istället äter jag Carrefours chokladmüsli och svär åt vädergudarna.

Och nu, kära vänner och släktingar (mest släktingar skulle jag tro), ska jag komma till saken.

Om jag inte äter gröt på några dagar för att det meteorologiska läget i kombination med min egen ambitionsnivå sätter käppar i hjulet för detta, då börjar äpplemoset att mögla. Och då får jag äta gröt utan äpplemos minst en gång när jag återupptar min rutin. Problemet är att jag efter [lång men oexakt tidsrymd] i detta snigelätande land aldrig lyckats klura ut hur lång tid äpplemoset kan lämnas utan tillsyn eller yttre påverkan innan detta inträffar.

Förra sommaren hade jag flera grötlösa perioder på mer än en vecka (för det var så inihelvetes olidigt jävla knasvarmt) upprepade gånger, och äpplemoset utvecklade inga som helst tendenser till eget liv. Fram tills imorse hade jag en grötlös period på omkring 72 timmar, et voilá – möggel. Och inte heller i Val Thorens, där jag har haft samma kylskåp på samma temperatur de senaste fyra vintrarna, finns det någon som helst tendens till regelbundenhet i mögeluppkomsten.

Jag förstår inte. Och jag har ingen lust att köpa mindre och dyrare burkar med inte lika gott äpplemos, men samtidigt retar det mig att spola ut en halv burk äpplemos i vasken på grund av svampinvasion.

Det var mest det jag ville säga. Ursäkta att det tog så lång tid att göra det.

I övrigt..

..har jag lyckats lämna in min mountainbike på service utan att prata ett enda ord engelska.

..cyklade jag till Le Tour idag igen, och sista kilometern var precis lika vidrig som senast. Den här gången hade jag dock varit över i Vallorcine och vänt först, så jag hade redan två relativt majestätiska uppförsbackar i benen. Det gjorde inte saken bättre om man säger så.

..är min nya rutin när jag lämnar lägenheten för andra aktiviteter än att cykla eller gå till jobbet att jag går någonstans mellan fjorton och trettiosju steg från huset innan jag gör en abrupt u-sväng och klampar tillbaka för att jag glömt att ta med mig ansiktsmasken. Rekordet var nog igår när jag fick gå tillbaka två gånger, för första gången jag glömde den blev jag distraherad av att jag kom på att jag ville byta tröja, och glömde den igen.

..har jag haft en smärre identitetskris på grund av att min kära arbetsplats har goda falaflar. Min totala motvilja mot allting som innehåller kikärtor har varit en stor del av min personlighet och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera att jag numera med glatt humör gör extra falaflar till mig själv att knapra på när jag blir hungrig på jobbet. Som tur är tycker jag fortfarande att hummus är helt meningslöst, så helt kört är det väl inte.

..har jag fortfarande inte lyckats hitta någon Bra Pinne att ha som gardinstång till gardinen jag inte heller äger. Jag trodde att jag hade hittat en, men den var för skev så det går inte att öppna balkongdörren när den är där, och det är problematiskt eftersom jag på grund av rådande väderlek sover med balkongdörren på vid gavel.

..har jag fortfarande inte tagit tag i mitt projekt att åka ett helt varv med Le Mulet – den kort-tjocka lilla elbussen som kör varv på varv förbi vartenda hörn av centrala-ish Chamonix. Jag inväntar en dag med låg energinivå och dåligt väder. Förr eller senare kommer dessa faktorer att sammastråla, det är jag säker på.

På det hela taget har jag det fortfarande bra, och snart har jag en utförscykel med fungerande bromsar också, tänka sig.

Pusshej!

/H

Bam Bam Cham

Efter att exakt ingenting hade hänt på ett jäkla tag (tack covid för det) så drog livet iväg i tvåhundra knyck för snart en månad sedan. Plötsligt var Jamies bil lagad, stugan städad och jag tillbaka i Val Thorens för en kort stund (läs: fyra dagar).

Och lagom tills att jag var påväg därifrån för vidare färd norröver dök det upp trådar att dra i med ett jobb i Chamonix i andra änden. Så det blev Sverigevistelse i turbofart – en vecka hos mormor, med storstäd och midsommar och mys (och inledningen på en rätt jobbig värmebölja), sen några dagar i Stockholm där jag bland annat rastade en minimänniska på ett öde pendeltåg, och fick konstaterat att johodå, jag har haft corona och nu har jag antikroppar, efter det tillbaka till Falkenberg där jag lyckades pricka ett par fantastiska stranddagar, åt massor av glass, och cyklade fem mil i hällregn. Sen innan jag visste ordet av rullade jag på en färja mellan Sverige och Tyskland igen.

I sann turbofarts-restaurang-anda började jag jobba femton timmar efter att jag kom fram till Chamonix, och nu såhär tio dagar senare börjar jag känna mig relativt acklimatiserad. Ska förmodligen ta en tur till Val Thorens när jag är ledig i början av nästa vecka, för att hämta hit min mountainbike och lite annat krafs som jag lämnade där. Men än så länge har jag klarat mig bra med landsvägscykeln – gårdagens stora kraftprov var att cykla till Vaudagne, och sen vända och köra hela vägen upp till Le Tour och hem igen. Jag hade lyckligen förträngt hur äckligt brant och seg den sista kilometern eller så är, så min värdighet fick sig en rejäl knäck, i kombination med att jag fick användning för den där största klingan bak som jag var så nöjd över att ha slutat använda de sista veckorna i Les Menuires.

Håhå jaja.

Som tur var var det köttbullar med mos och gräddsås och lingon till dagens på jobbet sen, så jag fyllde på energidepåerna ordentligt och i (för att vara jag) rasande fart innan jag tog en tupplur och snubblade tillbaka till jobbet för att lagom yrvaken påbörja kvällens arbetspass.

Idag vaknade jag onödigt tidigt, men det spöregnar och jag tänker göra exakt ingenting fram tills att jag börjar jobba, så det är okej ändå på något vis. Skönt med lite svalka efter de senaste dagarnas ”den verkliga temperaturen är 5-10 grader högre än vad Yr-appen påstår”. Kan lugnt konstatera att jag har druckit kopiösa mängder vatten (och Orangina) på jobbet. Det är så härligt att tillbringa många timmar i sträck i en miljö som kräver långbyxor men är så varm att det går att vrida ur nämnda långbyxor vid jobbpassets slut. Nej, men på riktigt, det är himla gött att jobba igen – jag uppskattar min fritid mycket mer när jag inte har obegränsat av den. Faktiskt. Jag börjar långsamt komma in i någon sorts rutiner. Någorlunda.

På tal om det så borde jag äta frukost.

Pusshej!

/H